Öroninflammation

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Uppslagsordet ”Örsprång” leder hit. För Curt Tallroths och Olov Johanssons album, se Örsprång (album).
Öroninflammation
latin: otitis
Klassifikation och externa resurser
ICD-10H65-H67
ICD-9381-382
DiseasesDB29620 serous,
9406 suppurative
Medlineplus000638 acute, 007010 with effusion, 000619 chronic
eMedicineemerg/351 
ent/426  complications

Med öroninflammation menas ofta en så kallad akut mediaotit (latin: otitis media), en inflammation av mellanörat, utrymmet mellan trumhinnan och innerörat. Denna mediaotit är en av två sorters öroninflammationer som är vanlig orsak till öronvärk. Den andra är extern otit - inflammation i den yttre hörselgången utanför trumhinnan.

Etiologi[redigera | redigera wikitext]

Inflammationen i mellanörat är oftast en infektion av pneumokocker, i andrahandsfall Haemofilus influenzae (icke att förväxla med influensa-virus) vanligen sekundärt till virusinfektion i övre luftvägarna.[1] Moraxella och Grupp-A streptokocker och övriga bakterier är mer ovanliga agens.[2]

Diagnostik[redigera | redigera wikitext]

Kliniskt ser man öronvärk, feber (barn), eventuellt trumhinneperforation och nedsatt hörsel.[1][3]

Tragus-ömhet kan möjligen kontrolleras som grovtest vid misstanke om mellanöreinflammation, men för diagnos krävs inspektion av trumhinnan med otoskop eller öronmikroskop. Enligt svenska behandlingsriktlinjer graderas den diagnostiska säkerheten i tre nivåer: Säker diagnos, osäker diagnos och sannolikt inte mellanöreinflammation. Tecken som anses tala för säker diagnos är om trumhinnan är om det kommer purulent sekretion ur örat eller om trumhinnan är chagrinerad, perforerad eller kombinationen buktande, rodnad och orörlig trumhinna. Vid normalställd men orörlig trumhinna som är matt eller färgförändrad; eller om trumhinnan av olika skäl inte kan bedömas anses diagnosen vara osäker. Rörlig trumhinna eller normalfärgad men indragen trumhinna anses tala för annan diagnos.[4]

De vanligaste differentialdiagnoserna är sannolikt öronvärk sekundärt till viros och otosalpingit samt extern otit.

Förekommer varningstecken som bland annat inkluderar påverkat allmäntillstånd eller tecken på mastoidit (inflammationsfynd över mastoiden eller utstående öra) remitteras patienten akut till ÖNH-klinik eller barnklinik.[4]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Smärtstillande[redigera | redigera wikitext]

Basen i behandlingen är i princip oavsett ålder behandling med vanliga smärtstillande läkemedel t. ex. paracetamol eller NSAID. Antingen som enskild behandling i väntan på spontanläkning eller i kombination med antibiotikabehandling.[5] Högläge och näsdroppar kan lindra nästäppa om den blir påtaglig. Vid behandling av barn är det viktigt att ge tillräckligt med vätska, särskilt vid feber. Flera studier visar att sötad dryck, exempelvis något utspädd äppeljuice har god effekt vid rehydrering av lätt uttorkade barn.[6][7]

Antibiotikabehandling[redigera | redigera wikitext]

Under vissa förutsättningar är spontanläkningsfrekvensen under barndomen efter spädbarnsåret (ungefär 1-12 års ålder) så pass hög och nyttan med antibiotikabehandling så tveksam att den endast i undantagsfall rekommenderas med tanke på risk för biverkningar och ökad antibiotikaresistens.[8] Den generella regeln är att endast behandla säker mediaotit, om riktlinjerna talar för det och undvika antibiotika vid osäker eller annan diagnos.[4]

Förutsättningar för antibiotika beroende på ålder[redigera | redigera wikitext]

  • Spädbarn under 1 års ålder och vuxna över 12 års ålder ska alltid behandlas med antibiotika
  • Barn mellan 1 och 12 års ålder behandlas endast i undantagsfall, spontanläkningen är oftast god
  • Barn upp till 2 års ålder behandlas alltid med antibiotika vid dubbelsidig otit

Förutsättningar för antibiotika oavsett ålder[redigera | redigera wikitext]

  • Utebliven spontan förbättring efter 2-3 dygn
  • Uttalad smärta trots adekvat behandling med smärtstillande
  • Nedsatt immunförsvar (om verifierat)
  • Vissa skador på ansiktsskelett, missbildningar, hörselnedsättning sedan tidigare, cochleaimplantat, känd mellanöresjukdom eller operation

Antibiotikabehandling i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Det rådande resistensläget medger fortfarande behandling med PcV i första hand. Amoxicillin kan väljas främst vid recidiv eller terapisvikt. Vid typ-1 allergi mot penicillin används ofta Erytromycin.

Bestående symtom[redigera | redigera wikitext]

Många fler sjukdomar än öroninflammationer kan orsaka öronsmärta inklusive kronisk otosalpingit, där en ovanlig differentialdiagnos som måste uteslutas är malignitet. Oförklarlig bestående öronsmärta eller hörselnedsattning efter flera veckor skall följas upp av otolaryngolog (ÖNH-doktor). Öroninflammation är väldigt vanligt under barndomen, i genomsnitt kan ett barn ha två eller tre inflammationer om året, nästan alltid i samband med en förkylning eller motsvarande. Återkommande öroninflammationer kan bero på avsaknad av normalflora. Den vanligaste förebyggande behandlingen vid återkommande mellanöreinflammation är insättande av ventilerande plaströr i själva trumhinnan. Ungefär 5 % av alla barn kan sägas tillhöra gruppen öronbarn, med återkommande infektioner. Barn som får sin första otit före 6 månaders ålder har förhöjd riska att bli öronbarn.[2]

Ovanliga komplikationer[redigera | redigera wikitext]

Ovanliga komplikationer till otitis media är hörselnedsättning, labyrintit, mastoidit och meningit.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Helen von Sydow. Otit (öroninflammation) - akut internetmedinin.se. Läst 3 juli 2016.
  2. ^ [a b] Engquist, Stefan (2006). ÖNH-praktika (3., omarb. uppl). AstraZeneca Sverige. sid. 23-26. ISBN 91-86056-49-2. OCLC 185457138. https://www.worldcat.org/oclc/185457138. Läst 26 november 2020 
  3. ^ Öroninflammation 1177 Vårdguiden. Läst 3 juli 2016.
  4. ^ [a b c] ”Behandlingsrekommendationer för vanliga infektioner i öppenvård”. Folkhälsomyndigheten, Läkemedelsverket och Strama. 1 januari 2019. https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/246aa17721b44c5380a0117f6d0aba40/behandlingsrekommendationer-oppenvard.pdf. Läst 20 november 2020. 
  5. ^ ”Viss - medicinskt och administrativt stöd för primärvården”. viss.nu. http://viss.nu/Handlaggning/Vardprogram/ONH-horsel/Akut-mediaotit/. Läst 20 november 2020. 
  6. ^ Freedman, Stephen B.; Willan, Andrew R.; Boutis, Kathy; Schuh, Suzanne (2016-05-10). ”Effect of Dilute Apple Juice and Preferred Fluids vs Electrolyte Maintenance Solution on Treatment Failure Among Children With Mild Gastroenteritis: A Randomized Clinical Trial”. JAMA 315 (18): sid. 1966–1974. doi:10.1001/jama.2016.5352. ISSN 1538-3598. PMID 27131100. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/27131100. Läst 26 november 2020. 
  7. ^ Wise, Jacqui (2016-05-02). ”Dilute apple juice is good alternative to electrolyte fluids for children with gastroenteritis, study finds”. BMJ (Clinical research ed.) 353: sid. i2479. doi:10.1136/bmj.i2479. ISSN 1756-1833. PMID 27143366. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/27143366/. Läst 26 november 2020. 
  8. ^ Ängslycke, Magnus (10 april 2019). ”Behandling av vanliga infektioner - Stramas riktlinjer”. Distriktsläkare.com. https://distriktslakare.com/strama-riktlinjer/. Läst 20 november 2020. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]