Fornsvenska

	Fornsvenska
	Svænska (1300-tal)
Region	Svearike (Svealand, norra Götaland) ; Norra Östersjön (Åland, Finland, Estland) ; Medeltida Sverige ; Ruskhaganatet → Kievriket;
Period	ca 800–1500
Status	ersatt av äldre nysvenska på 1500-talet
Språkfamilj	Indoeuropeiska Germanska Nordiska Östnordiska Fornsvenska; ; ; ;
Skriftsystem	Latinska alfabetet; Runor
Språkkoder
ISO 639‐3	–
Andra språkkoder	fsv, osw

Fornsvenska är benämningen på det fornöstnordiska (Svenska) språket som talades i dåtidens Svea rike (Svealand, norra Götaland) och norra östersjön (Åland, Finland, Estland) under vikingatiden och vidare i det medeltida Sverige fram till slutet av medeltiden, omkring perioden 800–1500, och som senare utvecklades till det nysvenska språket; från att det nordiska språket övergår från urnordiska till fornnordiska under 700-talet till att det gamla germanska kasussystemet bryts ner av tyskt influens under senmedeltiden (1350–1500), vilket fullbordades med översättningen av Nya testamentet 1526 som fått markera början för äldre nysvenska.

Det nordiska språket under denna period (800–1500) är till en början desamma över hela Norden med få regionala skillnader och börjar först åtskiljas till olika språk, såsom svenska, danska och norska är idag, under senmedeltiden. De tidiga regionala skillnaderna indelas i öst- och västnordiska, där fornsvenskan är en fornöstnordisk form, föranledd av uröstnordiska. De andra fornöstnordiska formerna är forndanska, fornskånska och forngutniska. Nordligare finns även forndalska och fornjämtska som har få belägg och uppvisar drag från både öst- och västnordiska.

Fornsvenskan efter fornnordiskan indelas i tre enkla perioder: runnordiska, klassisk fornnordiska och medelnordiska,^[2]^[3] med tillägg vid behov såsom den uppdelade runsvenskan samt ursvenskan nedan:

runt 550–800 e.Kr. – ursvenska

Vendeltida svenska – den uröstnordiska som talades i Svealand och Götaland^[4]

runt 800–1000 e.Kr. – äldre runsvenska

Vikingatida svenska – svenska skriven med yngre runor i och med språkskiftet från urnordiska

runt 1000–1200 e.Kr. – yngre runsvenska

Tidigmedeltida svenska – monoftongering, nasalvokalt sammanfall, /ʀ/ sammanfaller med /r/, med mera

runt 1200–1350 e.Kr. – äldre fornsvenska / klassisk fornsvenska

Högmedeltida svenska – svenska skriven med latinska bokstäver samt kristet inflytande

runt 1350–1500 e.Kr. – yngre fornsvenska / medelsvenska

Senmedeltida svenska – ackusativformer börjar ersätta nominativformer (dager → dag), med mera

Historia

Uröstnordiska

Det nordiska språk som talats i större delen av Sverige tillhör den gruppering som kallas östnordiska språk. Skiljaktigheter mot västnordiska språk, om än små, syns redan på 600-talet och därmed går det att tala om en uröstnordiska och urvästnordiska.^[5]

Det nordiska språket förändras kraftigt under 600-talet och 700-talet vilket syns i runskriften, där vissa runor blir ålderdomliga och nya experiment dyker upp, vilket slutar med att de äldre runorna ersätts med en ny uppsättning kallade yngre runor. Den äldre runraden skapades runt Kristi födelse för att uppfylla ljudvärdena för urgermansk skrift och hade 24 runor med ungefär ett ljudvärde pär runa, men den nya är istället kryptiskt konstruerad och skär ner runorna till 16 stycken medan den samtidigt bär fler ljudvärden totalt. Det nya språket kallas fornnordiska och utgör grunden för fornsvenskan.

Runsvenska

Fornsvenskan under vikingatiden är enbart belagd genom runskrift och kallas därför enkelt runsvenska, även om den knappt skiljer sig från samtida rundanska och runnorska, vilka kollektivt kan kallas runnordiska. Liksom tidigare är fornnordiskan uppdelat i en östlig och västlig variation, där fornsvenskan tillhör den fornöstnordiska språkgruppen, tillsammans med forndanska, fornskånska och forngutniska, även om den senare skiljer sig ytterligare. Norrut finns även forndalska och fornjämtska med mera som uppvisar element från både fornöstnordiska och fornvästnordiska (fornnorska).

Under 1000-talet introduceras stungna runor och antalet runskrifter skjuter i höjden, särskilt i Sverige, ett resultat av att runstenar blir mode.

Äldre fornsvenska (klassisk fornsvenska)

När det svenska statsskicket kristnades under slutet av 1000-talet började skrift med latinska bokstäver överta runskriften som skriftsystem, ett resultat av uppförd kommunikation med den katolska kyrkan. Framförallt två grupper använde skriftspråket: kungens män och kyrkans män. Kungens män skrev ned till exempel lagtexter. Kyrkans män, såsom munkar, översatte religiösa texter från grekiskan och latinet. De äldsta handskrifterna på svenska är lagtexter. Den äldsta lagtexten är ett fragment som kallas hednalagen, ursprungligen nedtecknad under 1000-talet eller 1100-talet, men enbart bevarad som kopia av Olaus Petri under tidigt 1500-tal. Den äldsta kompletta lagtexten är den äldre Västgötalagen från början av 1200-talet (runt 1225), vilket utmärker början för äldre fornsvenska eller klassisk fornsvenska.

På den här tiden fanns det inga regler för hur man skulle stava eller skriva och ortografin var överlag fonetisk, alltså att man skrev ungefär som man talade. Stavningsmönster fanns sedan tidigare från runskriften men ortografi finns även inhämtat från fornengelskan, troligen via Norge.

Runskrift fortsatte vidare att vara det folkliga skriftsystemet och runt början av 1200-talet reformerades runortografin för att fungera analogt till det latinska alfabetet, vidare kallade medeltida runor. Under en tid skulle präster kunna både latinsk skrift och runskrift, och runor började egentligen inte försvinna förrän tryckeriet gjorde latinska textböcker mer tillgängliga på 1400-talet.

Yngre fornsvenska (medelsvenska)

Vid mitten av 1300-talet kom den första rikssvenska lagboken, Magnus Erikssons landslag, vilket utmärker yngre fornsvenska, eller medelsvenska.

Under denna period lånade det svenska språket in många ord från andra språk. Eftersom kyrkans folk översatte texter från grekiskan och latinet, så lånades många nya ord in från dessa två språk. Exempel: altæri, biskupear, klockæ, kloster.

Tyskans inflytande

Rika personer och hantverkare från områden i det som idag är Tyskland bosatte sig ofta i Sverige. Hansan bildades på 1300-talet och många köpmän som talade språket lågtyska bosatte sig i svenska städer. Det svenska språket påverkades mycket av Hansan. Språket tog till sig en mängd lågtyska ord inom olika områden. Exempel:

Titelord: t.ex. herra, grevi.
Handel: t.ex. köpa, pænningar.
Yrken: t.ex. skomakare, skrædare.
Varunamn: t.ex. frykt, krydhe.
Byggnadskonst: t.ex. mur, källare.

Denna utveckling kulminerade med Albrecht av Mecklenburg, men också efter dennes tronavträde 1389 skulle tyskarna ha ett betydande inflytande.^[6]

Ordbok

Ordförrådet från fornsvenska finns samlat i Ordbok öfver svenska medeltidsspråket.

Referenser

n.s.v i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)

Noter

↑ Svenska Akademiens ordböcker (SAOL, SO och SAOB) på Svenska.se: Svenska
↑ Danell, Gideon. Svensk språkhistoria i sammandrag för gymnasier och seminarier. Lindblad. sid. 21. ”Inom fornsvenskan brukar man urskilja tre underperioder: runsvenska, klassisk fornsvenska och yngre fornsvenska.”
↑ msv i Projekt Runeberg
↑ Svenska Akademiens ordbok: ursvenska
↑ Bandle, Oskar; Kurt Braunmüller, Ernst Hakon Jahr, Allan Karker, Hans-Peter Naumann, Ulf Teleman, Lennart Elmevik, Gun Widmark (2005). ”XVII. Special aspects of Nordic language history I: Typology | § 202. The typological development of the Nordic languages I: Phonology”. The Nordic Languages |. "2". Berlin: Walter de Gruyter. sid. 1856, 1859. doi:10.1515/9783110197068. ISBN 3-11-017149-X
↑ Bergman, Gösta (Tredje uppl. 1972 [1968]). Kortfattad svensk språkhistoria, s. 61