Andlighet
Andlighet menar det immateriella, själslivet, koncept som utgår från antagandet att människan har en inneboende ande.
Ande och materia är traditionella motsatsord. Andlighet är förknippat med begrepp som fromhet, helighet, religiositet, själfullhet, spiritualitet och mysticism. Andlighet kan både handla om tro och sökande, och just unga människors sökande från 1960-talet och framåt har lett till att många nya trossamfund och sekter sett dagens ljus.[1] Andlighet behöver inte inbegripa tron på något övernaturligt eller transcendent. Även utövande eller beundran av konst, musik, litteratur, mm, liksom de känslor som kärlek eller självförverkligande kan väcka, är immateriella till sin natur och kan ge en översinnlig upplevelse.
Meditation, drömresor, inre resor, healing, regression, olika former av seanser och sittningar och saker som utmanar människan att tänka större, och som lockar henne att leta inåt i sig själv, brukar betecknas som andlighet, och förknippas starkt med New Age-tänkandet. Vissa former av sådan nyandlighet betraktas inom kristenheten som irrläror.
Andliga övningar kallade Ignatius av Loyola sin bok som beskrev hur jesuiterna skulle komma i kontakt med Gud. En andlig person skulle då vara en person som lever intensivt i sin religiösa tro.
Källor
- ^ Svahn, Clas (2007) Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen. Sundbyberg: Bokförlaget Semic.
