Cerit

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Cerit
Cerite.jpg
Cerit-(Ce)-aggregat med aktinolit och brochantit, från typokalen Bastnäs i Riddarhytteområdet
Grupp nesosilikat med ytterligare anjoner
Dana klassificering 52.04.06.01 respektive 52.04.06.02
Strunz klassificering 9.AG.20
Kemisk formel (Ce,La,Ca)9(Mg ,Fe3+)(SiO4)3(SiO3OH)4(OH)3 för Cerit-(Ce); (La,Ce,Ca)9(Fe3+,Ca,Mg+)(SiO4)3(SiO3OH)4(OH)3 för Cerit-(La)
Färg ljusröd till gråröd, brun; ljusgul till rödbrun
Förekomstsätt massiva aggregat
Kristallsystem trigonala
Spaltning saknas
Brott ojämnt; mussligt
Hållbarhet -; sprött
Hårdhet (Mohs) 5,0-5,5
Glans fettglans; glasglans
Ljusbrytning no 1,806-1,817 ne 1,808 1,825
Dubbelbrytning enaxligt positiv, max δ = 0,004
Streckfärg gråvitt; vitt
Densitet 4,75; 4,71
Typlokal St Göransgruvan, Bastnäs, Riddarhyttan; berget Yuksporr på Kolahalvön i Ryssland
Referenser [1] Några data har även hämtats från http://www.mindat.org/min-931.html. http://www.mindat.org/min-26408.html

Cerit är ett komplext silikatmineral som innehåller de sällsynta jordartsmetallerna cerium och lantan. Den kemiska formeln för den ceriumrika analogen cerit-(Ce) skrevs tidigare (Ce,La,Ca)9(Mg,Fe3+)(SiO4)6SiO3OH)(OH)3. I samband undersökning och beskrivning av lantandominant cerit förfinades[2] formeln till: (Ce,La,Ca)9(Mg ,Fe3+)(SiO4)3(SiO3OH)4(OH)3 för Cerit-(Ce)[3] respektive (La,Ce,Ca)9(Fe3+,Ca,Mg)(SiO4)3[SiO3(OH)]4(OH)3] för Cerit-(La).[4] Cerit-(Ce) förekommer som körsbärsröda, gråa till gråröda korniga massor.

Historia[redigera | redigera wikitext]

År 1751 beskrev Axel Fredrik Cronstedt mineralet som en ”rödlätt, liffärgad och stundom blek-gul” tungsten från Bastnäs koppargruva. I samma skrift beskriver han en annan tungsten, ”hvit-grå” från en kopparskärpning på höjden av Bispberget.[5] I den senare vitgråa tungstenen fann C. W. Scheele 1781 ett nytt grundämne vars oxid hade sur karaktär. Scheele kallade oxiden för tungstenssyra. År 1783 lyckades de spanska bröderna d´Elhuyart ur samma oxid utvunnen ur mineralet wolframit framställa en metall som de kallade volfram[6] men som på engelska fick namnet tungsten. I Bastnäs tungsten fann J. Jacob Berzelius och Wilhelm Hisinger 1803 ett nytt grundämne som de kallade cerium.[7] Bastnäs tungsten fick namnet cerit medan Bispbergs tungsten fick namnet scheelit (länge dock benämnt enbart som tungsten).

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Cerit-(Ce) har påträffats i Nya Bastnäsfältet, och i Norbergs malmfält i Västmanland vid Södra Hackspik-, Malmkärra-, Johanna- och Åsgruvan.

Cerit-(La) har påträffats i Hackmandalen vid berget Yuksporr (Юкспорр), Kolahalvön i norra Ryssland.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Under senare delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet utvanns cermalm som exporterades till Tyskland, Enland och Frankrike. Cerit var det dominerande malmmineralet medan cerin (numera ferriallanit-(Ce)) utgjorde ett sporadiskt inslag.[8]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Hedin L-H. & Jansson M. 2007. Mineral i Sverige. Förlags AB Björnen.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2  sid 155
  2. ^ http://www.canmin.org/content/40/4/1177.abstract
  3. ^ IMA Database of Mineral Properties, maintained by the RRUFF Project; http://rruff.info/ima/ sökord=Cerite-(Ce)
  4. ^ IMA Database of Mineral Properties, maintained by the RRUFF Project; http://rruff.info/ima/ sökord=Cerite-(La)
  5. ^ Cronstedt A. F., Kongl. RÖN och FÖRSÖK Gjorde med trenne Järnmalms arter, Svenska Academiens Handlingar För År 1751. Vol: XII, ss 226-232
  6. ^ Per Enhag (2000), "JORDENS GRUNDÄMNEN och dess upptäckt. Några viktiga teknikmetaller", INDUSTRILITTERATUR, sidan 179, ISBN 91-7548-511-7
  7. ^ W. Hisinger, J.J. Berzelius, Cerium en ny metall funnen å Bastnäs Tungsten från Riddarhyttan i Westmanland; Henrik A. Nordström förlag, Stockholm 1804
  8. ^ Per Geijer, Harald Carlborg, Riddarhytte malmfält i Skinskattebergs socken Västmanlands län, Kungl.Kommerskollegium, Beskrivningar över mineralfyndigheter nr 1, Stockholm 1923, Viktor Pettersons Bokindustriaktiebolag, Sidor 110, 302, 295-296