Orientvadarsvala

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Orientvadarsvala
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Glareola maldivarum - Beung Borapet.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljVadarsvalor
Glareolidae
SläkteGlareola
ArtOrientvadarsvala
G. maldivarum
Vetenskapligt namn
§ Glareola maldivarum
AuktorForster, 1795
Utbredning
Glareola maldivarum dist.png
Hitta fler artiklar om fåglar med

Orientvadarsvala[2] (Glareola maldivarum) är en vadare inom vadarsvalefamiljen Glareolidae som förekommer i östra Asien.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Orientvadarsvalan har korta ben, långa spetsiga vingar och en lång kluven stjärt. De har kort näbb anpassad för att fånga insekter i flykten. Ryggen och huvudet är bruna, och ovansidan av vingarna är bruna med svarta vingpennor. Buken är vit och undersidan av vingarna kastanjebrun.

För att artbestämma denna fågel i fält krävs mycket goda observationer för att skilja den ifrån andra vadarsvalor, som exempelvis rödvingad vadarsvala som också har kastanjebruna vingundersidor och svartvingad vadarsvala som också har svarta vingpennor och saknar vit bakkant på vingen. En extra svårighet vid fältbestämning är att vingundersidan ofta ter sig svart om den inte ses under riktigt goda förhållanden.

Oriental Pratincole.jpg

Lätena anses vara mycket lika rödvingad vadarsvala, i engelsk litteratur återgivna som vassa ”kyik", "chik-chik" eller ”chet” i flykten, men även högljudda ”cherr” och stigande ”trooeet”.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Orientvadarsvalan häckar från allra sydligaste Sibirien, östra Mongoliet och nordöstra Kina (Heilongjiang) söderut till norra Indien, Sri Lanka, Sydostasien och Taiwan. Lokalt häckar den även i västra Japan och i Ryukyuöarna, tidigare även i södra Pakistan, norra Filippinerna och Borneo. Den är till största delen en flyttfågel som övervintrar i ett område från Maldiverna, Indien och Sydostasien genom Indonesien och Nya Guinea till Australien.[5]

Arten är mycket ovanlig norr och väster om sitt utbredningsområde. Trots det har den vid ett antal tillfällen observerats så långt bort som Storbritannien och Alaska.[6] Första observationen av arten i Västpalearktis skedde i Suffolk, England i juni 1981.[7] Den har även påträffats vid två tillfällen i Sverige, först en långstannande individ från 2 juli till 6 oktober 2001 vid Ängsnäset vid södra Skanörs ljung i Skåne och därefter ett exemplar från den 14 till 18 maj 2017 i Bottorps hamn söder om Kalmar i Småland.[8]

Orientvadarsvalan är monotypisk, det vill säga den inte delas upp i några underarter. Tidigare behandlades den ofta som underart till rödvingad vadarsvala.[6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Vadarsvalornas mest distinkta drag, för att vara vadare, är att de vanligtvis likt svalor födosöker i luften där de jagar insekter, men de födosöker även på marken. De förekommer i öppna biotoper och ses ofta kvällstid i närheten av vatten jagandes efter insekter. Arten lägger två till tre ägg direkt på marken.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] I februari 2004 uppskattades 2,8 miljoner rasta vid 80 Mile Beach i nordvästra Australien och antogs bestå av merparten av världspopulationen. IUCN uppskattar därför den till 2,9 till tre miljoner individer.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är delvis översatt från engelskspråkiga Wikipedias artikel Oriental Pratincole, läst 2010-04-15

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Glareola maldivarum . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 7 december 2017.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Hayman, P., J. Marchant, and T. Prater (1986). Shorebirds. An Identification Guide to the Waders of the World. Croom Helm, London, UK.
  5. ^ Maclean, G.L. and G. M. Kirwan (2020). Oriental Pratincole (Glareola maldivarum), version 1.0. In Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie, and E. de Juana, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.oripra.01
  6. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  7. ^ Burns, David W. (1993) Oriental Pratincole: new to the Western Palearctic British Birds 86(3): 115-20
  8. ^ Orientvadarsvala, BirdLife Sveriges raritetskatalog.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]