Fornöstnordiska

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ungefärlig utbredning av fornnordiska dialekter och besläktade språk vid tidigt 900-tal:
   Forngutniska (på Gotland)
   Andra germanska språk som fortfarande var ömsesidigt begripliga med fornnordiska
Fornöstnordiska
Forntida germanskt språk talat i östra Norden Redigera
Dött språk, dialekt Redigera
Undertyp avgermanska språk
 • nordiska språk
  • fornnordiska Redigera
Del avfornväst- och östnordiska Redigera
Dialekt avfornnordiska Redigera
Har delrunsvenska, rundanska Redigera

Fornöstnordiska var en dialekt av fornnordiska talad i Sverige och Danmark omkring 850-1300 e.Kr. som senare utvecklades till svenska och danska. Fornöstnordiskan skilde sig från fornvästnordiskan (fornnorskan och dess dotterspråk, isländska och färöiska) genom sina färre diftonger.[1] Diftongerna i östra Norden började dock försvinna först i slutet på 900-talet och i början av 1000-talet, förutom på Gotland, runt Bottenviken, i Jämtland och i västra Dalarna (Transtrand och Lima) där de bevarades. Skillnaderna var i övrigt tämligen små och överträffades av varianter inom respektive dialektområde. I östra Norge talades dessutom en språkvariant som med visst fog kan betecknas som en blandning av östnordiska och västnordiska element. I Sverige kallas fornöstnordiskan vanligen för runsvenska,[2] medan man i Danmark talar om rundanska.

I artiklarna östnordiska språk och i nordiska språk finns mer uppgifter om de östnordiska språkens särdrag gentemot andra nordiska språk och mot andra germanska språk.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]