Pungspetsekorrar

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Antechinus)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Pungspetsekorrar
Brown Antechinus.jpg
Antechinus stuartii
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningRovlevande pungdjur
Dasyuromorphia
FamiljRovpungdjur
Dasyuridae
SläktePungspetsekorrar
Antechinus
Vetenskapligt namn
§ Antechinus
AuktorMacleay, 1841
Arter
Se text
Hitta fler artiklar om djur med

Pungspetsekorrar (Antechinus) är ett släkte i familjen rovpungdjur (Dasyuridae). Det skiljs mellan 10 arter som förekommer i östra Australien.

Det vetenskapliga namnet bildas av grekiska anti- (i motsats, men även liknande) och echinos (igelkott). Det syftar på arternas huvud som påminner om igelkottens huvud.[1]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Arterna liknar näbbmöss i utseende men tillhör gruppen pungdjur. Den korta grova pälsen är på ovansidan rosa, grå eller brun, undersidan är ljusare till vitaktig. Svansen är nästan lika lång som övriga kroppen och täckt av korta hår i samma färg som kroppens ovansida.[2] De har breda fötter som hos trädlevande arter är särskilt påfallande. Kroppslängden utan svans ligger mellan 8 och 17 centimeter och vikten ligger mellan 30 och 90 gram. Hannar är oftast större och tyngre än honor.[2]

Honor utvecklar antingen en enkel pung (marsupium) under parningstiden eller det bildas bara hudflikar kring spenarna. Beroende på art finns 6 till 12 spenar.[2]

Utbredning och levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Pungspetsekorrar förekommer i stora delar av östra och sydöstra Australien och lever i olika habitat, bland annat i skogar, savanner och buskland. De är aktiva på natten, mycket skygg och kännetecknas av hastiga rörelser.[2] Några arter lever på träd och har klor som anpassning till levnadssättet medan andra arter lever på marken. De vilar på dagen i bon som byggs i trädens håligheter eller i bergssprickor, ibland använder de tomma fågelbon.[2] Vanligen lever varje individ ensam men under vintern syns ibland flera individer i samma bo.[2]

Födan utgörs huvudsakligen av insekter men de äter även maskar, snäckor och mindre ryggradsdjur som möss och små fåglar.[2]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Arternas parningsbeteende skiljer sig från flera andra liknande djur. Trots arternas ringa storlek finns bara en parningstid per år.[2] Parningen sker vanligen mellan juli och september (australisk vinter). Vid parningstidens början uppsöker hannarna gemensamma bon som sedan besöks av honorna. Honor parar sig med flera olika hannar.[2] Hannarna dör direkt efter parningen och under nästa vår består populationen bara av dräktiga honor. Dräktigheten varar i cirka 23 till 35 dagar.[2] Ungarna lever några veckor i pungen. Sedan vistas de i boet och efter cirka 90 dagar slutar honan med digivning.[2] Efter ytterligare åtta till tio veckor jagas ungar av hankön bort. Ungarna blir efter nio eller tio månader könsmogna.[2] Hos Antechinus stuartii lever bara 15 % av honorna tillräckligt länge för att föda ungar en andra gång och andra kullen består av ett mindre antal ungar.[3]

Hot[redigera | redigera wikitext]

Allmänt hotas inga pungspetsekorrar av människor men ibland faller de offer för förvildade tamkatter. Dessa arter som lever i regnskogen i norra Queensland hotas dessutom genom förstöringen av levnadsområdet.[2] IUCN listar bara Antechinus godmani som nära hotad (NT) och alla andra arter som livskraftig (LC).[4]

Arterna[redigera | redigera wikitext]

Enligt Wilson & Reeder (2005) utgörs släktet av 10 arter.[4][5]

Året 2015 blev ytterligare en art beskriven, Antechinus vandycki.

Flera arter på Nya Guinea som tidigare räknades till pungspetsekorrar listas idag till släktena Micromurexia, Murexechinus och Phascomurexia.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 10 november 2008.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ A. F. Gotch, Mammals – Their Latin Names Explaint, Blandford Press, ISBN 0-7137-0939-1.
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Nowak, R. M. (1999) s.47/49 Google books
  3. ^ Lorch, D. 2004 Sex-specific Variation in Infestation and Diversity of Ectoparasites on the Brown Antechinus, Antechinus stuartii. diplomarbete, Australian National University Canberra & Friedrich-Schiller-Universität Jena
  4. ^ [a b] Antechinus på IUCN:s rödlista, läst 26 mars 2013.
  5. ^ [a b] Wilson & Reeder, red (2005). Antechinus (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]