Civil olydnad

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vid civil olydnad är det vanligt att stödja fotfolket på motståndarsidan. Här har poliser fått blommor av demonstranter. I de fall det är olagligt och utan våld tillhör demonstration civil olydnad.
Denna artikel behandlar en form av aktivism. För punkgruppen, se Civil Olydnad (band)

Civil olydnad är en metod för samhällsförändring. Det är en form av aktivism som går ut på att öppet och utan våld bryta mot en lag eller vägra att följa vissa myndighetsbeslut samt att vara beredd att ta konsekvenserna av handlingen.

Kända företrädare för variationer av civil olydnad är bl.a. Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Barbara Deming, Philip Berrigan och Anne Montgomery. Gemensamt för dessa personer är att icke-våld är en del av civil olydnad.

Kännetecknen[redigera | redigera wikitext]

Den amerikanska förebilden för begreppet civil olydnad, civil disobedience, anses ha myntats av den amerikanske författaren och skattevägraren Henry David Thoreau.

Syftet med civil olydnad är, förutom den direkta effekten av aktivismen eller vägran, att utmana den lydnad som möjliggör det förtryck, den orättvisa eller det missförhållande som olydnaden vänder sig mot. Genom att aktivisterna tar konsekvenserna av sina handlingar undergrävs i vissa fall den kollektiva rädslan för straff som övermakten vill upprätthålla, och som normalt leder till lydnad.

Enligt Greenpeace har den civila olydnadens följande fyra grundprinciper:[1]

  1. Inget våld
  2. Ingen skadegörelse
  3. Öppenhet
  4. Ansvarstagande

Åsikter om civil olydnad[redigera | redigera wikitext]

Statens Offentliga Utredningar, SOU 1999:101 Olydiga medborgare, utreder civil olydnad. Utredningen kommer fram till att civil olydnad "kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin"[2]. I Ickevåld! Handbok i fredlig samhällsförändring av Klaus Engell-Nielsen, Annika Spalde, Pelle Strindlund hävdar författarna att civil olydnad har använts av svenska folkrörelser för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, till exempel när den tidiga arbetarrörelsen skapade strejkrätten genom att gå ut i strejk trots att det var i strid med gällande svensk lag.

I Stenen i handen på den starke av Fredrik Reinfeldt med flera (1995) hävdas att civil olydnad är skadligt för demokratin.[källa behövs]

Olikheter i tolkningar[redigera | redigera wikitext]

Att ge fristad till extremister och flyktingar som olagligt befinner sig i Sverige anses vara destruktivt och kriminellt i Sverige och övriga västvärlden, och omnämns därför som exempel på civil olydnad av framför allt vänsterpolitiker, tex Per Herngren. Att bränna ner, eller på annat sätt stoppa tilltänkta flyktingförläggningar nämns också som exempel på civil olydnad. Dessa diskuteras av flera som intressanta gränsfall.

Civil olydnad idag[redigera | redigera wikitext]

En sittaktion är ett exempel på civil olydnad, här i syfte att stoppa en nynazistisk demonstration. Foto från Leipzig 2004.

Vanliga syften till civil olydnad i Sverige idag är att intervenera i omstridda statliga eller kommunala projekt, i företagsverksamheter eller att få tillstånd genomgripande samhällsförändringar, så kallad ickevåldsrevolution.[3]

Exempel på civil olydnad[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Greenpeace. ”Civil olydnad”. http://www.greenpeace.org/sweden/se/om-oss/Varderingar-och-kannetecken/Civil-olydnad/. Läst 15 september 2015. 
  2. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (1 januari 1999). ”Olydiga medborgare? Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister” (på sv). Regeringskansliet. http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/1999/01/sou-1999101/. Läst 9 juni 2015. 
  3. ^ Ickevåld – en strategi som förändrar världen arkiverad från originalet

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]