Anna Ivanovna
| Anna Ivanovna | |
|---|---|
| |
| Anna Ivanovna | |
| Regeringstid | 1730–1740 |
| Företrädare | Peter II |
| Efterträdare | Ivan VI |
| Ätt | Romanov |
| Föräldrar | Ivan V av Ryssland Praskovja Saltykova |
| Född | 7 februari 1693 Moskva |
| Död | 28 oktober 1740 (47 år) |
| |
Anna Ivanovna (ryska: Анна Иоанновна, Anna Ioannovna) eller Anna av Ryssland, född 7 februari (28 januari g.s.) 1693 i Moskva, död 28 oktober (17 oktober g.s.) 1740, var ställföreträdande regent i Kurland från 1711 till 1730, och regerande kejsarinna av Ryssland från 1730 till 1740.[1]
Tidigt liv
[redigera | redigera wikitext]Anna var dotter till Ivan V av Ryssland och Praskovja Saltykova samt brorsdotter till Peter den store. Hennes far avled 1696, och hon bosatte sig med sin mor och sina systrar på godset Izmailovo utanför Moskva, där de initialt levde ett liv i traditionellt terem. När hennes farbror avskaffade teremens könssegregering 1702 fick dock hennes mor order att börja klä sig och sina döttrar i västerländskt mode, undervisa dem i tyska, franska och dans och ta med dem på mottagningar med västerlänningar.[2]
Hon var bosatt i Sankt Petersburg från 1708.
Hertiginna av Kurland
[redigera | redigera wikitext]Anna Ivanovnas farbror Peter den store gifte bort henne med hertig Fredrik Vilhelm av Kurland i november 1710. Äktenskapet hade arrangerats för att utöka det ryska inflytandet i Baltikum. Under hemresan från Sankt Petersburg i januari 1711 avled maken av en hastig sjukdom vid poststationen i Kippingshof (nu Kipen i Leningrad oblast).
Anna fick i egenskap av änkehertiginna ett underhåll och bostad i Kurland. Den nya hertigen av Kurland vägrade dock att tillerkänna henne en pension i enlighet med avtalet. Peter den store anföll och ockuperade då Kurland och avsatte hertigen, som flydde utomlands. Anna kunde sedan på sin farbror tsarens önskan bosätta sig i Kurland med Jelgava slott i Mitau som sitt änkesäte. Hon vägrade länge bege sig dit, men tsaren tvingade henne slutligen att göra det år 1712.
Anna fungerade därefter i sin roll som änkehertiginna som Rysslands marionettregent under den ryska ockupationen av Kurland mellan 1711 och 1730. Hon hade ryssen Peter Bestuzjev som sin rådgivare, och han fungerade som den verkliga makthavaren. Den ende kvarvarande manlige arvingen till maken, hans farbror Ferdinand Kettler, levde under tiden i exil i Danzig och erkändes inte länge som hertig av Kurland.
Anna vantrivdes länge i Kurland och betraktade det som en exil till ett provinsiellt bakvatten. Kurland var härjat av kriget och ockupationen och jämförelsevist fattigt, det förekom inget egentligt hov- eller sällskapsliv och hon led av sysslolöshet och tristess. Hon uttryckte en önskan att gifta om sig, men hennes farbror hittade ingen som han uppfattade det som fördelaktigt att gifta bort henne med. Hon tilläts besöka Ryssland varje jul, men tvingades varje gång återvända. Det gick rykten om att hon hade ett förhållande med Bestuzjev. Detta tycks inte ha varit sant, men det ledde till att hennes mor försköt henne och vägrade ta emot henne i sitt hem, något som gjorde att hon inte längre kunde besöka Ryssland. År 1720 växte fientligheten mot ryssarna i Kurland, och kurländarna återhöll hennes inkomst och tvingade henne att avresa till Riga. Året därpå träffade hon Peter den store och Katarina I i Riga, som gav henne pengar och stöd att återvända till Mitau.
Anna använde gärna sin farbrors hustru Katarina I som beskyddare, och när Peter dog och Katarina besteg tronen år 1725 blev hon Katarinas trogna anhängare. Hon tackade år 1726 ja till ett frieri från greve Moritz av Sachsen; han gick med på att gifta sig med henne i utbyte mot att väljas till hertig av Kurland, något som hade Annas stöd, men planerna hindrades av Alexander Mensjikov, som intågade i Mitau med ryska trupper. Hon gifte aldrig om sig, men ryktades ha ett förhållande med greve Biron. Biron hade presenterats för henne år 1718, lärt henne att rida för att bota tristessen, och när Bestusjev återkallades till Ryssland 1727, blev Biron hennes ledande rådgivare. Det ryktades att Birons yngste son Karl Ernst, som föddes år 1728, i själva verket var hennes. Detta har inte kunnat gå att bekräfta, men Anna tog med sig just denna son då hon reste till Ryssland år 1730, trots att resten av syskonen lämnades kvar.
Anna behandlades dåligt av Peter II:s regering, som vägrade öka hennes underhåll, anklagade henne för att ha förfört Bestjusjev, ha ett förhållande med Biron, samt att ha skämt ut sig med Moritz och berövade henne allt inflytande.
Kejsarinna
[redigera | redigera wikitext]
Tronbestigning
[redigera | redigera wikitext]Då Peter den stores sonson Peter II avled barnlös 1730 valde det Högsta riksrådet bland olika kandidater som kunde anses tänkbara för posten som monark. Kandidaterna bestod av Peter den stores första hustru Jevdokija Lopuchina, som ansågs tänkbar då Peter gjort änkor efter monarker tänkbara som tronföljare; hans före detta svärson hertigen av Holstein, som var hans äldsta dotters änkling; hans yngre dotter Elisabet; och hans sonson Peter II:s trolovade, Katarina Dolgorukova.
Jevdokija ville inte bestiga tronen; riksrådet ville inte acceptera en utlänning på tronen; Elisabet misstänktes vara illegitim och Katarina Dolgorukova diskvalificerades därför att Katarina I visserligen hade gjort änkor (och änklingar) accepterade som tronföljare, men Katarina Dolgorukova hade endast varit trolovad med Peter II, aldrig gift. Sedan dessa kandidater avfärdats, vände man sig därför till den andra linjen av kejsarhuset: den som härstammade från Peters halvbror Ivan, och som bestod av Ivans döttrar Katarina, Anna och Praskovja. Katarina valdes bort eftersom hon var gift med en utländsk monark, och därför föll valet på den ensamstående Anna, som kallades till Ryssland; Praskovja var också ensamstående, men Annas status som äldre syskon respekterades. Hon anlände till Ryssland i februari 1730.
Högsta riksrådet förväntade sig att Anna skulle bli en lättkontrollerad marionett i deras händer, och ställde som villkor att hon som monark skulle underteckna en ny konstitution som skulle överlämna makten till rådet genom att hon inte skulle kunna företa sig något utan deras godkännande. Anna gick med på detta, och undertecknade dokumentet i Riga. Rådet lät sedan utropa henne till Rysslands monark och regerande kejsarinna. Det fanns dock en omfattande opposition mot rådets planer: oppositionen föredrog att handskas med en enda absolut monark framför att styras av den lilla klick högadelsfamiljer som bildade rådet. Anna mottog därför ett flertal varningar.
I mars 1730 tågade Anna in i Moskva. I en högtid i Uspensijkatedralen i Moskva, där Anna på rådets önskan skulle låta förklara sig trogen konstitutionen offentligt, steg general Saltykov fram, och förklarade att folket och armén begärde att hon skulle regera som enväldig monark, och att rådet hade lurat henne att underteckna en konstitution som inte hade folkets stöd. En av rådets medlemmar steg då fram och bad Anna att skjuta upp denna fråga. Hennes syster Katarina steg då fram och sade att ingen betänketid behövdes, och fick Anna att underteckna en inbjudan till audiens för Saltykov. Under audiensen tågade armén in i palatset och krävde med stöd av adeln (utom de som satt i rådet) att enväldet skulle bevaras och rådets konstitution förkastas. Anna förklarade offentligt att hon hade undertecknat konstitutionen för att rådet hade förespeglat henne att det var folkets vilja, och frågade om detta var ett missförstånd. När hon mottog ett högljutt ja, frågade hon rådet om de hade lurat henne, och om de godkände att hon rev sönder dokumentet. Hon mottog inga protester, och rev sedan långsamt sönder konstitutionen offentligt. Enväldet var därför bevarat under hennes regeringstid. Hon upplöste sedan Högsta riksrådet och inrättade i stället ett nytt som hon fyllde med sina lojalister.
Politik
[redigera | redigera wikitext]Anna bodde de två första åren av sin regeringstid i Moskva, men övertalades 1732 att bosätta sig i Sankt Petersburg av sina utländska favoriter, som var rädda för att hon skulle hamna under ryskt inflytande i Moskva. Anna kom att trivas i Sankt Petersburg, och återvände aldrig till Moskva.
Anna deltog de första åren ofta i regeringens sammanträden, men tröttnade snart på politik och var efter 1732 endast närvarande vid två sammanträden. Hon lämnade i de flesta fall över besluten på sin favorit Biron och sina rådgivare kansler Golovkin och furst Tjerkasskij; Osterman, som hade ansvaret för utrikespolitiken, och marskalk Münnich, som skötte militära frågor. Utrikespolitiken följde i stort den politik som hade utformats av Peter den store.
De moderniseringsreformer som hade iscensatts under Peter den store fortsatte under Annas tid vid makten, om än i långsammare takt, eftersom hon bara intresserade sig för de som gällde nöjeslivet. Anna lät införa en utbildning för militärkadetter enligt västerländskt mönster. Där ingick också en allmänbildning i västerländsk kultur, som musik och dans, något som placerade dem på nivå med sina motsvarigheter i Europa. Opera och balett introducerades i Ryssland under Annas regeringstid, och teaterverksamheten utvecklades. Bolsjojbaletten och Mariinskijbaletten grundlade den senare ryska baletten, och operan utvecklades i det som senare skulle bli De kejserliga teatrarna, initialt av ett italienskt operasällskap som bjöds till Ryssland 1732.
Anna levde i en rädsla för konspirationer, och många arresterades och torterades anklagade för att försöka störta henne. Den hemliga polisen, Bironovsjtjina, inrättades under hennes tid, och det beräknas att 20.000 människor förvisades till Sibirien misstänka för konspirationer. Hon omgav sig mer med utlänningar än ryssar, och många arresterades därför misstänkta för att ogilla henne av rysk-nationalistiska skäl.
Personlighet och livsstil
[redigera | redigera wikitext]Anna beskrevs av den spanska diplomaten hertig de Liria som svartmuskig, med ett utseende som verkade mer maskulint än feminint, med en vacker figur och ett fint leende. Hon ska ha haft ett vänligt och uppmärksamt sätt, men beskrivs samtidigt som mycket värdig och medveten om sin ställning. Hon förstod tyska, men talade själv endast ryska. Bland den ryska allmänheten var Anna i allmänhet populär och troddes vara en barmhärtig moder; de svåra förhållanden folket levde under lades inte på henne, utan skyldes på de många utländska rådgivarna och ämbetsmännen vid hennes hov.[3]
På utlänningar gjorde hon ett gott intryck, och beskrivs ofta som värdig och vänlig med ett vackert småleende i offentliga sammanhang. Privat kunde hon dock uppvisa en viss sadism. Vad hon främst begärde var att bli underhållen av sitt hov, och det var hovpersonalens uppgift att underhålla henne. Vid ett tillfälle lät hon hämta en hovdam till sina rum och begärde av denna att hon skulle underhålla henne med småprat. Hovdamen tvingades fortsätta tala i fler timmar, och när hon slutligen svimmade av utmattning, skrattade Anna bara och såg till att hon väcktes och tvingades fortsätta tala tills Anna själv tröttande.[3] Hon var känd för att bestraffa människor hon ogillade, så som de som velat begränsa hennes maktinnehav vid hennes tronbestigning, men också för att gynna de personer hon tyckte om, så som familjen Biron. Hon gynnade inte endast Ernst Biron själv, utan även hans hustru och barn. Hon åt frukost med Biron och hans hustru varje dag, och ursäktade allt hans söner gjorde.[3]
Som monark ägnade hon sig främst åt ett påkostat nöjesliv med baler och nöjesevenemang. Hon tyckte om skvaller, mode och fågeljakt. Hon gav regelbundet order om övervakning av olika privatpersoner i sin omgivning för att motta rapporter om skvaller om deras privatliv, något som ledde till att många personer dömdes för olika brott och förvisades till Sibirien.[3] Hennes hov delade sin tid mellan Vinterpalatset eller Sommarpalatset i Petersburg på vintern och Peterhof på sommaren, och ägnade sig åt ett nöjesliv bestående av baler och kortspel, besök på operan och underhållning av narrar. Anna tyckte även om jakt, och beskrivs som en utmärkt skytt.
Hon klädde sig i franskt mode och arrangerade baler och middagar i fransk stil, och nöjeslivet vid hovet och Annas och familjen Birons påkostade konsumtionsmönster gjorde att den ryska adeln följde deras exempel. De höga kostnaderna när den ryska adeln började uppföra palats designade av europeiska arkitekter och och inreda dem med möbler från Europa samtidigt som de klädde sig i franskt mode föll på de livegna, som krävdes på hårdare arbete av adeln, och som protesterade genom att starta eldsvådor: under år 1737 hade dessa eldsvådor blivit så svåra att de nådde in i själva Sankt Petersburg och en stor del av staden, bland annat både prinsessorna Elisabet och Anna Leopoldovnas bostäder brändes ned.[3] Detta ledde dock endast till att man började bygga palatsen i sten istället.[3] Vurmen för det europeiska gjorde att det uppkom ett rykte i Västeuropa att en hantverkare eller köpman kunde bli rik på att stanna två år i Sankt Petersburg, och många utlänningar kom till staden tillfälligt för att tjäna pengar på den ryska aristokratins smak för det västerländsk.[3]
Hennes förtjusning i gunstlingar gjorde hennes hov till ett centrum för lycksökare. Hon var den sista ryska monark som engagerade narrar vid sitt hov. Dessa var inte enbart professionella artister, utan också personer av till exempel olika etniciteter. Hennes narrar kunde i vissa fall utsättas för viss grym behandling för underhållnings skull. En av hennes mest kända tillställningar av det här slaget var bröllopet mellan två av hennes narrar, Michail Alekseevitj Golitsyn och kalmuck Avdotja Buscheninowa, som hon tvingade att tillbringa bröllopsnatten i ett palats av is byggt på Neva.[3]
Tronföljd och död
[redigera | redigera wikitext]Anna förklarade år 1732 att hon skulle efterträdas av den linje som representerades av hennes systers barn. Hennes syster Katarinas dotter, Anna Leopoldovna, blev år 1733 döpt i den ortodoxa tron och bortgift 1739, och hennes son Ivan förklarades för tronarvinge.
I oktober 1740 svimmade Anna under en middag med Biron och blev medvetslös. Under tiden lyckades Biron övertala rådet att acceptera honom som regent för hennes systerdotters omyndige son, tronarvingen. Då Anna återfick medvetandet undertecknade hon ett godkännande av Biron som regent så länge hennes efterträdare var omyndig, och avled kort därpå. Läkare förklarade dödsorsaken som gikt i samband med urolitiasis.
Bildgalleri
[redigera | redigera wikitext]-
Ministermöte under Anna Ivanovna: monarken själv är noterbart frånvarande. -
Anna underhålls av narrar, av Valerij Jakobi. -
Det berömda bröllopet i Ishuset.
.jpg)
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från ryskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
- ^ Longworth, Philip (1972), The Three Empresses: Catherine I, Anna and Elizabeth of Russia, New York: Holt, Rinehart and Winston
- ^ Longworth, Philip. - The three empresses : Catherine I, Anne and Elizabeth of Russia / Philip Longworth. - 1973. - ISBN 0-03-001411-5. s. 80-81
- ^ [a b c d e f g h] Longworth, P. (1972). The three empresses: Catherine I, Anne and Elizabeth of Russia. London: Constable.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Anna Ivanovna.- ”Anna”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4092-1416928956698
