Berättarperspektiv

Berättarperspektivet utgör, inom litteraturen eller filmkonsten, berättarens förhållande till berättelsen, och då särskilt till de litterära personernas tankar. Synvinkeln är den position från vilken handlingen berättas.

Förstapersonsperspektiv

I ett förstapersonsperspektiv är berättaren en av karaktärerna i handlingen och beskriver den utifrån sina egna upplevelser. Berättaren beskrivs alltså med pronomen i första person, och är "jaget" i berättelsen. Detta ger en mer personlig relation mellan berättaren och läsaren.

Berättaren kan vara huvudperson, som i J.D. Salingers Räddaren i nöden och Stephenie Meyers Om jag kunde drömma, eller observatör som i Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes (där jaget är Doktor Watson) och F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby (där berättaren är Gatsbys granne Nick Carraway).

Tredjepersonsperspektiv

I tredjepersonsperspektiv beskrivs alla karaktärer i tredje person, såsom han och de. Tredjepersonsperspektiv är ett vanligt perspektiv att använda sig av, inte minst i västerländsk litteratur, där både berättaren och läsaren observerar situationen utifrån. J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen och George Eliots Middlemarch är exempel. Tredjepersonsperspektiv finns i två olika sorters fokalisering:

Allvetande berättarperspektiv

Icke-fokalisering, där berättaren vet mer än vad huvudpersonerna gör. Berättarperspektivet är då obegränsat.

I ett allvetande berättarperspektiv vet berättaren allt vad personerna gör och tänker. Berättaren kan därför förflytta sig i tid bakåt (flashback), eller framåt (flashforward), till olika platser och mellan olika personer. Berättaren kan till och med tala direkt till läsaren under berättelsens gång. Berättaren kan välja att tala om, och dölja, vad som helst om sin påhittade värld. Många av de mest uppmärksammade romanerna under 1700- och 1800-talet använder allvetande berättare, såsom Charles Dickens och Lev Tolsojs verk och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.

Begränsat allvetande berättare

När begränsat allvetande berättare används, begränsas berättarens avslöjanden – och därmed läsarens kunskap – till en karaktärs tankar, även om denna enda karaktär kan växla mellan kapitel eller avsnitt. Karaktären man följer kan vara både en huvudperson och en perifer person. När detta berättarperspektiv används är det vanligt att det åtföljs av denna persons gradvisa avslöjande av sig själv tills klimax med ett plötslig uppdagande (se epifani). Exempel på begränsat allvetande berättarperspektiv är Nathaniel Hawthornes novell Young Goodman Brown och, till största delen, Jane Austens roman Stolthet och fördom.

Ibland begränsar berättaren synvinkeln så mycket att vi ser allting enbart genom tankarna hos en enda person. I Henry James senare böcker experimenteras med denna stränga inskränkningen av begränsat allvetandeperspektiv. Författare som James Joyce och Virginia Woolf tog experimentet ett steg längre med inre monolog.

Andrapersonsperspektiv

En berättelse i andrapersonsperspektiv talar till huvudpersonen, som tilltalas "du". Den tilltalade kan vara berättaren, som då talar till sig själv, eller läsaren, som då blir en del av berättelsen. Inom skönlitteraturen är andrapersonsperspektiv ovanligt. Det förekommer dock i spelböcker, där spelaren blir huvudpersonen.

Internt berättarperspektiv

Intern fokalisering. Berättarperspektivet utgår inifrån en av karaktärerna.

Externt berättarperspektiv

Extern fokalisering. Berättarperspektivet är begränsat till alla karaktärers utsida.