Öjer

Lägg till länkar
Från Wikipedia
På runstenarna U 797 Nyby…
…och Styrstads kyrka Ög 154 står några av de första beläggen på Öjer. Man har läst runorna till väster på övre bilden som ᚤᛅᚱ (yar); stenen är vittrad och avbildningen osäker.

Öjer är ett svenskt mansnamn av urnordiskt ursprung.[1][2][3][a] Det har använts i Sverige kontinuerligt sedan forntiden. Efter medeltiden har det blivit ett alltmer undanskymt namn, som aldrig blivit modenamn och nu har ett fåtal bärare.

Namnets bildning och betydelse i urnordisk tid[redigera | redigera wikitext]

Öjer är ursprungligen ett sammansatt namn (kompositum),[2][3][1] vilket betyder att det var ett namn med en förled och en efterled, vilka i forntiden var begripliga ord eller ordbildningsmorfem[4][b].

Förleden är antingen

Efterleden är ett av de tre maskulina urnordiska orden

  • *hariaʀ[c] (krigshär),
  • *gaiʀaʀ[d] (spjut) eller
  • *wariaʀ (försvarare).[6][7][8]

De urnordiska orden är hypotetiska rekonstruktioner (utom auja) och namnet finns inte i någon urnordisk inskrift; när namnet finns belagt på fornnordisk tid har efterledet reducerats till ‑ar (eller ‑arr med långt ‑r[8] om man inkluderar den maskulina nominativändelsen), vilket försvårar utredningen av etymologin.

De möjliga betydelserna hos för‐ och efterled – ö, lycka, alltid respektive här, spjut, försvarare – ger knappast upphov till logiska sammansatta ord, och Öjer tillhör den majoritet av nordiska tvåledade namn som enligt Roland Otterbjörk har sammansatts mekaniskt efter variationsprincipens krav vid namngivning – till skillnad från meningsfulla namn som Erik, urnordiska *Aina‑rikiaʀ (”ensamhärskare”)[9].

Vikingatid[redigera | redigera wikitext]

Vid övergången från urnordiska till den vikingatida fornnordiskan reducerades namnet till två stavelser. De vikingatida beläggen är, i translitteration från runor:

Namnet transkriberas till runsvenska/fornöstnordiska Øyarr i nominativ, motsvarande fornvästnordiska Eyarr.[5] Vid denna tid var namnledernas mening dold av språkutvecklingen. (Stavning med ⟨ø⟩ och ⟨ö⟩ för äldre och nyare språkstadier betecknar ingen ljudskillnad; båda tecknen avser ö‑ljud.)

Medeltid[redigera | redigera wikitext]

De medeltida beläggen[e] är enligt Sveriges medeltida personnamn: Eyer 1359, 1483; Eyiar 1273?; Höarus 1276; Oarus 1290; Oyarus 1290‑; Oyer 1470; Syar‑ 1366; Syarus 1215 Yer‑ 1475; Yiär- 1358; Yöggar 1475; Öarus 1277; Öer 1489; Ögharus 1344; Öghiar‑ 1360; Ögiar 1415; Öharus 1353; Öier 1508; Önar 1373; Öyarus 1290‑; Öye‑ 1490; Öyer‑ 1475; Öyet‑ 1522; Öyyör 1296; Öyör 1386.[10] Enligt Ivar Modéers uppfattning kvarstode i den medeltida (fornsvenska) skrivna namnformen Øiar den gamla (östfornnordiska) diftongen øy okontraherad,[6][f] vilket vore en ovanlig eller unik utveckling i de centrala svenska bygder varest fornsvenska texter skrevs.

Bondenamn[redigera | redigera wikitext]

Källorna till det svenska historiska namnskicket är i stort sett runinskrifter, medeltida handskrifter, landskapshandlingarna (fogdars handlingar 1539–1630) och folkbokföringen från 1600‑ och 1700‑talen och framåt. De namn som hävdar sig bland allmogen i det rika materialet från 1500‑talet och framåt brukar kallas bondenamn. Som bondenamn är Öiar, Öyer och Yiar belagt i landskapshandlingar från östra Småland.[1] En reducering av andra stavelsens vokal till ‑e‑ sker enligt beläggen med början på medeltiden och in i nya tiden. Öjer är belagt på 1800‑talet i Möre, och det var ”[f]örr ett rätt vanligt namn i östra Götal[and]”[12]

Nyare tid och nutid[redigera | redigera wikitext]

Öjer har varit i kontinuerlig användning; det är inte ett av de många nordiska namn som dog ut och återupplivades i nordiska namnrenässansen. Men det har ej heller populariserats av nordiska namnrenässansen, utan blivit ovanligt. Den 31 december 2020 hade elva personer Öjer som förnamn.[13] Flertalet bärare har inte Öjer som tilltalsnamn, och medelåldern är hög utom i en familj Gjöthlén, som har unga bärare av namnet.[14][15] Namnet fortlever indirekt genom att 141 personer (2022) har Öjersson som efternamn.[16]

Ordaccent[redigera | redigera wikitext]

Eftersom namnet alltid varit tvåstavigt kan man förmoda att tidiga former av namnet uttalats med grav accent, även kallad accent 2. Om denna fråga finns inga uppgifter i litteraturen. Allmänt kan sägas att svenska tvåstaviga namn har en starkare tendens att uttalas med accent 1 än vad appellativ har, även om andra stavelsens vokal inte är ⟨e⟩ utan ⟨a⟩, som i Ivar.

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Det urnordiska ursprunget är inte bevisat genom belägg i runinskrifter, men språkforskare förutsätter att den fornnordiska formen av namnet måste ha haft en direkt urnordisk föregångare.
  2. ^ Förlederna och efterlederna i sammansatta namn var begripliga i urnordisk tid och stundom, men inte alltid in i fornnordisk vikingatid och ännu senare; Öjer, kan ha blivit ett icke tydbart namn redan på vikingatiden.
  3. ^ Asterisk * betyder att ett ord är rekonstruerat, inte belagt i skrift.
  4. ^ Även stavat *ʒaiʀaʀ eller *gaizaz
  5. ^ Några belägg är latiniserade eller uttagna ur sammansättningar som patronymika.
  6. ^ De fornnordiska diftongerna øy och au blev i flertalet senare svenska talspråksvarieteter förenklade (kontraherade) till monoftongen långt ö; vikingatidens *høyra blev höra, med flera.[11]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Ivar Modéer, ”Östsmåländska bondenamn från 1500‑talet” i Ivar Modéer (redaktör) Anthroponymica suecana 2: Personnamn från medeltid och 1500‑tal: Studier utgivna av Ivar Modéer. Stockholm 1957. Libris 8199926. Sidan 59.
  2. ^ [a b] Ivar Modéer, Anthroponymica suecana 5: Svenska Personnamn, tredje upplagan. Lund 1989. ISBN 91-44-29033-0. Sidan 71.
  3. ^ [a b] Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Stockholm 1964. Sidan 139. Libris 525933.
  4. ^ Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Stockholm 1964. Sidorna 6–12. Libris 525933.
  5. ^ [a b c d] Lena Petersson, Nordiskt runnamnslexikon, femte reviderade upplagan. Uppsala 2007. Sidan 267. ISBN 978-91-7229-040-2.
  6. ^ [a b c d] Ivar Modéer, Anthroponymica suecana 5: Svenska Personnamn, tredje upplagan. Lund 1989. ISBN 91-44-29033-0. Sidan 24.
  7. ^ Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Stockholm 1964. Sidan 9. Libris 525933.
  8. ^ [a b] Lena Petersson, Nordiskt runnamnslexikon, femte reviderade upplagan. Uppsala 2007. Sidan 27. ISBN 978-91-7229-040-2.
  9. ^ Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Stockholm 1964. Sidorna 11–12. Libris 525933.
  10. ^ ”Sveriges medeltida personnamn – förnamnsregister Abbe–Øxvidh”. Sveriges medeltida personnamn. Institutet för språk och folkminnen. https://www.isof.se/arkiv-och-insamling/digitala-arkivtjanster/sveriges-medeltida-personnamn---fornamnsregister-abbe-oxvidh. Läst 4 februari 2022. 
  11. ^ Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 24.
  12. ^ Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfattat namnlexikon. Stockholm 1964. Sidan 139. Libris 525933.
  13. ^ ”Sök på namn – Hur många heter… ?”. Statistiska centralbyrån. https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/namnsok/Search/?nameSearchInput=%C3%96jer. Läst 4 februari 2022. 
  14. ^ ”mrkoll.se”. Nusvar AB. https://mrkoll.se/. Läst 4 februari 2022. 
  15. ^ ”hitta.se”. Hittapunktse AB. https://www.hitta.se/. Läst 4 februari 2022. 
  16. ^ ”Sök på namn – Hur många heter… ?”. Statistiska centralbyrån. https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/namnsok/Search/?nameSearchInput=%C3%96jer. Läst 25 mars 2022. 
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Öjer&oldid=54102677”