Bakladdare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kronuddens batteri 1904 med två av fyra 27 cm bakladdningskanoner.
Bakladdad kanon vid Karlsborgs fästning.

En bakladdare är ett eldvapen som laddas bakifrån, till skillnad från mynningsladdare.

Kanoner[redigera | redigera wikitext]

En del mycket tidiga kanoner var bakladdade. Det gick till så att drivladdning och projektil laddades i en separat kammare som spändes fast vid eldrörets bakända.

När gjuteritekniken utvecklades visade det sig enklare att gjuta eldrör som var slutna i en ände. Dessutom blev eldröret därmed starkare.

Tankarna på bakladdade kanoner väcktes åter under 1800-talet och en av pionjärerna var Martin von Wahrendorff vid Åkers styckebruk som 1837 uttog patent på en bakladdningsmekanism till kanoner.

En rad olika konstruktioner testades men de två principer som visat sig praktiskt användbara är kilmekanismen och skruvmekanismen.

De mest betydande utvecklingarna av skruvmekanismen var trappskruven som ritades av Axel Welin 1890 och ogivalskruven som konstruerades av Arent Silfversparre några år senare.

Handeldvapen[redigera | redigera wikitext]

Bland handeldvapen började kammarladdade vapen dyka upp på 1850-talet men det var först med skapandet av användbara enhetspatroner under 1860-talet som fältmässiga bakladdare kunde konstrueras. En av de första mer framgångsrika bakladdade gevären konstruerades av Joseph Rider som sålde sitt patent till Remington.

När det gäller bakladdade handeldvapen skiljer man på enkelskottsmekanismer och repetermekanismer.