Brandkronad kungsfågel

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Brandkronad kungsfågel
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Firecrest - Appenines - Italy S4E5222 (17014042119).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljKungsfåglar (se text)
Regulidae
SläkteRegulus
ArtBrandkronad kungsfågel
R. ignicapilla
Vetenskapligt namn
§ Regulus ignicapilla
AuktorTemminck, 1820
Utbredning
Regulus ignicapilla -approx range map.png
Ungefärlig utbredning.
Gult - häckningsområde (sommar), grönt - året runt, blått - vinterkvarter
Synonymer
Regulus ignicapillus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Brandkronad kungsfågel (Regulus ignicapilla) är en liten fågel i familjen kungsfåglar inom ordningen tättingar.[2] Den förekommer i stort sett enbart i Europa och nordvästra Afrika. Arten har vidgat sitt utbredningsområde norrut på senare tid och är numera en etablerad häckfågel i Sverige.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Brandkronad kungsfågel blir upp till 9 cm lång och är grönare ovan och vitare under än kungsfågel. Den skiljer sig också genom tydligt vitt ögonbrynsstreck och svart streck genom ögat. Även juvenilerna har dessa streck. Liksom de unga kungsfåglarna saknar de dock det gula på hjässan. Från kungsfågelsångaren (Phylloscopus proregulus) skiljer den sig bland annat genom avsaknad av ljusgul övergump.

Fåglar på Madeira, numera urskilda som den egna arten madeirakungsfågel (R. madeirensis), har mycket kortare vita ögonbrynsstreck, mer svart i vingen och mer mättat gyllebrun fläck på sidan av halsen. Näbb och ben är som för många andra ölevande taxon längre.[3]

Kralicek-ohnivy.JPG

Läte[redigera | redigera wikitext]

Locklätet liknar kungsfågelns, men är mörkare, mer betonad på första stavelsen och något stigande och accelererande: "zyy zy-zi-zi". Sången saknar kungsfågelns cykliska rytm och är istället en snabb upprepning av samma ton som stiger i både tonhöjd och ljusstyrka, avslutat med en liten drill.[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Den brandkronade kungsfågeln häckar från södra England och västra Europa till Medelhavet, nordvästra Afrika och österut till Anatolien.[1] Det bestånd som häckar i nordöstra delen av utbredningsområdet flyttar till västra och södra Europa.[1] Idag delas den oftast upp i fyra underarter, varav två är nyligen beskrivna:[2]

  • Regulus ignicapilla ignicapilla – häckar i västra, centrala och södra Europa samt i Mindre Asien
  • Regulus ignicapilla caucasicus Stepanyan, 1998 – häckar i västra Kaukasus
  • Regulus ignicapilla tauricus Redkin, 2001 – häckar på Krimhalvön
  • Regulus ignicapilla balearicus von Jordans, 1924 – häckar på Balearerna samt i nordvästra Afrika

De nyligen beskrivna taxonen caucasicus och tauricus inkluderas ofta fortfarande i nominatformen.[4] Madeirakungsfågel (R. madeirensis) behandlades tidigare som en underart till brandkronad kungsfågel. Tidigare har även "kanariekungsfågel" behandlats som en underart till brandkronad kungsfågel,[5] men förs numera till kungsfågeln.

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Kungsfåglarnas taxonomi är omdiskuterad. Enligt klassisk taxonomi kategoriserades de som en underfamilj inom den idag uppsplittade familjen sångare (Sylviidae) men idag förs de till den egna familjen kungsfåglar (Regulidae).

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Ägg av brandkronad kungsfågel ur Muséum de Toulouses samling.

Brandkronade kungsfågeln har spridit sig norrut under 1900-talets senare del. De första fynden i Sverige gjordes 1959 och de första häckningarna noterades i Skåne 1990 och 1996. Idag är den etablerad som häckfågel i barrskog med inslag av lövträd. Den förekommer främst i Skåne, Halland, Blekinge men även sällsynt i hela Götaland och Svealand.[6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Brandkronad kungsfågel häckar i barrskog, lövskog, i parker och trädgårdar, ofta i med rikare inslag av lövträd än kungsfågeln. På Iberiska halvön och i nordvästra Afrika hittas den i skog med bok och korkek. Boet placeras liksom hos kungsfågeln i ett barrträd, dock i genomsnitt i ett lägre träd. Den bygger ett kompakt bo som placeras på en trädgren. Den lägger sju till elva ägg som ruvas av honan. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter 22–24 dagar efter att de kläckts.

Brandkronad kungsfågel är i ständig rörelse och ryttlar ofta i sin jakt på insekter. Vintertid uppträder den ofta i blandflockar med mesar, så kallade meståg.

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Trots vissa lokala negativa populationstrender så är den brandkronade kungsfågeln inte hotad. Den har en mycket stor europeisk population och dess utbredningsområde expanderar varför IUCN kategoriserar arten som livskraftig (LC).[1]

Den svenska populationen ökar markant och tros idag bestå av cirka 8 000 könsmogna individer. Sedan 2020 upptas den inte längre på Artdatabankens rödlista utan kategoriseras som livskraftig även i Sverige.[6][7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Regulus ignicapilla Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi : 10.14344/IOC.ML.6.4.
  3. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 336. ISBN 978-91-7424-039-9 
  4. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
  5. ^ Mayr & Cottrell (1986)
  6. ^ [a b] Artfakta om brandkronad kungsfågel, ArtDatabanken.
  7. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]