Första världskriget

Första världskriget
Medurs uppifrån: Skyttegravskrig på västfronten; en brittisk Mark IV korsar en skyttegrav; Royal Navys slagskepp HMS Irresistible sjunker efter att ha gått på en mina vid sjöslaget i Dardanellerna; soldater med kulspruta iförda gasmasker, och ett biplan av modell Albatros D V.
Ägde rum 28 juli 1914 - 11 november 1918 (Vapenstillestånd) Plats Europa, Afrika, Mellanöstern, Stillahavsöarna, Kina och utanför Syd- och Nordamerikas kust Resultat Seger för Ententen Slutet för det tyska, ryska, osmanska och österrik-ungerska imperierna Skapandet av nya länder i Europa och Mellanöstern Överföringen av tyska kolonier och områden i före detta osmanska riket till andra makter Etableringen av Nationernas förbund. (mer...)
Stridande
Ententen Frankrike  Brittiska imperiet Ryssland (1914–17) Italien (1915–18) USA (1917–18) Rumänien (1916–18) Japan Serbien Belgien Grekland (1917–18) Portugal (1916–18) Montenegro (1914–16) och andra	Centralmakterna Tyskland Österrike-Ungern Osmanska riket Bulgarien (1915–18)
Befälhavare/ledare
Ledare och befälhavare Raymond Poincaré Georges Clemenceau Ferdinand Foch H.H. Asquith David Lloyd George Douglas Haig Nikolaj II Nikolaj Nikolajevitj Antonio Salandra Vittorio Orlando Luigi Cadorna Woodrow Wilson John J. Pershing och andra	Ledare och befälhavare Vilhelm II Paul von Hindenburg Erich Ludendorff Franz Josef I Karl I Conrad von Hötzendorf Mehmet V Enver Pascha Mustafa Kemal Atatürk Ferdinand I Nikola Zhekov och andra
Styrka
Ententen 12 000 000 8 841 541 8 660 000 5 093 140 4 743 826 1 234,000 800 000 707 343 380 000 250 000 200 000 50 000 Totalt: 42 959 850	Centralmakterna 13 250 000 7 800 000 2 998 321 1 200 000 Totalt: 25 248 321
Förluster
Militära döda: 5 525 000 Militära skadade: 12 831 500 Militära saknade: 4 121 000 Totalt: 22 477 500 KIA, WIA eller MIA	Militära döda: 4 386 000 Militära skadade: 8 388 000 Militära saknade: 3 629 000 Totalt: 16 403 000 KIA, WIA eller MIA

Första världskriget var en världsomspännande militär konflikt centrerad i Europa som började den 28 juli 1914 och varade till den 11 november 1918. Denna konflikt engagerade alla av världens stormakter, samlade i två motsatta allianser. De allierade (centrerad kring Ententen; Storbritannien, Frankrike och Ryssland) och Centralmakterna (ursprungligen centrerad kring trippelalliansen; Tyskland, Österrike-Ungern och Italien). Mer än 70 miljoner soldater, däribland 60 miljoner européer, mobiliserades i ett av de största krigen i historien. Mer än nio miljoner soldater dödades, vilket främst beror på stora tekniska framsteg i eldkraft utan motsvarande inom rörlighet. Det var den sjätte dödligaste konflikten i världshistorien och banade därefter väg för olika politiska förändringar såsom revolutioner i de berörda länderna.

Långsiktiga orsaker till kriget inkluderar stormakternas imperialistiska utrikespolitik i Europas, inklusive Kejsardömet Tyskland, Österrike-Ungern, Osmanska riket, Tsarryssland, Brittiska imperiet, Frankrike och Italien. Mordet den 28 juni 1914 på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike, tronarvinge i Österrike-Ungern, av en jugoslavisk nationalist var den omedelbara utlösande orsaken till kriget. Det resulterade i ett ultimatum mot Kungariket Serbien. Flera allianser som bildats under de tidigare decennierna åkallades och inom några veckor låg stormakterna i krig. Via stormakternas kolonier spred sig konflikten snart över världen.

Den 28 juli inleddes konflikten med den österrikisk-ungerska invasionen av Serbien, följt av den tyska invasionen av Belgien, Luxemburg och Frankrike, och en rysk attack på Tyskland. Efter att den tyska marschen mot Paris stoppats, hamnade västfronten i ett statiskt utmattningskrig med en skyttegravslinje som knappt kom att förändras fram till 1917. I öst kämpade den ryska armén framgångsrikt mot det österrikisk-ungerska styrkorna men tvingades tillbaka av den tyska armén. Ytterligare fronter öppnades efter att det osmanska riket gick med i kriget 1914, Italien och Bulgarien 1915 och Rumänien 1916. Det ryska imperiet kollapsade 1917, och Ryssland lämnade kriget efter Oktoberrevolutionen senare samma år. Efter en tysk offensiv längs västfronten 1918 inträdde USA i kriget och de allierade motade tillbaka de tyska arméerna i en serie av framgångsrika offensiver. Tyskland, som hade egna problem med revolutionärer vid denna tidpunkt, kom överens om en vapenvila den 11 november 1918, senare känd som Stilleståndsdagen. Kriget avslutades med seger för de allierade.

När kriget avslutades hade fyra stora imperier – tyska, ryska, österrikisk-ungerska och det osmanska imperiet – blivit militärt och politiskt besegrade och upphörde att existera. Efterföljande stater i de tidigare två förlorade en stor del av dess territorium, medan de två senare avvecklades helt. Centraleuropas kartbild fick ritas om i många mindre stater. Nationernas Förbund bildades i hopp om att förhindra en ytterligare sådan konflikt. Den europeiska nationalismen som uppkom ur kriget och upplösningen av imperier och återverkningarna av Tysklands nederlag och Versaillesfreden är allmänt accepterade faktorer som bidrog till andra världskriget.

Den sista stridande personen från första världskriget dog 2011. Det var den brittisk-australiske flottisten Claude Choules, som blev 110 år.

Etymologi

Före andra världskriget var kriget även känt som stora kriget, världskriget, kejsarens krig, nationernas krig, kriget i Europa eller europeiska kriget. I Storbritannien och USA kallades det vanligtvis kriget för att avsluta kriget. I Frankrike och Belgien kallades det ibland La Guerre du Droit (kriget för rättvisa) eller La Guerre Pour la Civilisation / de Oorlog tot de Beschaving (kriget för civilisationen), särskilt på medaljer och minnesmonument. Den term som används av officiella historieskrivningar av kriget i Storbritannien och Kanada är First World War, medan i amerikanska i allmänhet uttrycket World War I används.

Den tidigast kända användningen av termen första världskriget framträdde under kriget. Den tyska biologen och filosofen Ernst Haeckel skrev kort efter krigets början:

”	Det är ingen tvekan att förloppet och kännetecknandet för det fruktade "europeiska kriget" kommer att bli första världskriget i full bemärkelse.	„
— The Indianapolis Star, 20 september 1914

Termen användes igen mot slutet av kriget. Engelska journalisten Charles à Court Repington skrev:

”	Jag träffade major Johnstone, Harvardprofessorn som är här för att lägga grunden för en amerikansk historia. Vi diskuterade rätt namn på kriget. Jag sa att vi nu kallade det Kriget, men att detta inte skulle hålla. Napoleonkrigen var det stora kriget. Att kalla det för det tyska kriget skulle bli för mycket smicker för tysken. Jag föreslog Världskriget som en aning bättre titel och till slut kom vi gemensamt överens om att kalla det första världskriget för att förhindra millennieskiftets folk från att glömma att världens historia var krigens historia.	„
— The First World War, 1914–1918 (1920), Volym I, s. 391.

Benämningarna World War I och First World War blev båda standard (i USA respektive Storbritannien) med början omkring 1940 till 1942. Innan dess användes benämningen The Great War, enligt uppgifter från Google Books Ngram Viewer där man har jämfört engelskspråkiga böcker och tidskrifter publicerade mellan 1914 och 2000.

Bakgrund

Under 1800-talet hade de stora europeiska makterna gjort stora ansträngningar för att upprätthålla en maktbalans i hela Europa, vilket år 1900 resulterade i ett komplicerat nätverk av politiska och militära allianser över hela kontinenten. Dessa hade börjat år 1815 med den heliga alliansen mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Då, i oktober 1873, förhandlade den tyska förbundskanslern Bismarck fram trekejsarförbundet (tyska: Dreikaiserbund) mellan Österrike-Ungern, Ryssland och Tysklands monarker. Detta avtal misslyckades eftersom Österrike-Ungern och Ryssland inte kunde komma överens om Balkanpolitiken vilket resulterade i att Tyskland och Österrike-Ungern bildade dubbelalliansen 1879. Detta sågs som en metod för att motverka ryskt inflytande på Balkan då det ottomanska riket fortsatte att försvagas. År 1882 var denna allians utvidgad till att omfatta Italien i det som senare blev trippelalliansen.

Efter 1870 var den europeiska konflikten till stor del avvärjd beroende på ett noggrant planerat nätverk av avtal mellan det tyska riket och resten av Europa iscensatt av kansler Bismarck. Han arbetade framför allt för att hålla Ryssland på Tysklands sida för att undvika ett tvåfrontskrig med Frankrike och Ryssland. Med Vilhelm II:s uppstigning som tysk kejsare (Kaiser) tonades Bismarcks allianssystem successivt ner. Till exempel vägrade kejsaren till år 1890 att förnya återförsäkringsfördraget med Ryssland. Två år senare undertecknades den fransk-ryska alliansen för att motverka trippelalliansen. År 1904 förseglade Storbritannien en allians med Frankrike, Ententekordialen, och 1907 undertecknade Storbritannien och Ryssland den anglo-ryska konventionen. Detta system av överlappande bilaterala avtal bildade trippelententen.

HMS Dreadnought. En marin kapprustning pågick mellan Storbritannien och Tyskland.

Den tyska industriella och ekonomiska makten hade vuxit kraftigt efter återföreningen och grunden för riket 1870. Från mitten av 1890-talet och framåt använde Wilhelm II:s regering denna bas för att satsa betydande ekonomiska resurser för att bygga upp Kaiserliche Marine (svenska: kejserliga tyska flottan), som inrättades av amiral Alfred von Tirpitz, i rivalitet med brittiska Royal Navy över marinöverlägsenhet i världen. Som ett resultat av detta strävade båda nationerna efter att överträffa varandra gällande stora örlogsfartyg över 10 000 ton. I och med sjösättningen av HMS Dreadnought utökade det brittiska imperiet sitt betydande övertag över sina tyska konkurrenter. Kapprustningen mellan Storbritannien och Tyskland spreds sig så småningom till resten av Europa där alla stormakter ägnade sin industriella bas åt produktion av utrustning och vapen som krävdes för en paneuropeisk konflikt. Mellan 1908 och 1913 ökades de militära utgifterna för de europeiska stormakterna med 50 %.

Österrike-Ungern framkallade Bosnienkrisen 1908-1909 genom att officiellt annektera det tidigare osmanska territoriet Bosnien och Hercegovina vilket de hade ockuperat sedan 1878. Detta förargade kraftigt Kungariket Serbien och dess beskyddare, det panslaviska och ortodoxa ryska imperiet. Ryska maktspelet i regionen destabiliserade fredsavtal som redan hade spruckit i vad som kallas "Europas krutdurk".

År 1912 och 1913 utkämpades Första Balkankriget mellan Balkanförbundet och det söndersplittrade Osmanska riket. Det resulterande Londonfördraget krympte ytterligare det osmanska imperiet genom skapandet av en självständig albansk stat medan det territoriella innehavet av Bulgarien, Serbien, Montenegro och Grekland utvidgades. När Bulgarien attackerade både Serbien och Grekland den 16 juni 1913 förlorade man det mesta av Makedonien till Serbien och Grekland och södra Dobrudzja till Rumänien i det 33 dygn långa Andra Balkankriget som ytterligare destabiliserade regionen.

Etnolingvistisk karta över Österrike-Ungern, 1910.

Den 28 juni 1914 mördade Gavrilo Princip, en bosnisk-serbisk student och medlem i Unga Bosnien, arvtagaren till det österrikisk-ungerska tronen, ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike i Sarajevo, Bosnien. Detta inledde en period av diplomatiska intriger mellan Österrike-Ungern, Tyskland, Ryssland, Frankrike och Storbritannien i vad som kallas Julikrisen. Österrike-Ungern, som slutgiltigt ville avsluta den serbiska inblandning i Bosnien, överlämnade ett ultimatum till Serbien som bestod av en serie med tio krav som var avsiktligt oacceptabla, gjorda med avsikt för att medvetet inleda ett krig med Serbien. När Serbien endast gick med på åtta av de tio kraven i ultimatumet, förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien den 28 juli 1914. Strachan hävdar "Oavsett om en tvetydig och tidig reaktion från Serbien skulle ha gjort någon skillnad för Österrike-Ungerns agerande måste det ifrågasättas. Franz Ferdinand var inte den sortens person som framkallade popularitet, och hans död kastade inte imperiet i djupaste sorg".

Det ryska imperiet, ovilligt att tillåta Österrike-Ungern eliminera det ryska inflytandet på Balkan, och till stöd för sin långa tid som serbernas beskyddare, beordrade en partiell mobilisering en dag senare. När det tyska riket började mobilisera den 30 juli 1914 beordrade Frankrike, som såg en chans att återvinna Alsace-Lorraine som Tyskland erövrade under det fransk-preussiska kriget, den franska mobiliseringen den 1 augusti. Tyskland förklarade krig mot Ryssland samma dag. Storbritannien förklarade krig mot Tyskland den 4 augusti 1914 efter ett "otillfredsställande svar" till ett brittiskt ultimatum att Belgien måste hållas neutralt.

Upptakten

Kriget hade sin direkta bakgrund i "skotten i Sarajevo", då den 28 juni 1914 den serbiska nationalisten Gavrilo Princip sköt ihjäl den österrikiske ärkehertigen och habsburgske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes hustru grevinnan Sophie von Chotek på en gata i Bosniens huvudstad Sarajevo. Från Monarkins håll framfördes krav till Serbiens ledning, bland annat om att Österrike-Ungern skulle få skicka representanter till mordutredningen. Detta var dock inte en isolerad företeelse, utan hade föregåtts av ökad militär aktivitet och misstänksamhet och alliansbyggen mellan ett flertal av deltagarna i vad som snart skulle bli första världskriget.

Krigsutbrottet

Militärallianser i Europa före krigsutbrottet 1914. Trippelalliansen sprack enär Italien inte gick med i kriget.

Då Serbien inte gick med på de krav som Österrike ställde (istället förberedde man sig på krig, uppbackad av sina allierade) förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien den 28 juli. Ryssland hade redan 25 juli börjat mobilisera för att hjälpa "sitt brödrafolk" serberna och förklarade snart krig mot Österrike, trots Tysklands varning.

Kort därefter följde en rad ytterligare krigsförklaringar, som har sin bakgrund i det militära alliansbygge som pågått under de föregående decennierna. Tyskland som var allierat med Österrike förklarade krig mot Ryssland den 1 augusti. Två dagar senare, den 3 augusti förklarade man också krig mot Frankrike. Den 4 augusti förklarade Storbritannien krig mot Tyskland, sedan den tyska armén gått in i det neutrala Belgien i enlighet med Schlieffenplanen. Den 6 augusti förklarade Österrike krig mot Ryssland, och Serbien mot Tyskland. Det är denna händelsekedja som brukar kallas svarta veckan.

I alla länder fanns ett folkligt stöd för trupperna som marscherade upp. Frågan var hur socialisterna skulle ställa sig till kriget. De hade under många år diskuterat att stoppa ett borgerligt krig genom generalstrejk. 31 juli mördades den ledande franske socialisten Jean Jaurès av en ung fransk nationalist. Därmed var Europas ledande krigsmotståndare röjd ur vägen. Händelseförloppet gick för övrigt så snabbt och överrumplande att inga aktioner kunde samordnas. I vilket fall som helst visade sig nationalismen vara stark och Europas arbetarrörelser kom att stödja sin respektive regering.

Fronter

Västfronten

Irländska soldater under slaget vid Somme 1916.

Västfronten var den krigsskådeplats där störst styrkor var koncentrerade. Operationerna inleddes med att den tyska så kallade Schlieffenplanen år 1914 genomfördes med en kringgående rörelse mot Paris genom Belgien. Eftersom det första anfallet misslyckades efter ett framgångsrikt franskt motanfall i och med slaget vid Marne grävde arméerna ner sig i skyttegravar och kriget stagnerade i ett blodigt ställningskrig. Västfronten kom att stå i stort sett orörlig fram till våren 1918 då Tyskland satsade sina sista krafter på att segra innan USA:s armé blivit fulltalig. Det misslyckades och under hösten fram till vapenstilleståndet 11 november avancerade ententens arméer.

Trots stilleståndet företogs många blodiga offensiver, såsom vid Verdun och Somme 1916, offensiver som oftast inte ledde till några som helst resultat eller genombrott.

År 1929 kom Erich Maria Remarque med romanen På västfronten intet nytt om det hårda livet på västfronten. Romanen har filmatiserats två gånger, år 1930 och år 1979.

Östfronten

Den tyske kejsaren Wilhelm II med representanter för den tyska krigsledningen. Samtida tyskt vykort, säkerligen i form av ett bildmontage.

På östfronten stred Kejsardömet Tyskland och Österrike-Ungern mot Ryssland fram till freden i Brest-Litovsk i mars 1918 då bolsjevikerna slöt en separatfred med kejsardömet Tyskland.

Operationerna inleddes i augusti 1914 med att Ryssland samlade två arméer för att anfalla Ostpreussen. Med iver att uppfylla sin pakt med Frankrike anföll de ryska arméförbanden innan de hade fått alla sina förstärkningar, vilket visade sig vara ett ödesdigert misstag. Samordningen mellan de båda arméerna var också dålig: i praktiken opererade de utan inbördes kontakt. Tyskarna drog sig undan, men den tyska 8:e armén under ledning av Hindenburg lyckades sedan genomföra en djärv omringning av den ryska 2:a armén under Alexander Samsonov som krossades. Segern i slaget vid Tannenberg gav tyskarna initiativet i fortsättningen. Samtidigt genomfördes komplicerade strider och rörelser mellan de ryska och österrikisk-ungerska arméerna i Galizien. I slutet av september tvingades österrikarna retirera till Karpaterna efter att armén förlorat 400 000 man.

Till skillnad från västfrontens skyttegravskrig, förblev kriget på östfronten relativt rörligt under hela första världskriget.

Balkanfronten

I augusti 1914 ryckte den österrikisk-ungerska armén in i Serbien. Geografin underlättade dock för försvararna. Det första anfallet misslyckades men efter ett nytt anfall i september kunde efter förhållandevis svåra förluster Belgrad ockuperas i december. Den serbiska armén gick till motanfall och kunde innan jul kasta ut den österrikiska armén ur landet.

Efter att Bulgarien 1915 anslutit sig till centralmakterna anfölls Serbien på nytt av tyska och österrikiska trupper. Den serbiska armén tvingades retirera ända till Albanien och hela Serbien ockuperades. Ockupationen varade ända till hösten 1918 när en brittisk-fransk expeditionskår från Saloniki kunde tvinga Bulgarien till fredsförhandlingar.

Rumänien anslöt sig 1916 till ententen men besegrades snabbt av centralmakterna och tvingades till fred 1917.

Italienska fronten

Italien var till en början neutralt men förklarade Österrike-Ungern krig 1915. Även här gjorde landskapet att en försvarare med full kontroll över Alperna hade alla fördelar och trots enorma förluster under Isonzoslagen kunde inte italienarna mer än tillfälligt rycka framåt. 1917 lyckades centralmakterna tvinga tillbaka den italienska armén från Caporetto. Italienarna lyckades, med viss hjälp av franska och engelska divisioner, stabilisera fronten vid en befäst linje längs Piavefloden. Österrike-Ungern gjorde ett försök att bryta igenom vid Piave i juni 1918 men därmed var dubbelmonarkins anfallskraft uttömd. Under slaget vid Vittorio Veneto i slutet av oktober kunde italienarna bryta igenom varefter den österrikisk-ungerska armén föll samman liksom strax därefter hela kejsardömet.

Osmanska rikets krig

Det osmanska riket anslöt sig till centralmakterna efter att ett hemligt avtal om osmansk-tysk allians skrevs under 2 augusti 1914. Osmanska riket hotade i och med detta Ryssland i norr samt den brittiska Suezkanalen och britternas handel med Indien, Iran och Egypten i söder.

På Arabiska halvön proklamerade araberna 1916 en allmän revolt för att befria Mellersta Östern från alla främlingar. Den legendariske brittiske kaptenen T.E. Lawrence som då agerade som envoyé åt arabbyrån i Kairo lyckades ena de olika arabiska stammarna och få till stånd ett omfattande gerillakrig mot osmanernas militära infrastruktur. Lawrance's gärningar har bl.a. skildrats i storfilmen från 1960-talet Lawrence av Arabien med Peter O'Toole i huvudrollen.

Fredsförsök

Flera försök förekom på högsta nivå för att stoppa kriget. Tyska kejsaren försökte redan 1915 förmå sin släkting den ryska tsaren att avsluta kriget mellan dem, men fick inget svar - ryssarna var mer intresserade av Konstantinopel (då Osmanska rikets huvudstad), och därmed fri sjöväg till Medelhavet, som de allierade lovade dem om de tillsammans vann kriget.

Krigsslutet

Massmöte i Petrograd.

Efter den ryska revolutionen och den följande freden i Brest-Litovsk 1918 drog sig Ryssland ur kriget. Den tyska armén kunde avancera österut och samtidigt lösgöra stora mängder trupper för insatser på västfronten. Nu anslöt sig även USA till ententen och sände över två miljoner man till Europa. Den sista tyska offensiven 1918, lyckades pressa fram fronterna mot Paris, men de tyska trupperna hejdades snart och drevs tillbaka.

Efter en revolution i Tyskland begärde de vapenvila. Den 11 november 1918 kl. 11:00 upphörde striderna och stilleståndsdagen högtidlighålls fortfarande i Frankrike och Storbritannien. Tysklands kejsare Wilhelm II tvingades abdikera och flydde till Nederländerna.

"Skulden"

Var skulden och orsaken till krigsutbrottet ligger har diskuterats intensivt; bland förklaringarna återfinns ofta faktorer som allianssystemets uppbyggnad, upprustningen, nationalitetsproblem, rubbningar i den ekonomiska balansen, imperialistisk konkurrens och en militär mobilisering som visade sig vara svår att återställa när den väl beordrats. Men segrarmakterna slog fast i fredstraktatet, artikel 231, att det var Tyskland och dess allierade som var ansvariga för kriget och dess följder. Andra ifrågasatte denna syn och pekade istället på maktbalansens sammanbrott. Men kriget självt visade snarare att det fanns en maktbalans, som däremot kunde rubbas av bland annat revolutioner. Tysklands skuld betonades dock allt kraftigare efter andra världskriget, och vissa historiker har talat om en tysk "särväg" från 1871 till 1945 som främsta förklaring till bland annat första världskriget. Marxistiska forskare har i sin tur istället menat att kriget var en naturlig följd av kapitalismens utveckling.

Följder

Amerikanska soldater välkomnas hem i New York den 28 april 1919.

Uppemot 20 miljoner människor dog av direkta krigsorsaker. Ententmakternas blockad av tyska hamnar före och efter fredsslutet orsakade ytterligare många civila offer. I den svåra epidemi av spanska sjukan som bröt ut efter krigsslutet och som var direkt relaterad till den krigströtta situationen i Europa dog närmare 50 miljoner.

De politiska omvälvningarna som följde freden i Versailles och påföljande fredsavtal lade grunden för det moderna Europa. Flera stormakter gick under genom kriget. Österrike-Ungern splittrades, Ryssland blev Sovjetunionen och Osmanska riket blev Turkiet. Flera nya stater blev till: Tjeckoslovakien, Polen, Jugoslavien, Finland, Estland, Lettland och Litauen. Tyskland förlorade sina kolonier i Burundi, Rwanda, Tanzania (det så kallade Tyska Östafrika), Namibia (Tyska Sydvästafrika), Togo, Kamerun och Papua Nya Guinea (Tyska Nya Guinea) samt intressesfärerna i Shandong (Shantung).

Att ententen ingenstans lyckats komma in på tyskt territorium under kriget understödde uppfattningen att tyskarna inte behövde stå som förlorare efter kriget. (Detta kallas ofta för "dolkstötslegenden", som skulle betyda att tyskarna hade kunnat vinna om det inte hade varit för svekfulla politiker i Berlin). Freden som slöts i Versailles var mycket hård mot Tyskland och krävde landet på enorma skadestånd, vilket bidrog till en känsla av förödmjukelse som i sin tur var grogrund för extremistiska rörelser och som ledde till nazisternas seger och på sikt andra världskriget.

Revolutionen i Ryssland 1917, som hade sin direkta upprinnelse i de svåra förhållanden som rådde under kriget, ledde i förlängningen till bolsjevikernas maktövertagande och till en kommunistisk diktatur. I den oreda som då rådde i Ryssland, blev det 1917 också möjligt för Finland att frigöra sig från det ryska styret, vilket också ledde till finska inbördeskriget.

Japan gick in i första världskriget på Ententens sida. Under första världskriget befäste Japan sin position som stormakt och striderna som i huvudsak bekämpades mot tyska intressen i Asien inbegrep världens första flyganfall från hangarfartyg. Japanska flottan bistod även Storbritannien och skickade krigsfartyg till Sydafrika och Malta. Japans deltagande i första världskriget resulterade i (se Versaillesfreden 28 juni 1919) att Tysklands rättigheter i Shandongprovinsen överfördes till Japan. Vidare annekterade Japan Tysklands mandat över ett antal öar i Stilla havet.

I Östasien skapade fredsavtalet starka spänningar mellan Kina och Japan, som båda bistått Ententen i kampen mot centralmakterna, då Tysklands besittningar i Kina (Shandong) kom att överföras till Japan istället för att återlämnas till Kina. De kinesiska delegaterna skrev aldrig på avtalet, och i Kina gav resultatet av fredsförhandlingarna upphov till Fjärde maj-rörelsen.

Motsättningar mellan USA och Japan uppkom även i samband med Versaillesfreden och upprättandet av Nationernas Förbund. Detta hade bland annat sin upprinnelse med avslåendet av det japanska förslaget om en klausul om jämbördighet mellan raser (genom tillägg till artikel 21 i fördraget om Nationernas Förbund). Motståndet kom från framförallt britterna (efter bland annat lyckad lobbying mot förslaget av Australien (se White Australia Policy)) och USA. Förslaget (the Racial Equality Proposal, 1919) erhöll en röstmajoritet men ordföranden, tillika USA:s president, Woodrow Wilson förklarade att ett sådant förslag kräver enhällighet. Eftersom flera nationer ej röstade, däribland USA, antogs aldrig förslaget. Rapporterna från japanska media som följde konferensen bidrog till att den japanska folkliga opinionen gentemot väst, och USA i synnerhet, försämrades.

Notiser

Det första världskriget har även beskrivits som starten på den moderna krigföringen^{[källa behövs]}. Det kraftigt inhumana sätt på vilka skyttegravskrigen fördes ledde till en upptrappning av de typer av vapen som användes. Till exempel försökte man använda stridsgas på bred front, dock med ringa framgång.

Se även

• Första världskriget till sjöss
• Kolonialkriget under första världskriget
• Sverige under första världskriget
• Politik och diplomati under första världskriget
• Tidsaxel över första världskriget
• Litteratur om första världskriget
• Andra världskriget
• De 21 kraven
• Ålands historia under första världskriget
• Finlands självständighet
• Kemiska vapen under första världskriget

Referenser

Tryckta källor

• Bade, Klaus J; Brown, Allison (tr.) (2003), Migration in European History, The making of Europe, Oxford: Blackwell, ISBN 0631189394, OCLC 52695573  (översatt från tyska)
• Djokić, Dejan (2003), Yugoslavism : histories of a failed idea, 1918-1992, London: Hurst, OCLC 51093251 
• Evans, David (2004), The First World War, Teach yourself, London: Hodder Arnold, ISBN 0340884894, OCLC 224332259 
• Fromkin, David (2004), Europe's Last Summer: Who Started the Great War in 1914?, New York: Alfred A. Knopf, ISBN 0375411569, OCLC 53937943 
• Karlsson, Klas-Göran (2002) [1994]. Europa och världen under 1900-talet. Liber. ISBN 978-91-47-06680-3 
• Keegan, John (1998), The First World War, Hutchinson, ISBN 0091801788 
• Martel, Gordon (2003), The Origins of the First World War, Pearson Longman, Harlow 
• Prior, Robin (1999), The First World War, London: Cassell, ISBN 030435256X 
• Repington, Charles à Court (1920), The First World War, 1914–1918, 2, London: Constable, ISBN 1113197641, http://www.archive.org/details/firstworldwar19102repiuoft 
• Safire, William (2008), Safire's Political Dictionary, Oxford University Press, ISBN 9780195343342, http://books.google.com/?id=jK-0NPoMiYoC 
• Shapiro, Fred R; Epstein, Joseph (2006), The Yale Book of Quotations, Yale University Press, ISBN 0300107986 
• Strachan, Hew (2004), The First World War: Volume I: To Arms, New York: Viking, ISBN 0670032956, OCLC 53075929 : de stora vetenskapliga sammanställning. Grundlig täckning 1914
• Taylor, Alan John Percivale (1998), The First World War and its aftermath, 1914–1919, London: Folio Society, OCLC 49988231 
• Tucker, Spencer C; Roberts, Priscilla Mary (2005), Encyclopedia of World War I, Santa Barbara: ABC-Clio, ISBN 1851094202, OCLC 61247250 
• Willmott, H.P. (2003), World War I, New York: Dorling Kindersley, ISBN 0789496275, OCLC 52541937 

Externa länkar

• Wikisource har originalverk relaterade till Första världskriget
  Första världskriget
• Wikimedia Commons har media som rör Första världskriget
  Bilder & media
• Dalpilen 1914-07-28 Är europeiskt krig förestående?
• Dalpilen 1914-08-07: Det stora världskriget i full gång
• First World War.com
• Artikel om första världskriget på Krigsforum.se
• En miljard tyska mark i SEK 1914-1924