Förbön

Förbön är en särskild form av bön där de troende ber för andra människor.

Förbönen har fått en högtidlig form i mässan.

Förbön som tjänande

Inom vissa delar av den moderna kristenheten har begreppet närmast kommit att bli synonymt med ett specifikt själavårdande tjänande.

Vid en gudstjänst går detta förenklat till på följande (eller liknande) sätt: Personer som upplever sig vara i behov av förbön ombedes att ta sig till en plats i lokalen där ett s.k. "förebedjarteam" (personer som frivilligt anmält sig och som har förtroende i gruppen) väntar. Den förbönssökande får då ofta en personlig förebedjare, ibland planerat så att en manlig förbönsökande får en manlig förebedjare etc. Förebedjare försöker skapa en avslappnad och trygg miljö medan den förbönssökande talar om specifikt vad den vill ha förbön för (detta kan naturligtvis skilja mycket men som exempel kan nämnas en önskan om helande, djupare kontakt med Gud, gudomlig vägledning eller andedop m.m.). Härefter påbörjars själva förbönen.

Bönen bes vanligtvis högt eller på ett sätt så att den förbönssökande kan höra den utan att andra i lokalen nödvändigtvis kan det och innefattar oftast handpåläggning.

Förbönen syftar ofta till direkt påverkan, alltså om någon till exempel söker helande är syftet med bönen att personen, genom ett mirakel, skall gå hem frisk. Förbönen uppfattas alltså inte främst som uppmuntrande pepptalk utan man förväntar sig resultat som svar på bön.

Ibland har förbönen karaktären av informell bikt.

Vetenskapliga studier av förbönens effekter

Vetenskapliga försök att mäta effekten av förbön, ofta i medicinsk miljö, har genomförts i ett antal studier sedan [Francis Galton] första försök 1872. Vissa studier har påvisat effekt, medan andra har konstaterat avsaknad av effekt. Åter andra hävdar att ämnet är utanför vetenskapens domän. Ämnet har behandlats populärvetenskapliga artiklar bl.a. i Washington Post.

Vetenskapliga, religiösa och filosofiska synpunkter på bönens effektivitet har ännu inte konvergerat mot någon koncensus, och ofattande dispyter präglar området. Medicinska studier har presenterat motsägelsefulla slutsatser, och debatten om Confoundings i vissa studier fortsätter. Religiösa grupper har argumenterat emot möjligheten att mäta bönens effektivetet i kontrollerade experiment, eftersom förbönen då är mekanisk och inte äkta .

Den filosofiska kontroversen kring ämnet inkluderar även grundläggande frågor om statistisk slutledning (statistisk inferens) och falsifiberharhet, innebörden av att "bevisa" eller "motbevisa" något, samt demarkationsproblemet, dvs huruvida ämnet överhuvud taget är inom vetenskapens domän. Neil C. Abbot, vid medicinska institutionen på universitetet i Dundee skrev år 2000 följande i sin systematiska utvärdering av healing som terapi mot mänsklig sjukdom:

"Ingen definitiv slutsats om effektiviteten eller ineffektivigtetet av healing kan dras" .

Studier som har genomförts i medicinsk miljö har använt olika strukturella metoder och uppmätt såväl "hårda" data (såsom blodtrycksvariationer) och "mjuka" data (ångestnivå och antal läkarbesök). Studierna har uppmätt effekter på första person (där förmånstagaren själv genomför bönen), andra person (där någon med en personlig kontakt med förmånstagaren genomför bönen) och tredje person (där en grupp okända peroner ber för förmånstagararen).

Första person — bön för sig själv

Bernardis studie i British Medical Journal rapporterade 2001 att genom att be rosenkransbönen eller upprepa yogamantran med särskild frekvens, baroreflexkänsligheten ökade signifikant för hjärt- och kärlpatienter.

En studie som publicerades 2008 bedömdes relationens mellan gymnasieelevers mentala hälsan och hur ofta de bad, genom att mäta neuroticism och psychoticism enligt Hans Eysencks personlighetsmodell. För elever både i katolska och protestantiska skolor, var högre bönfrekvens kopplad till bätttre mental hälsa i avseended lägre psychoticismvärden. Emellertid, bland studenter som deltog i katolska skolor, var högre bönfrekvens också kopplat till högre neuroticismvärden.

Många accepterar att bön kan underlätta tillfrisknande, inte på grund av gudomligt inflytande men till följd av psykologiska och fysiska fördelar med bön. Det har också föreslagits att om en person vet att han eller hon får förbön kan det vara uppmuntrande och öka den mentala styrka. (Se Placeboeffekten.) Många studier har spekulerat i att bön kan reducera fysiologisk stress, oavsett vilken gud eller vilka gudar en person ber till, och detta kan vara sant av många världsliga skäl.Enligt en studie av Centra State Hospital, kan de psykologiska effekterna av förbön reducera stress och ångest, ge framtidstro, och stärka viljan att överleva.