Australisk vadarsvala
| Australisk vadarsvala Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
.jpg) | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Underordning | Vadare Charadrii |
| Familj | Glareolidae |
| Släkte | Stiltia (Gray, 1855) |
| Art | Australisk vadarsvala S. isabella (Vieillot, 1816) |
| Vetenskapligt namn | |
| § Stiltia isabella | |
| Synonymer | |
| |
Australisk vadarsvala[2] (Stiltia isabella) är en fågel i familjen Glareolidae inom gruppen vadarsvalor.[3]
Utseende och läten
[redigera | redigera wikitext]Australisk vadarsvala är en medelstor (19-24 cm) slank vadarfågel, med kort böjd röd och svart näbb samt långa spetsiga vingar. Den är något mindre och har längre vingar än orientvadarsvala. Det som framför allt utmärker arten är dess långa ben, längre än alla andra vadarsvalor. Det är dessa långa ben som släktnamnet och det tidigare svenska trivialnamnet refererar till.[4]
I övrigt är fågeln sandbrun ovan och på bröstet, vit på haka och strupe. Näbben är svart med röd spets, ben och fötter är svarta. I flykten syns vitt övergump och sandbruna vingar med svarta handpennor. Könen är lika.[4] Den är känd för att låta under dåligt väder, en mjuk och sorgsam vissling, dämpad drill eller vassare och ljudliga toner.[5]
Utbredning och systematik
[redigera | redigera wikitext]
Arten häckar enbart i Australien. Delar av populationen är flyttfåglar som bland annat övervintrar i Indonesien, Malaysia och på Papua Nya Guinea, och årligen passerar den Christmas Island på sin flyttning till och från häckningsområdena.[6] Den delas inte upp i några underarter.[6]
Tidigare placerades den i släktet Glareola tillsammans med de övriga vadarsvalorna men placeras idag vanligast i det egna släktet Stiltia, som först beskrevs 1855 av George Robert Gray. Teorin är att den utgör en mellanform mellan de äkta vadarsvalorna och ökenlöparna i Cursorius. DNA-studier visar dock att detta synsätt troligen är inkorrekt och att australisk vadarsvala trots allt är inbäddat i släktet Glareola.[7]
Levnadssätt
[redigera | redigera wikitext]Biotop
[redigera | redigera wikitext]Australisk vadarsvala förekommer i trädlös öppen terräng med sparsam växtlighet.[8] Ibland kan den också ses i närheter av våtmarker, flodbäddar, laguner och reningsverk. Under häckningstid behöver den tillgång till buskage som ungarna kan skydda sig i.[5]
Föda
[redigera | redigera wikitext]Fågeln lever framför allt av insekter, spindlar och hundrafotingar. Födan fångas i luften eller från marken dagtid men framför allt kring gryning och skymning.[5] Australisk vadarsvala har saltkörtlar, vilket betyder att den kan dricka saltvatten.[9]
Häckning
[redigera | redigera wikitext]Australisk vadarsvala häckar i små och lösa kolonier beroende på väder, men de flesta mellan september och november.[10]
Status
[redigera | redigera wikitext]Världspopulationen uppskattas till 60.000 individer. Trots att den globala utvecklingstrenden inte är beräknad så kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1]
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] BirdLife International 2012 Stiltia isabella Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
- ^ [a b] , Geering, A., Agnew, L. & Harding, S. (2007). Shorebirds of Australia. CSIRO Publishing, Collingwood. ISBN 978-0-643092-26-6
- ^ [a b c] Higgins, P.J. & S.J.J.F. Davies (eds) (1996). Handbook of Australian, New Zealand and Antarctic Birds. Volume 3: Snipe to Pigeons. Oxford University Press, Melbourne. ISBN 0-19-553070-5. ISBN 978-0-643092-26-6
- ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Cohen, C., 2011. The Phylogenetics, Taxomony and Biogeography of African Arid Zone Terrestrial Birds: the Bustards (Otididae), Sandgrouse (Pteroclidae), Coursers (Glareolidae) and Stone Partridge (Ptilopachus). PhD thesis, University of Cape Town, Cape Town.
- ^ Morcombe, M.(2003). Field guide to Australian birds. Steve Parish Publishing Pty Ltd. Archerfield, Queensland. ISBN 174021564-8
- ^ Maclean, G.L (1976). “Field study of the Australian Pratincole” (PDF) Emu 76:171-182
- ^ Maclean, G.L. & Kirwan, G.M. (2020). Australian Pratincole (Stiltia isabella). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53784 18 februari 2020).
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör australisk vadarsvala.
Wikispecies har information om Stiltia isabella.- Bilder och filmer på Internet Bird Collection
- Läten på xeno-canto.org
|