Davidshjort

Davidshjort Status i världen: Akut hotad
Elaphurus davidianus
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Partåiga hovdjur Artiodactyla
Familj	Hjortdjur Cervidae
Släkte	Elaphurus
Art	Davidshjort E. davidianus
Vetenskapligt namn
§ Elaphurus davidianus
Auktor	Milne Edwards, 1866
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Davidshjort (Elaphurus davidianus) är en art i familjen hjortdjur. Den förekom ursprungligen i östra Asien men den vilda populationen dog ut för flera århundraden sen. Arten överlevde bara i kejserliga inhägningar i Peking och under senare tid även i europeiska djurparker.

Kännetecken

Djuret har en kroppslängd av 180 till 215 centimeter och en svanslängd av 22 till 36 centimeter. Mankhöjden ligger mellan 120 och 135 cm och vikten går hos hanar upp till 215 kg medan honor vägar upp till 160 kg. På så sätt är davidshjorten bara lite mindre än kronhjorten. Pälsens färg är under sommaren tydlig rödbrun och under vintern ljusbrun. Med sina långa smärta extremiteter liknar davidshjorten i kroppsbyggnaden renen. Vid svansens slut finns en hårtofs. Hornen är riktat bakåt och den första förgreningen är nästan lika stor som huvudstången.

Artens ursprungliga levnadsområde var länge okänt. Enligt upphittade fossil lede arten under pleistocen i nästan hela Kina samt i Korea och Japan. Davidshjortens habitat utgjordes av träskmarker. Djurets förstorade klövar är en anpassning till miljön och ett skydd mot insjunkandet i blötta områden.

Levnadssätt och föda

Den kinesiska zoologen Xia Jingshi skrev i en text beroende på gamla källor att davidshjorten vid grundande av det kinesiska riket (cirka 200 före Kristus) levde i stora hjordar med flera tusen individer. Vid parningstiden strider hanar mot varandra för rätten att bilda ett harem. Under striden använder de inte bara hornen utan även de främre extremiteterna när de samtidig står på de bakre.

Artens föda utgörs huvudsakligen av gräs. Dessutom äter de vattenväxter och löv.

Fortplantning

Dräktigheten varar i ungefär nio månader och är en av de längsta i familjen hjortdjur. Antagandet att det befruktade ägget vilar före den egentliga dräktigheten, som hos rådjuret, blev inte bevisad. Vanligtvis födas ett eller två ungdjur åt gången som vid födelsen är cirka 11 kg tung och som bär en prickig päls liksom flera andra nyfödda hjortdjur. Efter ungefär två år är ungdjuret könsmogen. Det äldsta kända djuret blev 23 år gammal.

Hot och skyddsåtgärder

I flera gamla avhandlingar förekommer uppgiften att den vilda populationen dog ut 200 år efter Kristus. Det är inte känt hur dessa påstående uppkom men idag är det bekräftad att davidshjorten överlevde tydlig längre. Den kinesiska forskaren Xia Jingshen skriver att de sista stora hjordarna levde under Mingdynastin och de övriga ensam levande exemplar dödades under 1600-talet eller möjligen 1700-talet. Enligt obekräftade uppgifter hittades under 1800-talet två färska pälsar på ön Hainan.

Oberoende av den vilda populationen hölls över flera århundraden 120 individer i de kejserliga trädgårdarna i Peking. Trots allt utgörs det nuvarande beståndet av individer från europeiska djurparker.

Den förste europé som fick syn på hjordarna i Nan Hai-Tsu-parken var den franska prästen Armand David genom att klättra trots förbud på en mur. Efter honom är arten uppkallad. Med hjälp av mutor köpte han två pälsar som han skickade till Europa där zoologen Henri Milne Edwards hade möjligheten att bestämma arten. På grund av ett missförstånd kallade Henri Milne Edwards hjorten även milu, som idag i flera fall används som synonym för davidshjorten men som egentligen är det kinesiska ordet för sikahjorten.

Senare fick flera franska, brittiska och tyska diplomater davidshjortar som present. Dessa flyttades till Europa där de fick ett hem i olika djurparker.

Vid sekelskiftet till 1900-talet upphörde existensen för den kinesiska hjorden. 1895 års flodkatastrof översvämmade stora delar av den kejserliga parken. Flera individer drunknade och dessa som bröt sig genom den trasiga muren blev snart därefter dödade av hungriga människor. Bara 20 till 30 exemplar överlevde men dessa dödades och åts upp under boxarupprorets skede. Den sista kinesiska davidshjorten levde fram till 1922 i Pekings zoo.

Vid början av 1900-talet fick hertigen av Bedfordshire i England flera exotiska hjortar som present för sina trädgårdar nära Woburn. Flera europeiska djurparksdirektorer bidrog med davidshjortar. Snart växte i England en ganska stort hjord. 1914 fanns nittio individer i hjorden och redan 1946 fanns trehundra exemplar.

1956 börjades med att exportera davidshjortar tillbaka till Kina. Här levde de i början i djurparker. 1985 startades ett försök att införa davidshortar i deras ursprungliga levnadsområde och så finns arten i två kinesiska nationalparker. Dessa är Beijing Milu nationalparken nära Peking och Dafeng Milu naturreservatet i provinsen Jiangsu. Enligt uppskattningar från 1997 är populationen för bägge reservat tillsammans 670 individer. Beståndet i djurparker och inhägningar över hela världen omfattar flera hundra djur. IUCN listar davidshjorten som akut hotad (critically endangered).

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.

Tryckta källor

• Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Davidshjort.
  Bilder & media
• Ytterligare informationer och bilder (engelska)
• Davidshjort på Animal Diversity Web (engelska)
• Elaphurus davidianus på IUCN:s röda lista, auktor Deer Specialist Group, 1996. version 6 maj 2006