Vågimpedans

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Vågimpedansen för en elektromagnetisk våg, är förhållandet mellan de elektriska- och magnetiska fältens transversella (dvs vinkelräta mot utbredningsriktningen) komponenter. För en transversell elektromagnetisk våg (TEM) som utbreder sig i ett homogent medium är vågimpedansen lika med materialets intrinsiska impedans.

Vågimpedansen (uttryckt i material- och vågegenskaper) ges av

Z = \sqrt {j \omega \mu \over \sigma + j \omega \varepsilon},

där μ är permeabilitet, ε är permittivitet och σ är konduktivitet för materialet som vågen utbreder sig i. Dessutom är j den imaginära enheten och ω är vågens vinkelfrekvens. För ett dielektriskt material (där konduktiviteten är noll), förenklas ekvationen til

Z = \sqrt {\mu \over \varepsilon }.

Vågimpedansen i vakuum[redigera | redigera wikitext]

I vakuum är vågimpedansen roten ur förhållandet av den magnetiska konstanten μ0 och den elektriska konstanten ε0. I Internationella måttenhetssystemet (SI) är båda storheter definierade, så att tomrummets karakteristiska impedans också är exakt känd:

Z_0 = 376,\!730\ 313\ 461...\ \Omega.[1]

Detta värde stämmer mycket bra för radiovågor i luft och används allmänt för att räkna på antenner. Värdet kan approximeras som 120π Ω.


Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Characteristic impedance of vacuum”. 2006 CODATA recommended values. NIST. http://physics.nist.gov/cgi-bin/cuu/Value?z0.