Arabiska siffror

Arabiska siffror Arabisk (indo‑arabisk) och europeisk form
noll	٠ (۰)	0
ett	١ (۱)	1
två	٢ (۲)	2
tre	٣ (۳)	3
fyra	٤ (۴)	4
fem	٥ (۵)	5
sex	٦ (۶)	6
sju	٧ (۷)	7
åtta	٨ (۸)	8
nio	٩ (۹)	9

Hindu-Arabiska siffror är de talsymboler som används mest internationellt och i bland annat svenskan (0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9). De arabiska siffrorna har sitt ursprung i Indien där de tillkom ca 500 e.kr. . Från det arabiska väldet spreds så siffrorna på medeltiden till Europa^[1], där de så småningom fick sitt nuvarande utseende och varifrån de slutligen spreds över stora delar av världen.

I tabellen till höger syns den nutida arabiska formen av siffrorna 0–9 och den nutida europeiska, med de svenska namnen inom parentes.

Den indo-arabiska varianten används i vissa språk, som använder arabisk skrift trots att språket inte är arabiska, eller ens tillhör den arabiska språkgruppen, till exempel farsi. Se även Arabiska alfabetet.

Det finns två varianter av de arabiska siffrorna som används i tryckt text: De versala siffrorna, som är den vanligaste typen, med siffror som har samma höjd som de versala (stora) bokstäverna, och de gemena siffrorna, som har varierande höjd och som oftast används tillsammans med de gemena (små) bokstäverna.

Gemensamt för alla tre systemen är att de skrivs från vänster till höger trots att det skriftspråk som baseras på det arabiska alfabetet skrivs från höger till vänster.

Detsamma gäller när siffrorna grupperas för intervall eller rikt- och telefonnummer. Även då skrivs grupperna från vänster till höger (tiden för andra världskriget skrivs exempelvis: 1939–1945).