Suffragetter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Suffragett med plakat, Washington DC, 1918.

Suffragetterna, från latinets suffragium: röst vid val, var ett icke-formellt namn på en del av den engelska rösträttsrörelsen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Suffragetterna var missnöjda med hur andra delar av rösträttsrörelsen arbetat och bildade därför den fristående organisationen Women's Social and Political Union, WSPU. De arbetade mer offensivt än tidigare rörelser, bland annat genom offentliga aktioner och det vi idag kallar civil olydnad. Exempel på detta kunde vara att låta bli att betala skatt eller vägra att folkbokföra sig. Även mer våldsamma metoder förekom, som att krossa fönster och tända eld på postlådor. De våldsamma aktionerna satte dem i konflikt med de sedan tidigare mest inflytelserika förespråkarna för kvinnlig rösträtt och det är mycket tveksamt om våldsamheterna i sig bidrog till att kvinnlig rösträtt sedermera infördes.[1]

I augusti 1914, i början av Första världskriget, grundade amiral Charles Fitzgerald "the white feather campaign" i Storbritannien med stöd från den framstående författaren Mrs. Humphrey Ward. Suffragettrörelsen syftade till att med skamsel-taktiker få in fler män i den brittiska armén genom att övertala kvinnor att ge dem en vit fjäder om de valde att inte bära uniform.[2][3]

Det fanns ingen motsvarighet till Suffragettrörelsen i svensk kontext. De svenska rösträttskvinnorna organiserade under hela den tid som kampen pågick endast en enda gatudemonstration som enligt dåtidens media beskrevs som ordentlig och sansad. Sylvia Pankhurst bjöds dock in av ordföranden i Göteborgs FKPR att hålla ett föredrag i Sverige år 1913.[1]

Rörelsen hade sin stora utbredning i början av 1900-talet i framför allt Storbritannien, där rösträtt för kvinnor över 30 år infördes 1918 och för kvinnor över 21 år 1928. Rörelsen grundades av Emmeline Pankhurst och dennes döttrar.

Suffragetterna var en gren av rösträttsrörelsen i England som tog till våldsamma medel. Det suffragetterna ville var att även kvinnan skulle få rösträtt i England. Ordet suffragett hittades på av tidningen Daily Mail några år efter det att WSPU:s bildades 1903.[4] Purpur, vitt och grönt var suffragetternas färger vid rösträttskampen. Dessa iögonfallande färger gjorde att suffragetternas marscher på Londons gator i strid för sin rösträtt drog till sig mängder av åskådare. Färgerna prydde baner, band och skärp kvinnorna bar på.[5]

De första suffragetterna[redigera | redigera wikitext]

Den första föreningen för kvinnlig rösträtt i England bildades år 1865 i Manchester. Föreningen kom sedan att sprida sig vidare över landet till Bristol, Birmingham, London och skotska Edinburgh. Kvinnorna som ledde föreningen var så kallade undantagsmänniskor, kvinnor som lyckats föra igenom reformer inom medicin, inom undervisning och även inom sociala områden.[6] Det var år 1903 som den framstående kämpen för kvinnlig rösträtt Emmeline Pankhurst och hennes dotter Christabel bildade WSPU. Emmeline och Christabel valde att starta detta förbund eftersom de trodde att om kvinnan själv kämpade för sin sak skulle hon bli erkänd och respekterad. I detta förbund skulle bara kvinnor få vara med, och förbundet skulle inte identifiera sig med något politiskt parti. Dock är det värt att tillägga att i början av förbundets historia kunde ingen hävda att förbundet var helt obundet från något parti då nästan alla medlemmar i WSPU tillhörde ILP, Independent Labour Party,[7] som var ett brittiskt socialistiskt arbetarparti.[8]

Militanta metoder[redigera | redigera wikitext]

Suffragetterna tog till många olika handlingssätt för att visa sitt missnöje i frågan. Vissa handlingssätt var riktigt drastiska. Till en början handlade det om att använda sig av massdemonstrationer och allmänna möten för att synliggöra frågan för en större publik och då samtidigt bilda opinion för den kvinnliga rösträtten.[9] Kampen fortsatte och mer åtgärder togs till för att få bukt med problemet. Det kunde bland annat handla om att störa Parlamentets sammanträden, och bilda politiska sammankomster som kunde störa ordningen. Dessa handlingar var av den milda graden. Vissa suffragetter sträckte sig så långt som att bland annat förstöra egendom och förstöra konstverk. En suffragett tog sitt liv offentligt.[10] De tuffare tagen, med mer våldsamma metoder, tog sin början kring år 1908.[11]

Exempel på metoder[redigera | redigera wikitext]

Kvinnor fick inte sitta på andra platser än vissa bestämda platser i parlamentet. Men då satte sig suffragetterna på platser de inte var tilldelade och kedjade sig fast där. De satt där tills de blev utkastade. Ett annat dramatiskt tillfälle var när fredliga kvinnliga demonstranter gick uppför en känd affärsgata i London och plötsligt, på ett givet klockslag, ur sina muffar drog fram tillhyggen och började slå sönder skyltfönster på gatan. En kvinna offrade sitt liv för att understryka kraven för kvinnlig rösträtt. Hon kastade sig framför kungens häst vid en hästkapplöpning vilket ledde till hennes död. Denna aktion utnyttjades av kämparna för kvinnlig rösträtt. Kvinnans begravning blev en slags manifestation för den kvinnliga rösträttsrörelsen och dess kamp.[12] Det blev en vana för vissa av suffragetterna att åka in och ut ur fängelsen. Emmeline Pankhurst hann med tolv besök i fängelset under ett år, och under 1913 satt Emmelines dotter Sylvia fängslad i fängelse vid femton tillfällen. Av dessa femton gånger hungerstrejkade hon under tretton av dem.[13] Trots alla drastiska metoder suffragetterna använde ska man komma ihåg att de inte begick attentat mot människor.[14]

Hungerstrejk[redigera | redigera wikitext]

Att hungerstrejka blev en vanligt förekommande handling av suffragetterna. Den första kvinnan som använde sig av hungerstrejk var Marion Wallace Dunlop, år 1909. Dunlop var en ledande suffragett. Brottet som förde henne i fängelset hade gått ut på att med hjälp av trycksvärta och tryckmaskin trycka upp utdrag ur grundlagen på en vägg i Stephen's Hall i Westminster. I fängelset nekades hon första gradens behandling, som brukar vara den politiska fångens rätt. När Dunlop märkte att hon inte skulle få första gradens behandling sade hon till sin fångvaktare att om hon inte skulle få rätt behandling skulle hon hungerstrejka. Fängelsemyndigheten gjorde allt för att få henne att äta, men det hela slutade med att hon släpptes innan hon hunnit avtjäna knappt någon del av hennes straff. Dunlops handlande blev ett prejudikat för de andra suffragetterna. Hungerstrejkerna kom att bli en stor fördel för suffragetterna när de sattes i fängelse. Regeringen visste att om någon kvinna skulle dö eller bli mycket sjuk skulle det bara missgynna dem själva och ge kraft åt rösträttsrörelsen. Oftast blev en kvinna frigiven efter tre till fyra dagar av hungerstrejk. Till sist så kom myndigheterna på en åtgärd för problemet: tvångsmatning av suffragetterna. När en av suffragetterna inledde en hungerstrejk skulle fångvakterskor och läkare gå till hennes cell. Vakterna skulle då hålla fast henne samtidigt som läkaren förde in en matsond i hennes strupe eller näsa. George Dangerfields beskrivning av tvångsmatningen löd: "Först måste offrets käkar bändas upp och självhållande munhakar sättas in, ibland var de av trä, men ofta av stål som skar in i gommarna så att det blödde, och medan hon vred sig på sängen i fångvakterskornas hårda grepp kördes en magsond under oändliga svårigheter ner i hennes strupe för att hon den vägen skulle få lite näringsrik vätska i sig. Offrets nerver i förening med en naturlig reaktion mot slangen såg i allmänhet till att den flytande födan ögonblickligen kom upp igen."[15]

Emmeline Pankhurst[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Emmeline Pankhurst

Emmeline Pankhurst levde mellan åren 1858–1928. Emmeline Pankhurst, född Goulden, var äldsta dottern i en familj med vana att föra talan. Hennes pappa ägde en textilfabrik i Manchester. Det var genom sin pappa som Emmeline mötte Richard Pankhurst, som också strävade efter kvinnlig rösträtt. Emmeline och Richard blev ett par. Paret gifte sig 1879 och fick fyra barn tillsammans. Paret engagerade sig tillsammans inom rösträttskampen.[16] Det var efter makens död som Emmeline började sitt liv som militant feminist.[17]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Granström, Görel (1996). "Kampen för kvinnlig rösträtt" i Kvinnorna och rätten. ISBN 91-7382-734-7

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Granström, Görel (1996). "Kampen för kvinnlig rösträtt" i Kvinnorna och rätten. ISBN 91-7382-734-7.
  2. ^ http://www.guardian.co.uk/world/2008/nov/11/first-world-war-white-feather-cowardice
  3. ^ http://the-white-feather-movement-worldwarone.wikispaces.com/
  4. ^ ”Suffragetternas olagliga metoder gav engelska kvinnor rösträtt”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=572759. Läst 30 januari 2014. 
  5. ^ Tremain, Rose (1975). Suffragetterna kampen för kvinnans frigörelse. Aduls. sid. 8 
  6. ^ Raeburn, Antonia (1975). De militanta suffragetterna. Pan/Norstedt. sid. 8 
  7. ^ Raeburn, Antonia (1975). De militanta suffragetterna. Pan/Norstedt. sid. 8 
  8. ^ ”http://www.ne.se/independent-labour-party hämtat”. http://www.ne.se/independent-labour-party. Läst 29 januari 2014. 
  9. ^ ”http://www.ne.se/lang/suffragett”. http://www.ne.se/lang/suffragett. Läst 10 februari 2014. 
  10. ^ Wikander,Manns, Ulla, Ulla (2001). Det evigt kvinnliga-en historia om förändring. Författarna och Studentlitteratur. sid. 150 
  11. ^ ”http://www.ne.se/lang/suffragett)”. http://www.ne.se/lang/suffragett). Läst 10 februari 2014. 
  12. ^ ”http://www.oppetarkiv.se/video/1716724/”. http://www.oppetarkiv.se/video/1716724/. Läst 10 februari 2014. 
  13. ^ ”http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=572759”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=572759. Läst 30 januari 2014. 
  14. ^ ”http://www.oppetarkiv.se/video/1716724/”. http://www.oppetarkiv.se/video/1716724/. Läst 10 februari 2014. 
  15. ^ Tremain, Rose (1975). Suffragetterna-kampen för kvinnans frigörelse. Aldus. sid. 85 
  16. ^ Raeburn, Antonia (1975). De militanta suffragetterna. Pan/Norstedt. sid. 8 
  17. ^ ”http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=572759”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=572759. Läst 30 januari 2014. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Rosen, Andrew. (1974). Rise up women! The militant campaign of the Women's Social and Political Union, 1903-1914
  • Rover, Constance. (1967). Women's suffrage and party politics in Britain, 1866-1914
  • Västerbro, Marcus (2013). ”De krävde rösträtt med våld”. Populär historia (nr. 7): sid. 20-30. ISSN 1102-0822. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]