Albrekt Akilles av Brandenburg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med markgreve Albrekt III av Brandenburg-Salzwedel (omkring 1250-1300).
Albrekt Akilles av Brandenburg

Albrekt III "Akilles" av Brandenburg (ty. Albrecht Achilles / Albrecht III.), född 9 november 1414 i Tangermünde, död 11 mars 1486 i Frankfurt am Main, var från 1440 markgreve av Brandenburg-Ansbach, från 1464 även markgreve av Brandenburg-Kulmbach, och från 1470 till sin död kurfurste och regerande markgreve av markgrevskapet Brandenburg.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Albrekt, av huset Hohenzollern, föddes 1414 som tredje son till kurfursten Fredrik I av Brandenburg. Efter faderns död 1440 delades huset Hohenzollerns arvländer mellan sönerna, och Albrekt ärvde som yngre son furstendömet Ansbach. Hans planer på att bli hertig genom återförening av hertigdömet Franken stoppades genom framförallt staden Nürnbergs återkommande motstånd. Efter den äldste brodern Johan Alkemistens död 1464 ärvde Albrekt även furstendömet Kulmbach. Genom den andre brodern Fredrik II:s abdikation som kurfurste och markgreve av Brandenburg 1470 och död året därpå blev Albrekt kurfurste och ensam länsherre över huset Hohenzollerns domäner.

Albrekt var en av de mest inflytelserika furstarna i Tysk-romerska riket under sin regeringstid, och erhöll tillnamnet Akilles av påven Pius II.

Han kom i konflikt med biskop Rudolf II av Würzburg och biskop Philipp von Henneberg av Bamberg, vilket ledde till en kraftmätning med kyrkan, och när han vägrade betala den så kallade turkskatten för krig mot Osmanska riket och istället själv införde en prästskatt, bannlystes han och belades med interdikt.

Albrekt Akilles var gift två gånger, första gången 1445 med Margareta av Baden. Paret fick tre söner och två döttrar. I november 1458 gifte han om sig med Anna av Sachsen, dotter till kurfurst Fredrik II av Sachsen, och Albrekt och Anna fick tillsammans ytterligare fem söner och åtta döttrar.

1460 flyttade han sitt residens till Ansbach, och 1469 övertog han godset Triesdorf från släkten Seckendorff. Triesdorf blev senare jaktslott för markgrevarna av Brandenburg-Ansbach. Från hans tillträde som kurfurste 1470 var dubbelstaden Berlin-Cölln ständig residens- och huvudstad,[1] i praktiken åtminstone sedan förordningen Dispositio Achillea trätt i kraft.[2] 1472 avslutade han framgångsrikt det stettinska successionskriget mot Pommern genom fördraget i Prenzlau, vilket ledde till att Uckermark införlivades i markgrevskapet Brandenburg och att södra Pommern (hertigdömet Pommern-Stettin) blev en vasallstat under brandenburgsk överhöghet.

På Jakobsdagen 26 juli 1481 grundade han torneringssällskapet im Bären och knöt därmed riddarna i den frankiska högadeln närmare till sig med trohetsband. I samtiden porträtterades han som ett riddarideal.

1486 deltog Albrekt Akilles trots svår sjukdom vid riksdagen i Frankfurt am Main vid kungavalet av Maximilian I. Albrekt avled under riksdagen den 11 mars 1486. Den 19 juni 1486 begravdes han i klosterkyrkan i Heilsbronn.

Dispositio Achillea[redigera | redigera wikitext]

År 1473 utfärdade Albrekt Akilles förordningen Dispositio Achillea, i huvudsak en successionsordning som föreskrev manlig förstfödslorätt till ett odelbart Brandenburg och dess kurfurstevärdighet; dock efter att de två yngsta sönerna först övertagit de frankiska furstendömena Brandenburg-Ansbach och Brandenburg-Kulmbach.[3] Äldste sonen, Johan Cicero, regerade därefter i praktiken redan från 1473 som länsherre över markgrevskapet Brandenburg.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Första äktenskapet ingicks 1445 med Margareta av Baden (1431 – 24 oktober 1457 i Ansbach), dotter till markgreve Jakob I av Baden. I detta äktenskap föddes:

Andra äktenskapet ingicks 1458 med Anna av Sachsen, dotter till kurfurst Fredrik II av Sachsen. I detta äktenskap föddes:

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Albrecht Achilles

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Stadtgründung Und Frühe Stadtentwicklung, Luisenstädtischer Bildungsverein e.V. Läst 30 maj 2013.
  2. ^ Elsner, Ines (2012). Friedrich III./I. von Brandenburg-Preußen (1688–1713) und die Berliner Residenzlandschaft. BWV - Berliner Wissenschafts-Verlag GmbH. ISBN 978-3-8305-3142-5 
  3. ^ Meuthen, Erich (2006). Das 15. Jahrhundert. Oldenbourg. ISBN 978-3-486-49734-2 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Fredrik II av Brandenburg
Kurfurste och markgreve av Brandenburg
1470-1486
Efterträdare:
Johan Cicero av Brandenburg