Adolf von Baeyer

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Adolf von Baeyer Nobelpristagare i kemi 1905
Adolf von Baeyer (1905).jpg
FöddJohann Friedrich Wilhelm Adolf von Baeyer
31 oktober 1835[1][2][3]
Berlin[4]
Död20 augusti 1917[1][2][3] (81 år)
Starnberg[1]
BegravdWaldfriedhof[5]
MedborgarskapKejsardömet Tyskland
Utbildad vidHumboldt-Universität zu Berlin, Münchens universitet, Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg och universitetet i Gent Arbcom ru editing.svg
SysselsättningKemist, universitetslärare
ArbetsgivareMünchens universitet
Humboldt-Universität zu Berlin
Strasbourgs universitet
ReligionLutherdom
FöräldrarJohann Jacob Baeyer
UtmärkelserDavymedaljen (1881)[6]
Maximiliansorden för konst och vetenskap (1891)
Liebig-medaljen (1903)
Nobelpriset i kemi (1905)[7][8]
Elliott Cresson-medaljen (1912)
Pour le Mérite för vetenskap och konst
Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
Utländsk ledamot av Royal Society
Redigera Wikidata

Johann Friedrich Wilhelm Adolf Ritter von Baeyer, född 31 oktober 1835 i Berlin, död 20 augusti 1917 i Starnberg, var en tysk kemist, son till geodeten Johann Jacob Baeyer.

Baeyer blev 1860 docent och 1866 extra ordinarie professor i kemi vid universitetet i Berlin och 1872 ordinarie professor vid universitetet i Strassburg. År 1875 efterträdde han Justus von Liebig som professor i München, där under hans ledning ett nytt omfattande laboratorium uppfördes. Baeyer var mannen bakom ett stort antal viktiga arbeten inom den organiska kemin.

Baeyer gjorde flera viktiga insatser inom organisk kemi. De mest betydelsefulla var syntesen av indigo, upptäckten av ftalein-färgämnena, undersökningarna av honingstensyra, terpener och hydrogenerade bensenderivat, särskild hydrerogenerade ftalsyror. Baeyer publicerade tillsammans med Victor Villiger viktiga arbeten över det fyrvärda syret, vilket lade grunden till Baeyer-Villiger-oxidation. Han bildade skola - en av hans elever var Emil Fischer - och utövade därigenom stort inflytande på den experimentella organiska kemins utveckling.

Även Baeyers teoretiska insatser väckte stor uppmärksamhet. Bland dessa kan nämnas hans åsikter om bensens struktur, hans spänningshypotes till förklaring av de ringformiga kolväteföreningarnas olika stabilitet, och framför allt hans framställning av assimilationsförloppet hos växterna. Baeyer tilldelades Davymedaljen 1881. Han invaldes i Kungliga Vetenskapsakademien år 1884. År 1905 fick Baeyer Nobelpriset i kemi för sitt arbete.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Bibliothèque nationale de France, data.bnf.fr : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens, (Källa från Wikidata)
  2. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w67942r9, omnämnd som: Adolf von Baeyer, läst: 9 oktober 2017, (Källa från Wikidata)
  3. ^ [a b] Find A Grave, Find A Grave-ID: 162150602, omnämnd som: Adolf von Baeyer, läst: 9 oktober 2017, (Källa från Wikidata)
  4. ^ Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: ola2002150664, läst: 23 november 2019, (Källa från Wikidata)
  5. ^ hämtat från: tjeckiskspråkiga Wikipedia, (Källa från Wikidata)
  6. ^ Award winners : Davy Medal (på engelska), läs online, läst: 30 december 2018, (Källa från Wikidata)
  7. ^ The Nobel Prize in Chemistry 1905 (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, (Källa från Wikidata)
  8. ^ The Nobel Prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, (Källa från Wikidata)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]