Sutra

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sutra (sanskrit; pali: sutta) är namn på en särskild art litteratur i Indien, vars syfte är att i så kortfattad form som möjligt (i språkligt ytterst sammanträngda regler, dessa texter var avsedda att memoreras) lämna föreskrifter och utgöra läroböcker i ämnen, som stod i mer eller mindre sammanhang med veda och dess studium i olika riktningar.

Betydelse[redigera | redigera wikitext]

Sutra betyder egentligen "tråd". I forna tider skrevs sanskrit-texter ned på palmblad som sedan syddes ihop - med just en tråd, därifrån kan namnet komma.

En annan trolig anledning är att de filsosofiska, religiösa och medicinska disciplinerna, för att nämna några bland många andra typer av texter som författades i "sutra-form", likt våra "post-it-lappar" och anteckningar, endast utgjorde en "tråd" att följa för att minnas den mer eller mindre omfattande lära som överfördes muntligen.

Guru[redigera | redigera wikitext]

Gurun var således den enda som med behållning kunde läsa och lära ut dess innehållande visdom och kunskap. Det skedde i ett för eleven lagom tempo - vilket bestämdes av den aktuella elevens andligt mognad. Guru:n, vilket han fortfarande kallas då traditionen fortfarande lever kvar, betyder ungefär "skringrare av mörker", från "Gu"=mörker och "ru"=skingrare.

Detta systems kontinuitet möjliggjordes av elevens mycket nära förhållande till sin Guru, det var - och är - inte ovanligt att eleverna delade/delar hushåll med sin guru i 10-20 år och ibland även så länge som till att Gurun "gick bort". Eller som man genom Indiska ögon sett skulle kalla för att nå den slutliga befrielsen - eller moksha, mukti, nirvana m.m. Hur som helst så lärdes till sist även "koden" ut till hur dessa sutror skulle läsas till de elever som framgångsrikt lyckats ta till sig Guruns esoteriska, filosofiska, religiösa eller yogaorienterade läror och därmed var redo och således värdiga att plocka upp manteln efter sin Guru. Stunden för, och den andra anledningen till att detta system fortlevt under så lång tid, har så kommit i och med att det nu så blivit dags för den f.d eleven att finna sina egna elever att passera kunskapen vidare till.

För övrigt kan nämnas att den disciplin som här i "Väst" nu alltmer börjat slå rot och känner under namnet Ayur-Veda, som till skillnad från den västerländska läkekonsten främst utmärker sig genom sin holistiska syn på människan och hennes sjukdomar samt preventiva "approach". AyurVeda (som betyder ung. "Kunskapen om att leva (ett långt och sjukdomsfritt liv)" handlar dessutom först och främst om att främja hälsa istället för att som sin västerländska motpart främst försöka bota sjukdom som redan uppstått, eller vid långdragen/obotbar sjukdom främst lindra symtomen.

Sättet som användes för att göra sutrorna i stort sett oläsbara för en oinitierad var för övrigt flera; att nedteckna dem i en kodad ordning, vilken man måste känna till för att veta i vilken ordning de skulle läsas, då palmbladen ej numrerades, dessutom var de även författade i mer eller mindre obskyra metaforer, undervisande berättelser eller liknelser för vilka det alltså således krävdes en Guru för att dels kunna läsa dem (i rätt ordning) samt att förstå vad den nedtecknade texten egentligen betydde. En av flera anledningar till detta var förstås att inte obehöriga/oinitierade, opassande eller rentav farliga/onda personer skulle få tillgång till denna kunskap och därmed kunna missbruka denna potentiellt kraftfulla lära till att göra ont. En annan orsak var dock för att skydda de andligt omogna från möjligen negativa och i värsta fall även farliga effekter.

Sutralitteraturen har närmast framgått ur Brahmana. De specifikt rituella sutra, Kalpasutra i vidsträckt bemärkelse, indelas i Shrautasutra med anvisningar rörande de offentliga offerceremonierna, anläggande av offerelden, de större offren, såsom djur- och somaoffren samt de till månen och årstiderna hänförda offren; samt Grhyasutra, meddelande regler om de husliga offren och ceremonierna.

Till Kalpasutra räknas ibland de så kallade Shulvasutra, som innehåller detaljerade anvisningar för uppmätning och anläggning av offeraltaret i förening med härför erforderliga geometriska och astronomiska uppgifter. Sidoställda med Kalpasutra är Dharmasutra, innehållande liknande regler rörande den indiska sedvanerätten, varur de senare i metrisk form avfattade Dharmashastra framgått (se Manavadharmashastra).

Sutraformen för indiska rent pedagogiska verk fortlevde genom tiderna och användes även för rent världsliga läroböcker. Det grammatiska studiet stod visserligen ursprungligen i närmaste samband med vedastudiet, och så tillvida är Paninis storartade grammatiska arbete ("vyakarana"), som bildar slutpunkten i den till sutralitteraturen ursprungligen hörande grammatiska traditionen att hänföra till denna. Här har sutraformen i framställning nått sin höjdpunkt i fråga om korthet, uttryckt i en sorts med matematiska formler jämförliga beteckningar. Sutraformen användes även för poetik, filosofi och tekniska vetenskaper, till och med för en litteraturgren behandlande ars amandi, som heter Kama Sutra.

I den buddhistiska litteraturen fortsattes arten under den ur sutra utvecklade benämningen sutta (även suttanta, "trådända"): så benämns den andra stora huvudavdelningen av den buddhistiska kanon (Tipitaka Suttapitaka, innehållande Buddhas tal och predikningar. Se bland annat Leopold von Schröder, "Indiens litteratur und cultur" (1897), Arthur Anthony Macdonell, "History of sanskrit-literature", Herman Oldenberg, "Die litteratur des alten Indiens" (1903), Moritz Winternitz "Geschichte der indischen litteratur" I (1908) II, (1913).


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.