Sjuårskriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För kriget mellan Sverige och Danmark, Lübeck och Polen 1563-1570, se Nordiska sjuårskriget.
Sjuårskriget
Benjamin West 005.jpg
The Death of General Wolfe (1771) av Benjamin West, som skildrar slaget vid Plains of Abraham.
Plats Europa, Afrika, Indien, Nordamerika, Sydamerika, Filippinska öarna
Resultat
Territoriella
ändringar
Restaurering av tidigare gränser och förhållanden innan kriget i Europa. Koloniala besittningar förändras över hela världen mellan Storbritannien, Frankrike och Spanien.
Stridande
 Preussen
 Storbritannien
Hannover (provins) Hannover
Braunschweig-Wolfenbüttel
Portugal Portugal
Hessen Hessen-Kassel
Schaumburg-Lippe
 Frankrike
Tysk-romerska riket Österrike
 Ryssland
Spanien Spanien
Sverige Sverige
 Sachsen
Mogulriket Mogulriket
Befälhavare/ledare
Kungariket Preussen Fredrik II

Kungariket Storbritannien William Pitt
Kungariket Storbritannien Markisen av Granby
Kungariket Storbritannien Robert Clive
Hannover (provins) Ferdinand, hertigen av Braunschweig
Portugal William, greven av Lippe

Kungariket Frankrike Ludvig XV

Habsburgska monarkin Karl, prinsen av Lothringen
Habsburgska monarkin Leopold, greven von Daun

Tsarryssland Greve Pjotr Saltykov

Kurfurstendömet Sachsen Fredrik August II

Sjuårskriget eller Europeiska sjuårskriget kallas det krig som 1756-1763 fördes mellan den ena sidan Tysk-romerska riket, Frankrike, Ryssland, Sverige och den andra Preussen och Storbritannien-Hannover. Dess viktigaste orsaker var Storbritanniens och Frankrikes makttävlan på haven och i kolonierna samt rivaliteten mellan Tysk-romerska riket och Preussen. Namnet användes företrädesvis för att beteckna kriget i Tyskland mellan Preussen och dess fiender, vilket emellertid betraktat som ett led i kampen om Schlesien (se schlesiska krigen) ibland också kallas tredje schlesiska kriget.[1] Det svenska engagemanget går vanligen under beteckningen pommerska kriget 1757-1762.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Fredsslutet mellan Storbritannien och Frankrike 1748 betecknade blott ett stillestånd under kampen om herraväldet på havet och i kolonierna. I Indien upphörde inte fejden mellan det franska ostindiska kompaniet och det engelska. I Nordamerika sökte fransmännen sammanfoga sina besittningar i norr (Kanada) och söder (Louisiana) och därmed stävja de engelska koloniernas expansion västerut. Därav föranleddes våren 1754 väpnade sammanstötningar mellan britter och fransmän i Ohios floddal. Påföljande år fortsattes striderna i Nordamerika; det kom också till en drabbning mellan franska och brittiska örlogsfartyg. Det var blott en tidsfråga, när formellt krigstillstånd skulle inträda. Brittiska regeringen var angelägen, att i så fall Georg II:s arvland Hannover inte skulle prisges åt Frankrike; till detta lands skydd såg den sig därför om efter bundsförvanter på fastlandet.[1]

Närmast kom Englands traditionella allierade, Frankrikes arvfiende Tysk-romerska riket, i fråga. Men i Maria Teresias och hennes statskansler Wenzel Anton von Kaunitz' ögon var Frankrike inte längre som förr Tysk-romerska rikets huvudfiende. De två första schlesiska krigen hade satt Preussen i besittning av den österrikiska provinsen Schlesien. Denna förlust kunde de inte glömma: ledstjärnan för deras politik var att vid lägligt tillfälle återvinna det förlorade och krossa den stormaktsställning i Nordtyskland, som Fredrik II med sin erövring skapat åt Preussen. Tysk-romerska riket hade länge rustat för en blivande kraftmätning, och på sommaren 1755 började det med tanke på en dylik försiktigt närma sig Frankrike. Gynnsammare mottagande fann Storbritannien vid ryska hovet (fördrag september 1755). Närmandet mellan Storbritannien och Ryssland bekymrade emellertid Fredrik II. Kejsarinnan Elisabet var hans svurna fiende, delvis av personliga skäl, men framför allt av politiska: både i Polen och Sverige hade hon funnit det ryska inflytandet korsat av den nya preussiska stormakten.[1] Fredrik II hade alltid att räkna med möjligheten av ett ryskt anfall, och inte utan skäl befarade han, att just den ryska intervention i Nordtyskland, vartill det brittisk-ryska fördraget gav uppslag, skulle bli ödesdiger för honom. Han beslöt att söka förebygga den. Han tog upp Storbritanniens förut av honom avböjda förslag till närmande, och en konvention (av rent defensiv art) till Hannovers skydd slöts i Westminster i januari 1756, genom vilken Fredrik hoppades ha brutit den ring, som hans fiender hotade att sluta omkring honom, och därigenom bidragit till fredens tryggande. Mot hans beräkning väckte den emellertid stor förbittring i Paris. De österrikiska förslagen, som hade ivriga förespråkare i markisinnan Pompadour och hennes vän Bernis, fann starkare gehör, och ett defensivt fördrag slöts mellan Frankrike och Tysk-romerska riket i Versailles i maj 1756. Ryska hovet inledde omedelbart underhandlingar med Tysk-romerska riket och Frankrike om en offensiv allians och började rusta. Så hade en betydelsefull omkastning i det europeiska statssystemet ("le renversement des alliances") ägt rum, och Kaunitz hoppades att på våren 1757 kunna igångsätta ett rysk-fransk-österrikiskt anfall mot Preussen. Fredrik, som genom en holländsk diplomat hade kännedom om denna plan, önskade inte kriget, men hade sin armé i slagfärdigt skick och beslöt att överraska sina fiender, innan deras rustningar var fullbordade.[2]

Krigsförloppet[redigera | redigera wikitext]

Krigets parter: Storbritannien, Preussen och Portugal med bundsförvanter i blått. Frankrike, Spanien, Ryssland, Österrike och Sverige med bundsförvanter i grönt.

Fredrik II inryckte augusti 1756 i Sachsen, vars besittning av strategiska skäl syntes honom nödvändig. Han räknade med rätta Sachsen bland sina argaste fiender, ehuru han överdrev styrkan av dess förbindelser med kejsarhoven. Sachsiska armén tvangs, sedan en österrikisk undsättningshär besegrats i slaget vid Lobositz den 1 oktober 1759, till kapitulation i Pirna den 15 oktober. Långt ifrån att, som Fredrik synes ha hoppats, skrämma Preussens fiender till eftergift och fred, påskyndade inryckningen i Sachsen den fientliga koalitionens fullbordan. En ryskösterrikisk allians kom till stånd (februari 1757), och ryska trupper skickades mot Ostpreussen. I Frankrike fanns visserligen vitt utbredda sympatier för den forne bundsförvanten, och inflytelserika röster påyrkade koncentration på kriget mot Storbritannien (i maj och juni 1756 hade de brittiska och franska krigsförklaringarna utfärdats). Men Ludvig XV fortsatte på den inslagna vägen, avslöt - i strid med sekelgamla principer för fransk politik och på för Tysk-romerska riket särdeles gynnsamma villkor - en offensiv allians med denna makt, direkt åsyftande Preussens stympning (maj 1757), och sände två arméer till Tyskland. Ett stort antal tyska furstar ställde trupper till förfogande, och riksdagen i Regensburg beslöt, att riksarmén skulle sammandrags (januari 1757). Också Sverige vanns för den antipreussiska koalitionen (fördrag med Frankrike mars 1757; se om Sveriges deltagande i kriget artikeln Pommerska kriget).[3]

Fredrik II, Fredrik den store (1712-1786), kung av Preussen 1740-1786.

Fredrik II hade ingen bundsförvant (om den hjälp Storbritannien längre fram gav se nedan). Numeriskt sett stod han inför en tredubbel övermakt. Hans styrka låg framför allt i hans egen personliga överlägsenhet som fältherre och statsman. Samförståndet mellan hans fiender stördes ofta av slitningar. Det kom honom dessutom till godo, att de ryska och svenska samt i synnerhet de franska arméerna förslappades genom bristfällig organisation, genom befälhavarnas oduglighet och inbördes rivalitet samt genom dålig krigstukt, vadan deras insatser i kriget inte motsvarade det anseende de förut åtnjöt.[4]

Fredrik II gick under 1757 års fälttåg först till anfall mot österrikarna, inryckte i Böhmen, segrade över Karl Alexander av Lorraine vid Prag 6 maj och började innesluta den belägrade hären i denna stad, men blev, då han vände sig mot en annan österrikisk armé under Leopold Joseph Graf Daun, själv i grund besegrad i slaget vid Kolín den 18 juni 1757 och måste utrymma Böhmen. En av tyska soldtrupper bestående "observationsarmé", som Storbritannien uppställt till Hannovers skydd, blev slagen av fransmännen under Louis Charles d'Estrées i slaget vid Hastenbeck 26 juli 1757, varefter dess befälhavare hertigen av Cumberland under dansk medling avslöt en neutralitetskonvention med fransmännen (i Kloster-Zeven september), som i realiteten öppnade vägen för dessa mot Brandenburg. Ryssarna under Stepan Apraksin besegrade Hans von Lehwaldt i slaget vid Gross-Jägerndorf 30 augusti. En österrikisk strövkår hemsökte Berlin. Situationen syntes förtvivlad, i synnerhet som den andra franska armén under Charles de Rohan Soubise i förening med den tyska riksarmén anryckte mot Sachsen. Men Fredrik tillfogade dem i slaget vid Rossbach den 5 november ett avgörande nederlag. Därefter skyndade han i ilmarscher till Schlesien, som österrikarna under tiden genom intagande av Schweidnitz och Breslau nästan helt och hållet fått i sitt våld. Genom en lysande seger över den nära nog dubbelt så starka fienden i slaget vid Leuthen 5 december och genom Breslaus kapitulation 20 december blev han åter herre över Schlesien.[5]

I Storbritannien skedde samtidigt ett betydelsefullt omslag. Stort missnöje rådde där över de motgångar som kriget med Frankrike dittills fört med sig, framför allt till följd av regeringens svaghet (Menorca erövrat av fransmännen juni 1756, motgångar i Amerika 1756 och 1757). Sedan William Pitt i juni 1757 inträtt i regeringen och blivit dess ledande kraft vände sig bladet. För honom stod det också klart att Storbritannien måste ge Preussen verksam hjälp. Konventionen i Kloster-Zeven ratificerades inte, och Cumberland ersattes av den i preussisk tjänst stående hertig Ferdinand av Braunschweig. Genom en i april 1758 avslutad konvention tillförsäkrades Fredrik, för vilken krigets finansiering erbjöd stora svårigheter, rikliga brittiska subsidier, och hertig Ferdinands armé, som nu skulle bli en "operationsarmé", förstärktes, delvis med brittiska trupper.[5]

1758 års fälttåg började med Schweidnitz' intagande 16 april, varpå Fredrik inryckte i Mähren och belägrade Olmütz, under det att hertig Ferdinand drev fransmännen tillbaka över Rhen och, då de åter tog till offensiven, slog dem i slaget vid Krefeld 23 juni. Fredrik hade hoppats kunna förmå Daun till en avgörande drabbning, men måste, då denne undvek strid, med oförrättat ärende återvända. Genom det blodiga slaget vid Zorndorf 25 augusti avvärjde han därpå det angrepp som ryssarna under Vilim Fermor riktat mot Brandenburg. Under tiden hade Daun vänt sig mot de underlägsna preussiska trupperna i Sachsen. Då Fredrik skyndade till dessas hjälp, överrumplade Daun honom nattetid i slaget vid Hochkirch 14 oktober. Inte dess mindre lyckades Fredrik genom skickliga manövrer tvinga österrikarna att utrymma både Schlesien och Sachsen.[5]

Storbritanniens krigföring under 1758 kännetecknas på alla håll av ökad kraft. I Nordamerika vanns stora framgångar (Louisbourg, nyckeln till Kanada, erövrades i juli), och det egentliga Frankrike oroades genom ett lyckat angrepp på Cherbourg i augusti. François Joachim de Pierre de Bernis, den franska utrikespolitikens ledare, började tvivla på den nya kursens lämplighet, men sedan han ersatts av Étienne François Choiseul, en ivrig anhängare av alliansen med Tysk-romerska riket, lyckades Kaunitz genom nya fördrag (december 1758) närmare än förr fastkedja den franska politiken vid den österrikiska.[6]

Huvuduppgiften för den preussiska krigföringen under 1759 års fälttåg var att hindra föreningen mellan de ryska trupperna under Pjotr Saltykov och österrikarna. Detta misslyckades. En österrikisk kår under Ernst Gideon von Laudon stötte i Frankfurt an der Oder till den ryska hären, och då Fredrik angrep de förbundna i slaget vid Kunersdorf 12 augusti led han ett förkrossande nederlag. En fullständig katastrof för Preussen syntes förestå, och Fredrik själv var nära att ge allt förlorat. Men de förbundna utnyttjade inte segern, de avtågade i oktober åt var sitt håll, och befriad från omsorgen om Brandenburg kunde Fredrik åter vända sig åt Sachsen, där riksarmén i september intagit Dresden. Emellertid misslyckades, till följd av Fincks kapitulation vid Maxen 21 november, hans försök att utmanövrera Leopold Joseph Marie von Daun ur detta land. För första gången under kriget fick österrikarna övervintra på sachsiskt område.[7]

Större framgångar vann under detta år ("det stora året") Fredriks bundsförvanter. Ferdinand segrade över fransmännen i slaget vid Minden 1 augusti, franska landstigningsförsök i Storbritannien avvärjdes av de brittiska amiralerna Boscawen och Hawke, framför allt genom den sistnämndes lysande sjöseger i slaget vid Quiberon 20 november och större delen av Kanada frånrycktes Frankrike genom James Wolfes seger i slaget vid Québec 13 september.[7]

Endast genom ytterst betungande rustningar kunde Fredrik under 1760 års fälttåg hålla sina motståndare stången.[7]

Kriget i kulturen[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.
  1. ^ [a b c] ”Sjuåriga kriget”. Nordisk familjebok. 1917. http://runeberg.org/nfce/0393.html.  Sp. 742.
  2. ^ ”Sjuåriga kriget”. Nordisk familjebok. 1917. http://runeberg.org/nfce/0393.html.  Sp. 742–743.
  3. ^ ”Sjuåriga kriget”. Nordisk familjebok. 1917. http://runeberg.org/nfce/0394.html.  Sp. 743.
  4. ^ ”Sjuåriga kriget”. Nordisk familjebok. 1917. http://runeberg.org/nfce/0394.html.  Sp. 743–744.
  5. ^ [a b c] ”Sjuåriga kriget”. Nordisk familjebok. http://runeberg.org/nfce/0394.html.  Sp. 744.
  6. ^ ”Sjuåriga kriget”. Nordisk familjebok. http://runeberg.org/nfce/0394.html.  Sp. 744–745.
  7. ^ [a b c] ”Sjuåriga kriget”. Nordisk familjebok. http://runeberg.org/nfce/0395.html.  Sp. 745.