Utpressning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Utpressning (olika betydelser).

Utpressning innebär att tvinga någon till handling eller underlåtenhet genom att hota med till exempel våld, skandalisering eller polisanmälan. Beskyddarverksamhet räknas som en form av utpressning. Utpressning skiljer sig från rån genom att hotet vid rån är om "trängande fara" och praktiskt taget inte lämnar offret något val.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Utpressning är ett brott upptaget i den svenska Brottsbalkens 9 kap 4 § och kan ge fängelse i högst två år.[1] Om brottet bedöms som ringa kan istället böter utdömas. Är brottet grovt kan dömas till fängelse i lägst sex månader, högst sex år.[2]

Domstolsförhandlingar i utpressningsmål hålls ofta bakom stängda dörrar.

Utpressning infördes som brott i dåvarande Strafflagen först år 1934, efter en riksdagsmotion till 1933 års riksdag av Vilhelm Lundstedt (s) som främst avsåg att upphäva förbudet mot homosexuella handlingar mellan vuxna.[3] Bakgrunden var ett antal uppmärksammade fall av utpressning där offren tett sig dubbelt skyddslösa. Dels hade de gjort sig skyldiga till kriminell otukt mot naturen, som den gängse termen löd, dels var utpressning ännu laglig. Eftersom offret i allmänhet var äldre än utpressaren riskerade offret ofta betydligt strängare straff än utpressaren.

I 18 kap 10 § strafflagen bestraffades homosexuella samlag med straffarbete dock högst i två år enligt lydelse fram till 1934: Öfwar någon med annan person otukt som emot naturen är eller öfvar någon otukt med djur; warde dömd till straffarbete i högst två år.[4]

Därtill riskerade offret efter rättegång och straff att förlora sitt anseende, sin samhällsställning och sin inkomst.

  • Gränsen mellan utpressning och rån kan vara svår att fastställa vilket framgår av detta rättsfall, NJA 1997 s 507.[2]
  • En person som tvingats följa med andra personer som gjorde sig skyldiga till utpressning, har dömts för medhjälp på grund av sin passivitet, vilket framgår av Svea hovrätts dom 1999-11-23 i mål B 4053-99.[5]
  • Genom att bära MC Bandidos symboler på ryggen har en person dömts för försök till utpressning, eftersom symbolen ansågs i sig vara hot om brottslig gärning.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ https://lagen.nu/1962:700#K9P4
  2. ^ [a b] https://lagen.nu/1962:700#K9P4S2
  3. ^ Maths Heuman: Rättsaffärerna Kejne och Haijby. Norstedts, Stockholm 1978, sid 106-107. Den senare riksåklagaren Heuman var den på justitiedepartementet som av justitieminister Karl Schlyter fick ansvar för utformningen av lagtexten. Heuman nämner dock inte alls något samband med Lundstedts riksdagsmotion, utan framkastar att Schlyter skulle ha fått idén direkt från rapporteringen i pressen.
  4. ^ 1864 års strafflag sid 472 http://wisberg.se/wisberg.se/pdf/strafflagen1864.pdf
  5. ^ https://lagen.nu/dom/rh/2000:80
  6. ^ https://lagen.nu/dom/rh/2004:70

Se även[redigera | redigera wikitext]