Axel Dahlberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Axel Dahlberg (med ritningsrulle) visar Norra Ängby för statsministern C. G. Ekman 1932
Axel Dahlberg (barhuvad i mitten) visar självbyggeri i Norra Ängby för prinsen av Wales och arvprins Gustaf Adolf (längs t.h. i bild), 1932
Traneberg 1935
Södra Ängby 1938

Lars Axel Dahlberg, född 21 december 1882 Mariestad, död 18 november 1963, var fastighetsdirektör i Stockholm under åren 1933 till 1945. Han räknas som drivande kraft bakom småhusbyggandet och uppförandet av smalhusen i Stockholms förorter under denna tid.

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Axel Dahlberg växte upp i Mariestad, där hans far var lanthandlare. År 1907 blev han ingenjör vid Kungliga Tekniska Högskolans avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst. Därefter anställdes han som biträdande ingenjör på stadsingenjörskontoret i Stockholm. Redan 1923 var Dahlberg socialdemokraternas kandidat för posten till fastighetsdirektör, 1930 blev han tillförordnad Stockholms stads fastighetsdirektör och 1933 blev han ordinarie.

Fastighetsdirektör i Stockholm[redigera | redigera wikitext]

Småhusskaparen[redigera | redigera wikitext]

Det ekonomiska läget i början av 1930-talet var allvarligt. En lågkonjunktur hade drabbat västvärlden och miljoner människor gick utan arbete. Vintern 1932/33 var 200 000 människor arbetslösa i Sverige och särskild barnfamiljerna drabbades hård, en tredjedel av barnen beräknas varit undernärda vid denna tid. Födelsetalen sjönk kraftig och blev de lägsta i västvärlden[1]. Trångboddheten i stenstadens hyreskaserner var enorm och bostadsstandarden undermålig. Av Stockholms innerstadslägenheter hade 1930 bara 34% ett eget bad. Man var tvungen att göra något.

Axel Dahlberg var en ivrig förespråkare för utbyggnaden av småhus i Stockholms trädgårdsstäder. Han var klart influerad av 1930-års Stockholmsutställning med dess nya bostadsidéer och han hade ett tydligt bostadssocialt engagemang, “att tillskapa ändamålsenliga och billiga bostäder för dem inom samhället, som voro mest i behov därav” [2]. Detta var helt i linje med Alva och Gunnar Myrdals debattbok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934, där bland annat bättre bostäder föreslogs.

Hans idé var att bosättare genom eget arbete och med hjälp av förmånlig kommunal finansiering samt tekniskt bistånd genom fastighetskontoret skulle kunna skapa sig sina egna småhus. 1926 lyckades Dahlberg att övertala kommunens politiker att bifalla hans förslag och självbyggeri av 200 småhus i vardera Olovslund (i Bromma) och Pungpinan (i Enskede) kom igång på våren 1927 i Olovslund. Nyblivne chefen för Egnahemsbyrån, arkitekt Edvin Engström, ritade några typhusvarianter och Dahlberg ledde verksamheten som arbetschef[3]. År 1922 byggde fastighetsdirektör Axel Dahlberg en villa på Bergviksvägen 37 i Smedslätten. Villan, som byggdes i trä, byggdes av honom själv med AB Träkol i Vansbro som entreprenör. AB Träkol var ett sågverk i Vansbro. Arkitekt till villan på Bergviksvägen var Thure Bergentz och huset var på 6 rum, 2 hallar, jungfrukammare och kök. Villans yta var cirka 110 kvadratmeter och tomtytan var 890 kvadratmeter. Axel Dahlbergs villa ingick i en grupp av 20 hus som byggdes av stadens tjänstemän i Smedslätten, och var det första storbygget av monteringsfärdiga hus, så kallade IBO-hus. IBO-husen från AB Industribostäder var bostadshus, som var prefabricerade och av standardiserade och monteringsfärdigt byggnadsmaterial. Även Forssjö Trävaru AB utanför Katrineholm tillverkade hus enligt det patenterade systemet, "System IBO". 1923 startade Forssjö Trävaru AB hustillverkningen och självbyggarföretaget visade sig också framgångsrikt. Systemet var konstruerat av ingenjörsfirman AB Industribostäder i Stockholm. IBO-systemet och Forssjö Trävaru AB visade bland annat hus och modeller på Göteborgsutställningen 1923.[4]

Norra Ängby blev Stockholms största småhusområdet med 1.320 egna hem, byggda under åren 1930-1941. Dahlberg propagerade även för att “skrivbordsmänniskor” borde bli småhusägare, de borde inte avskräckas och han menade att “...ett småstugebygge är närmast en viljeakt /…/ att byggandet av ett hem under de former småstugebygget försiggår, är en familjs myndighetsgärning”[5]. I Södra Ängby uppfördes under åren 1933-1939 drygt 500 villor för medelklassen dock bara några få som självbyggeri, resten byggdes “nyckelfärdiga” av byggmästare.

Smalhusskaparen[redigera | redigera wikitext]

Så småningom fick Axel Dahlberg kritik för sin alltför positiva inställning till trädgårdsstäderna. Förespråkare för flerfamiljshus som HSB:s grundare Sven Wallander och byggmästaren Olle Engkvist tyckte att “… vi här inne i stenöknen får betala för våra vänner i trädgårdsstadens idyll…”. 1932 tryckte Stockholms-Tidningen ett giftigt kåseri mot trädgårdsstäderna under rubriken “Kvarteret Lyckans Galoscher”.

Men redan 1931 företog Dahlberg en studieresa till bostadsutställningen i Berlin. Han kom hem med övertygelsen om att trevånings smalhus erbjöd de bästa och billigaste smålägenheter i flerfamiljshus av typ barnrikehus till rimliga hyror. För att kunna pressa hyreskostnaderna i barnrikehusen föreslog fastighetskontoret först att lägenheterna varken skulle utrustas med varmt vatten eller bad. Dahlberg menade att det var "socialt oriktigt att förorda badrum i bostäder som skulle bebos med hjälp av stöd från der allmänna". En livlig debatt utbröt i pressen, Dahlberg fick ge sig och alla hus utrustades med både bad och varmvatten[6], några fick dock inga balkonger[7]. Efter dessa idéer byggdes sedan smalhusen och barnrikehusen i Hammarbyhöjden (1936-1939) och Traneberg (1934-1940).

Smalhusbyggandet bredde ut sig under ett par årtionden över hela landet, särskild i Stockholm. Nu fick Dahlberg kritik för att han bara hade “två sorters utsäde i sin såmaskin”, småstugor och smalhus. En karikatyr av Nils Melander från 1939 i Svenska Dagbladet visade Dahlberg som “Radsåningsmannen” som släpper ut långa rader med smalhus ur sin hästdragna såmaskin. Men kritiken var osaklig eftersom Dahlberg såg till att även villabyggandet fortsatte i oförändrad omfattning med betydande tomtanvisningar till så kallade tjänstemannavillor[8].

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Han var ledamot av Slussbyggnadskommittén (1930-1935) och Tunnelbanedelegerade (1940)[9].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ulrika Sax. Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år, sida 25
  2. ^ Södra Ängby, trädgårdsstad i funkis, sida 155
  3. ^ Södra Ängby, trädgårdsstad i funkis, sida 156.
  4. ^ Bergviksvägen.
  5. ^ Södra Ängby, trädgårdsstad i funkis, sida 159
  6. ^ Stockholmshem 1937-1987, sida 29
  7. ^ Ulrika Sax. Den vita staden, Hammarbyhöjden under 50 år, sida 120
  8. ^ Södra Ängby, trädgårdsstad i funkis, sida 162
  9. ^ Sandberg, Harry; Yngve Larsson; Halvar G. F. Sundberg; Albert Lilienberg; David Anger; Axel Dahlberg; Gösta Hellgren (1940). Betänkande med utredning och förslag rörande tunnelbana genom staden: avgivet den 6 september 1940 av de av Stadskollegiet den 23 februari tillsatta tunnelbanedelegerade D. 1, Huvudbetänkande. Stadskollegiets utlåtanden och memorial. Bihang, 99-3047450-1 ; 1940:10A. Stockholm. Libris 3320948 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gunnar Olofgörs, Lena Gramstrup Olofgörs, Magnus Gramstrup-Christensen (2001). Södra Ängby - Trädgårdsstad i funkis. Stockholm: Stockholmia förlag. ISBN 9170310947 
  • Stockholmshem 1937-1987. Stockholmshem, 1987
  • Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år,Stockholms stad, 1989
  • Sveriges dödbok 1947-2006, (Cd-Rom), Sveriges Släktforskarförbund