Cerit
| Cerit | |
 Cerit-(Ce)-aggregat med aktinolit och brochantit, från typokalen Bastnäs i Riddarhytteområdet | |
| Grupp | Nesosilikater med ytterligare anjoner |
|---|---|
| Dana klassificering | 52.04.06.01 respektive 52.04.06.02 |
| Strunz klassificering | 9.AG.20 |
| Kemisk formel | (Ce,La,Ca)9(Mg ,Fe3+)(SiO4)3(SiO3OH)4(OH)3 för cerit-(Ce); (La,Ce,Ca)9Fe3+(SiO4)3(SiO3OH)4(OH)3 för ferricerit-(La) |
| Färg | Ljusröd till gråröd, brun; ljusgul till rödbrun |
| Förekomstsätt | Massiva aggregat |
| Kristallstruktur | Trigonala |
| Spaltning | Saknas |
| Brott | Ojämnt; mussligt |
| Hållbarhet | -; sprött |
| Hårdhet (Mohs) | 5,0–5½ |
| Glans | Fettglans; glasglans |
| Ljusbrytning | nω 1,806–1,817 nε 1,808–1,825 |
| Dubbelbrytning | max δ = 0,004 |
| Optisk karaktär | Enaxligt positiv |
| Streckfärg | Gråvitt; vitt |
| Densitet | 4,86; 4,71 |
| Typlokal | St Göransgruvan, Bastnäs, Riddarhyttan; berget Yuksporr på Kolahalvön i Ryssland |
| Referenser | [1] Några data har även hämtats från http://www.mindat.org/min-931.html. http://www.mindat.org/min-26408.html |
Cerit är ett samlingsnamn för komplexa silikatmineral som innehåller de sällsynta jordartsmetallerna cerium och lantan. Den kemiska formeln för den ceriumrika analogen cerit-(Ce) skrevs tidigare (Ce,La,Ca)9(Mg,Fe3+)(SiO4)6SiO3OH)(OH)3. I samband med undersökning och beskrivning av lantandominant cerit förfinades[2] formeln till: (Ce,La,Ca)9(Mg,Fe3+)(SiO4)3(SiO3OH)4(OH)3 för cerit-(Ce)[3] respektive (La,Ce,Ca)9Fe3+(SiO4)3(SiO3(OH))4(OH)3] för ferricerit-(La).[4] Cerit-(Ce) förekommer som körsbärsröda, gråa till gråröda korniga massor. Det finns även en cerit med mer aluminiun än trevärt järn, aluminocerit-(Ce). Den senare har formeln (Ce,REE,Ca)9(Al,Fe3+)(SiO4)3[SiO3(OH)]4(OH)3
Historia[redigera | redigera wikitext]
År 1751 beskrev Axel Fredrik Cronstedt mineralet som en ”rödlätt, liffärgad och stundom blek-gul” tungsten från Bastnäs koppargruva. I samma skrift beskriver han en annan tungsten, ”hvit-grå” från en kopparskärpning på höjden av Bispberget.[5] I den senare vitgråa tungstenen fann C. W. Scheele 1781 ett nytt grundämne vars oxid hade sur karaktär. Scheele kallade oxiden för tungstenssyra. År 1783 lyckades de spanska bröderna d´Elhuyart ur samma oxid, utvunnen ur mineralet wolframit, framställa en metall som de kallade volfram[6] men som på engelska fick namnet tungsten. I Bastnäs tungsten fann J. Jacob Berzelius och Wilhelm Hisinger 1803 ett nytt grundämne som de kallade cerium.[7] Bastnäs tungsten fick namnet cerit medan Bispbergs tungsten fick namnet scheelit (länge dock benämnt enbart som tungsten).
Förekomst[redigera | redigera wikitext]
Cerit-(Ce) har påträffats i Nya Bastnäsfältet, och i Norbergs malmfält i Västmanland vid Södra Hackspik-, Malmkärra-, Johanna- och Åsgruvan.
Ferricerit-(La) har påträffats i Hackmandalen vid berget Yuksporr (Юкспорр), Kolahalvön i norra Ryssland.
Användning[redigera | redigera wikitext]
Under senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet utvanns cermalm som exporterades till Tyskland, England och Frankrike. Cerit var det dominerande malmmineralet medan cerin (numera ferriallanit-(Ce)) utgjorde ett sporadiskt inslag.[8]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Hedin L-H. & Jansson M. 2007. Mineral i Sverige. Förlags AB Björnen.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2 sid 155
- ^ http://www.canmin.org/content/40/4/1177.abstract
- ^ IMA Database of Mineral Properties, maintained by the RRUFF Project; http://rruff.info/ima/ sökord=Cerite-(Ce)
- ^ IMA Database of Mineral Properties, maintained by the RRUFF Project; http://rruff.info/ima/ sökord=Cerite-(La)
- ^ Cronstedt A. F., Kongl. RÖN och FÖRSÖK Gjorde med trenne Järnmalms arter, Svenska Academiens Handlingar För År 1751. Vol: XII, ss 226-232
- ^ Per Enghag (2000), "Jordens grundämnen och deras upptäckt. Några viktiga teknikmetaller", Industrilitteratur, sidan 179, ISBN 91-7548-511-7
- ^ W. Hisinger, J.J. Berzelius, Cerium en ny metall funnen å Bastnäs Tungsten från Riddarhyttan i Westmanland; Henrik A. Nordström förlag, Stockholm 1804
- ^ Per Geijer, Harald Carlborg, Riddarhytte malmfält i Skinskattebergs socken Västmanlands län, Kungl.Kommerskollegium, Beskrivningar över mineralfyndigheter nr 1, Stockholm 1923, Viktor Pettersons Bokindustriaktiebolag, Sidor 110, 302, 295-296