Brandkronad kungsfågel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Brandkronad kungsfågel
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Firecrest - Appenines - Italy S4E5222 (17014042119).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljKungsfåglar (se text)
Regulidae
SläkteRegulus
ArtBrandkronad kungsfågel
R. ignicapilla
Vetenskapligt namn
§ Regulus ignicapilla
AuktorTemminck, 1820
Utbredning
Regulus ignicapilla -approx range map.png
Ungefärlig utbredning.
Gult - häckningsområde (sommar), grönt - året runt, blått - vinterkvarter
Synonymer
Regulus ignicapillus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Brandkronad kungsfågel (Regulus ignicapilla) är en liten fågel i familjen kungsfåglar inom ordningen tättingar.[2]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Brandkronad kungsfågel blir upp till 9 cm lång och är grönare ovan och vitare under än kungsfågel. Den skiljer sig också från kungsfågel genom tydligt vitt ögonbrynsstreck och svart streck genom ögat. Även juvenilerna har dessa streck. Liksom de unga kungsfåglarna saknar de dock det gula på hjässan. Den skiljer sig från kungsfågelsångare genom avsaknad av ljusgul övergump.

Kralicek-ohnivy.JPG

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Brandkronade kungsfågeln häckar från södra England och västra Europa till Medelhavet, nordvästra Afrika och österut till Anatolien.[1] Det som häckar i nordöstra delen av utbredningsområdet är flyttar till västra och södra Europa.[1]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Kungsfåglarnas taxonomi är omdiskuterad. Enligt klassisk taxonomi kategoriserades de som en underfamilj inom den idag uppsplittade familjen sångare (Sylviidae) men idag förs de oftast till den egna familjen kungsfåglar (Regulidae).

Brandkronad kungsfågel delas idag ofta upp i fyra underarter, varav två är nyligen beskrivna:[2]

  • Regulus ignicapilla ignicapilla – häckar i västra, centrala och södra Europa samt i Mindre Asien
  • Regulus ignicapilla caucasicus Stepanyan, 1998 – häckar i västra Kaukasus
  • Regulus ignicapilla tauricus Redkin, 2001 – häckar på Krimhalvön
  • Regulus ignicapilla balearicus von Jordans, 1924 – häckar på Balearerna samt i nordvästra Afrika

De nyligen beskrivna taxonen caucasicus och tauricus inkluderas ofta fortfarande i nominatformen.[3] Madeirakungsfågel (R. madeirensis) behandlades tidigare som en underart till brandkronad kungsfågel och vissa gör det fortfarande.[3] Tidigare har även "kanariekungsfågel" behandlats som en underart till brandkronad kungsfågel.[4]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Ägg av brandkronad kungsfågel ur Muséum de Toulouses samling.

I Sverige är brandkronad kungsfågel en sentida invandrare och är idag en regelbunden men relativt ovanlig häckfågel i södra Sverige, främst i Skåne. Den nordligaste observerade häckningen skedde 2007 i Slottsskogen i Göteborg.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Brandkronad kungsfågel häckar i barrskog, lövskog, i parker och trädgårdar. Den bygger ett kompakt bo som placeras på en trädgren. Den lägger sju till elva ägg som ruvas av honan. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter 22–24 dagar efter att de kläckts.

Brandkronad kungsfågel är i ständig rörelse och ryttlar ofta i sin jakt på insekter. Vintertid uppträder den ofta i blandflockar med mesar, så kallade meståg.

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Trots vissa lokala negativa populationstrender så är den brandkronade kungsfågeln inte hotad. Den har en mycket stor europeiskt population och dess utbredningsområde expanderar varför IUCN kategoriserar arten som livskraftig (LC).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Regulus ignicapilla Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b] Gill, F & D Donsker (Eds). 2016. IOC World Bird List (v 6.4). doi :  10.14344/IOC.ML.6.4.
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Mayr & Cottrell (1986)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]