Barbitursyra

Från Wikipedia
Barbitusyra
StrukturformelMolekylmodell
Systematiskt namn1,3-Diazinane-2,4,6-trione
Övriga namn2,4,6-Trioxohexahydropyrimidine
2,4,6-Trihydroxypyrimidine
2,4,6-Trioxypyrimidine
2,4,6-Pyrimidinetriol
2,4,6-Pyrimidinetrione
Pyrimidinetriol
Malonylurea
Kemisk formelC4H4 N2O3
Molmassa128,087 g/mol
UtseendeVitt pulver
CAS-nummer67-52-7
SMILESO=C1NC(=O)NC(=O)C1
Egenskaper
Löslighet (vatten)142 g/l
Smältpunkt245 °C
Kokpunkt260 °C
Faror
NFPA 704

1
2
0
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Barbitursyra eller malonylurea eller 6-hydroxyuracil är en organisk förening baserad på ett pyrimidin heterocykliskt skelett. Det är ett luktfritt pulver lösligt i vatten. Barbitursyra är moderföreningen till barbituratläkemedel, även om barbitursyra i sig inte är farmakologiskt aktiv. Föreningen syntetiserades 1864 av den tyske kemisten Adolf von Baeyer, som gav den namnet barbitursäure. Namnet kan han ha tagit efter en ung dam som han hade träffat och som kallades "Barbara"' varför namnet "barbitursyra" var en kombination av namnet "Barbara" och "urinsyra",[1][2][3] eller efter Sankta Barbara, antingen för att han upptäckte den på högtidsdagen i St Barbara (4 december) eller för att han ibland lunchade med artilleriofficerare och St Barbara är deras skyddshelgon. [4][5]

Syntes[redigera | redigera wikitext]

Barbitursyra framställde Adolf von Baeyer genom att reducera vad han kallade alloxanbromid (nu: 5,5-dibromobarbitursyra) med vätecyanid,[6] och senare genom att reducera dibrombarbitursyra med en kombination av natriumamalgam och vätejodid.[7] År 1879 syntetiserade den franske kemisten Édouard Grimaux barbitursyra från malonsyra, urea och fosforoxiklorid (POCl3).[8] Malonsyra har sedan dess ersatts av dietylmalonat,[9][10] eftersom användning av estern undviker problemet med att behöva hantera surheten hos karboxylsyran och dess oreaktiva karboxylat.

Syntesen av barbitursyra från malonsyra och urea

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

α-kol har en reaktiv väteatom och är ganska sur (pKa = 4,01) även för en diketonart (jfr dimedon med pKa 5,23 och acetylaceton med pKa 8,95) på grund av den ytterligare aromatiska stabiliseringen av karbanionen.

Aromatisk stabilisering av barbituratkarbanion

Användning[redigera | redigera wikitext]

Med hjälp av Knoevenagel-kondensationsreaktionen kan barbitursyra bilda ett stort antal barbituratläkemedel som beter sig som depressiva medel i centrala nervsystemet. Fram till 2007 har mer än 2 550 barbiturater och besläktade föreningar syntetiserats, med 50 till 55 i klinisk användning runt om i världen för närvarande. Den första som användes i medicin var barbital (Veronal) från och med 1903, och den andra fenobarbitalen marknadsfördes först 1912.[11]

Barbitursyra är en kemisk byggsten i laboratoriesyntesen av riboflavin (vitamin B2) och i en metod för att producera det farmaceutiska läkemedlet minoxidil.[12] Det är en av de fyra ingredienserna i syntesen av riboflavin. Innan barbitursyra ersattes i syntesen av riboflavin var det för dyrt att syntetisera riboflavin.

Risk[redigera | redigera wikitext]

Överdosering av barbituratläkemedel kan orsaka andningsdepression och i värsta fall död.[13][14][15][16] Barbiturater är beroendeframkallande, och abrupt upphörande av höga doser kan resultera i ett mycket medicinskt allvarligt, till och med dödligt, abstinenssyndrom. Barbitursyraderivat anses vara DEA schema III kontrollerade ämnen.[17]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Baerbituric acid, 13 september 2022.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Levi, Leo (1957) "The barbituric acids, their chemical structure, synthesis and nomenclature," United Nations: Office on Drugs and Crime.
  2. ^ Fiesler, L. F., Organic Chemistry (Boston, Massachusetts: D.C. Heath and Company, 1944), p. 247.
  3. ^ See also:
    • Willstätter, Richard Martin, Aus meinen Leben: von Arbeit, Musse und Freunden [From my life: of work, leisure and friends] (Weinheim, Germany: Arthur Stoll, 1949). English translation: Willstätter, R. with L. S. Hornig, trans., From My Life: The Memoirs of Richard Willstätter (New York, New York: W. A. Benjamin, 1965), "Memories of Adolf von Baeyer," p. 119.
    • Cohen, W. A. T. (1943) "Chemisch-Historische Aanteekenigen: De nomenclatur van enkele organische zuren" (Chemical-historical notes: the nomenclature of some organic acids), Chemisch Weekblad, 40: 176.
    • Kauffman, George B. (1980) "Adolf von Baeyer and the naming of barbituric acid," Journal of Chemical Education, 57: 222–223.
  4. ^ Jie Jack Li, Laughing Gas, Viagra, and Lipitor: The Human Stories Behind the Drugs We Use (Oxford, England: Oxford University Press, 2006), p. 204.
  5. ^ Alex Nickon, Ernest F. Silversmith, Organic Chemistry: The Name Game: Modern Coined Terms and Their Origins (New York, New York: Pergamon Press, 1987), pp. 133–134.
  6. ^ Baeyer, Adolf (1863) "Untersuchungen über die Harnsäuregruppe" (Investigations of the uric acid group), Annalen der Chemie, 127: 1–27' 199–236' see especially pages 231–235. Baeyer names barbituric acid on page 3: "Man wird sehen, wie sich diese Materialien in einfachster Weise um die Substanz N2C4O3H4, die ich Barbitursäure nennen will, gruppieren lassen und wie also die Frage nach der Konstitution der Harnsäure und ihrer Derivate auf die Untersuchung dieser Substanz zurückgekehrt ist." (One will see how these materials can be grouped most simply around the substance N2C4O3H4, which I will call "barbituric acid", and thus how the question of the constitution of uric acid and its derivatives is traced back to the investigation of this substance.)
  7. ^ Baeyer, Adolf (1864) "Untersuchungen über die Harnsäuregruppe" (Investigations of the uric acid group), Annalen der Chemie, 130: 129–175; p. 136.
  8. ^ Grimaux, Edouard (1879) "Synthèse des dérivés uriques de la série de l'alloxane" (Synthesis of uric derivatives of the alloxan series), Bulletin de la Société chimique de Paris, 2nd series, 31: 146–149.
  9. ^ Michael, Arthur (1887) "Ueber neue Reactionen mit Natriumacetessig- und Natriummalonsäureäthern" (On new reactions with sodium acetoacetic- and sodium malonic acid esters), Journal für Praktische Chemie, 2nd series, 35: 449-459; p. 456.
  10. ^ J. B. Dickey & A. R. Gray (1943). "Barbituric acid". Organic Syntheses.; Collective Volume, vol. 2, p. 60
  11. ^ López-Muñoz, Francisco; Ucha-Udabe, Ronaldo; Alamo, Cecilio (December 2005). ”The history of barbiturates a century after their clinical introduction”. Neuropsychiatric Disease and Treatment 1 (4): sid. 329–343. ISSN 1176-6328. PMID 18568113. 
  12. ^ U.S. Patent 3 461 461
  13. ^ Boyd E M, Pearl M. Can nalorphine hydrochloride prevent respiratory depression and death from overdose of barbiturates?[J]. Canadian Medical Association Journal, 1955, 73(1):35-8.
  14. ^ Koppanyi T, Fazekas J F. Acute Barbiturate Poisoning Analysis and Evaluation of Current Therapy[J]. American Journal of the Medical Sciences, 1950, 220(5):559-576.
  15. ^ Shulman A, Shaw F H, Cass N M, et al. A New Treatment of Barbiturate Intoxication[J]. British Medical Journal, 1955, 1(4924):1238-44.
  16. ^ Bateman C H. Barbiturate Poisoning[J]. Lancet, 1963, 282(7303):357.
  17. ^ Title 21, Subchapter I, Part B §812. Schedules of controlled substances https://www.deadiversion.usdoj.gov/21cfr/21usc/812.htm Arkiverad 4 november 2021 hämtat från the Wayback Machine.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • Wikimedia Commons har media som rör Barbitursyra.
  • Mahmudov, K.T.; Kopylovich, M.N.; Maharramov, A.M.; Kurbanova, M.M.; Gurbanov, A.V.; Pombeiro, A.J.L. (2014). ”Barbituric acids as a useful tool for the construction of coordination and supramolecular compounds”. Coordination Chemistry Reviews 265: sid. 1–37. doi:10.1016/j.ccr.2014.01.002. 
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Barbitursyra&oldid=54417670”