Bertil Uggla

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bertil Uggla
Bertil Uggla vid utsändning av Radiogymnastiken i början av 1930-talet

Bertil Uggla vid utsändning av Radiogymnastiken i början av 1930-talet

Stavhopp, Fäktning och Modern femkamp

Nation: Sverige Sverige

Olympic rings with transparent rims.svg Olympiska spel
Brons Stockholm 1912 Stavhopp[a]
Brons Paris 1924 Modern femkamp
Europamästerskap
Brons 1934 Fäktning värja lag
Friidrott, herrar
Svenska mästerskap
Guld 1909 Stavhopp
Guld 1911 Stavhopp
Guld 1912 Stavhopp
  1. ^ Uggla tilldelades bronsmedalj 1912 tillsammans med tre andra trots att det fanns två silvermedaljörer vilket senare ändrades till en 4:e-plats.[1]

Bertil Gustafson Uggla eller Bertil G:son Uggla, född 19 augusti 1890 i Stockholm, död 29 september 1945 i Karlstad, var en svensk officer (överste) och allroundidrottsman (stavhopp, tiokamp, gymnastik, modern femkamp, värj- och florettfäktning, orientering med mera). Han var även gymnastik- och idrottsledare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bertil Uggla 1924 eller tidigare.

Uggla var son till general Gustaf Uggla och Augusta Eleonora von Post samt bror till Gustaf G:son Uggla och Bengt G:son Uggla. Gift 1918 med Karin Hammarskjöld. Uggla tog studenten i Linköping 1908, officersexamen vid Karlberg 1910, Gymnastiska Centralinstitutet 1913-1915, Gymnastik- och Fäktskolan i Joinville le Point, Frankrike 1919-1920, Krigshögskolan 1920-1922, blev fänrik vid Svea Livgarde, kapten 1925, överste 1939 och bland annat chef för Kungliga Krigsskolan 1940-1944. Som chef för Finlandskommitténs militärbyrå 1939-1940 blev han aktivt engagerad för Finlands sak. Han blev 1945 Gymnastiska centralinstitutets chef.

Idrottskarriär[redigera | redigera wikitext]

Uggla var redan under skoltiden i Linköping en fruktad allroundman och ordförande i Linköpings Läroverks IF åren 1906-1908. Han specialiserade sig först på stavhopp, men intresserade sig även för gymnastik. 1919-1920 genomgick han gymnastik- och idrottsskolan i Joinville, Frankrike, och specialiserade sig alltmer på fäktning. År 1939 erhöll han Svenska Gymnastikförbundets silvermedalj för deltagande i gymnastikuppvisningar i Danmark 1911, Frankrike 1913 och vid OS 1920. Han utsågs 1928 till Stor grabb nummer 16 i friidrott. Uggla blev riksbekant då han började som ledare för morgongymnastiken i Sveriges Radio den 16 september 1929.

Stavhopp[redigera | redigera wikitext]

Uggla hoppar stav 1912

Den 12 september 1909 förbättrade Uggla vid SM i Göteborg Bruno Söderströms inofficiella svenska rekord i stavhopp från 3,53 till 3,55. Han vann härmed även SM-tecknet. Uggla förbättrade den 11 september 1910 i Stockholm sitt svenska stavrekord till 3,60. Detta skulle komma att slås av Claes Gille 1912 (3,64). År 1911 vann Uggla åter guld i stav vid SM. Han toppade för tredje året Sverige-statistiken med 3,63. Den 25 augusti 1912 återtog Uggla stavrekordet från Gille genom att vid SM i Stockholm hoppa 3,82 och han vann härmed sitt tredje SM-tecken i stav. Han förlorade åter rekordet till Gille, 1913. Vid OS i Stockholm 1912 hoppade han 3,80 m och Uggla tilldelades bronsmedalj tillsammans med två andra stavhoppare. Eftersom det även var en delad andraplats i tävlingen har Ugglas placering sedermera räknats om till en delad fjärdeplats.

Modern femkamp[redigera | redigera wikitext]

År 1921 vann Uggla SM i modern femkamp. Vid OS 1924 tog han bronsmedaljen i grenen.

Fäktning[redigera | redigera wikitext]

Han deltog vid OS 1920 och 1924 men blev utslagen i försöket på värja. Uggla vann SM i florett åren 1921, 1926, 1929 och 1930 (samt i lag 1934). Han vann SM i värja 1922, 1925 och 1926. I militära EM 1927 kom Uggla fyra i värja. 1928 tog han sig vid OS till final i florett där han kom tolva. 1934 deltog han vid EM i Sveriges lag i värja, laget tog bronsmedalj.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Uggla kom tvåa vid SM i tiokamp 1911. Han deltog under åren 1910 till 1920 i KFUM:s elittrupp i gymnastik. Han vann fälttävlan vid Svenska Spelen 1916 och ansågs under en period vara inofficiell svensk mästare i bajonettfäktning. Han var en av Sveriges bästa orienterare år 1920 och även en god skytt och skidåkare.

Civil karriär[redigera | redigera wikitext]

Få svenskar har i så hög grad som Uggla anlitats som lärare och ledare inom idrotten. Han tillhörde sålunda styrelsen i flera militära idrottsföreningar (främst Svea livgarde), var i gymnastikledare för den segrande truppen vid OS 1920, för Gymnos elittrupp 1923-1927 och ledde 1929-1945 morgongymnastiken i radio, till vilken han tog initiativet. Han var sekreterare i Svenska Gymnastikförbundet 1920-1926 och i Svenska Fäktförbundet 1925-1928, tillhörde direktionen för G.C.I. 1932-1934 och utsågs 1945 till dess chef. Han organiserade den militära gymnastik- och idrottsskolan 1936 och förde befälet över denna 1941-1944.

Uggla var även ordförande i Sveriges Militära Idrottsförbunds verkställande utskott (VU) 1940-1944, ordförande i Stockholmsdistriktets VU 1931-1934 och i Boden-distriktet 1934-1937. Han var från 1928 till sin död medlem av Sveriges OK, sedan 1926 styrelseledamot i Centralföreningen (ordförande i dess arbetsutskott sedan 1939), Centralföreningens representant i Riksidrottsförbundets Överstyrelse sedan 1931 (suppleant 1927-1930), sedan 1940 ordförande i Centralkommitténs för Fältsport AU och överledare för dess fältsportledarkurser samt sedan 1943 ordförande i Gymnastik- och Idrottsmuseinämnden. Som ledare och organisatör var han mycket medryckande samt besatt en ovanlig energi och arbetsförmåga.

Uggla var dessutom en flitig författare i idrottsliga och gymnastiska ämnen, dels i tidningar, tidskrifter och uppslagsböcker, dels som redaktör för Svenska Arméns Idrott (sedan 1936). Han har utgivit Hopp (1918 tillsammans med C. Silfverstrand), Gymnastik till husbehov (1930) samt tillsammans med sin bror Gustaf Svenska pojkarnas idrottsbok (I-II 1922) och Gymnastik och idrott åt alla (1924).

Död[redigera | redigera wikitext]

Uggla omkom under ett träningspass inför fälttävlan i Linköping på kvällen den 29 september 1945 i Mariebergsskogen i Karlstad.[2][3] Uggla är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.[4]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges olympiska kommite Arkiverad 29 maj 2014 hämtat från the Wayback Machine. Läst: 2014-05-29
  2. ^ ”Militär idrott och Bertil Uggla”. Riksarkivet. 1 november 2003. http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=6669. Läst 20 juni 2013. 
  3. ^ ”Bertil Uggla”. Sveriges Olympiska Kommitté. http://sok.se/idrottare/idrottare/b/bertil-uggla.html. Läst 2 maj 2016. 
  4. ^ Hitta graven

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Nordisk Familjeboks Sportlexikon. Stockholm: Nordisk Familjeboks Förlags AB. 1938-1949 
  • Focus Presenterar Sporten 2. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers Förlag AB. 1967 
  • Friidrottens först och störst. Helsingborg: Stig Gustafson/Forum. 1975 
  • Swedish Athletic Page
  • Stora grabbar
  • 1890 års män i ord och bild: en bokfilm 1890-1940 samt biografisk matrikel, fil mag John Karlzén, amanuens Nils Olsson, Gustaf Gottschalk, K G Lindeström, Svenska Kulturförlaget 1940 s. 672
  • Sveriges befolkning 1900, (CD-ROM version 1.02) Sveriges Släktforskarförbund, Riksarkivet 2006


Företrädare:
3,40–3,53 Bruno Söderström (1902–1909)
Inofficiell svensk rekordhållare i stavhopp för herrar
3,55–3,60 Bertil G:son Uggla (1909–1912)
Efterträdare:
3,64 Claes Gille (1912)
Företrädare:
3,64 Claes Gille (1912)
Inofficiell svensk rekordhållare i stavhopp för herrar
3,82 Bertil G:son Uggla (1912–1913)
Efterträdare:
3,85–3,86 Claes Gille (1913–1917)
Företrädare:
Gustav Adolf Dahn (1908)
Svensk mästare i stavhopp
Bertil G:son Uggla (1909)
Efterträdare:
Claes Gille (1910)
Företrädare:
Claes Gille (1910)
Svensk mästare i stavhopp
Bertil G:son Uggla (1911-1912)
Efterträdare:
Claes Gille (1913-1914)