Almstriden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Almarna och Erik Glemmes tehus på 40-årsdagen för Almstriden, 11 maj 2011.

Almstriden var en sammandrabbning mellan demonstranter och polis som utspelade sig natten till den 12 maj 1971 i Kungsträdgården i Stockholm. Demonstranter hade samlats dagarna innan för att stoppa fällandet av 13 stycken almträd, som skulle fällas i samband med byggandet av en uppgång till station Kungsträdgården i Stockholms tunnelbana. Byggandet av uppgången hade beslutats i Stockholms stadsfullmäktige, och fastställts av regeringen.

Almstriden har, tillsammans med bland annat kårhusockupationen år 1968, har blivit intimt förknippad med 68-rörelsen. 68-rörelsen själva såg almstriden som en principfråga om medborgarnas roll i den kommunala demokratin och almstriden fick stor uppmärksamhet i nationella medier.[1]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Tunnelbanans konstruktörer hade funnit en sprickzon i området för almarna. Man ansåg att sprickzonen var svårt att täta, därför ville man ha den planerade tunnelbaneuppgången just där almgruppen växte kring Erik Glemmes tehus från 1952. Därtill kom att den högste ansvarige tjänsteman på parksidan, Holger Blom hade dömt ut träden på grund av deras dåliga livskraft.[2] Stadens politiker och tekniker sökte med artiklar och annonser i dagspressen övertyga allmänheten att almarna måste tas bort.[3] När beslutet togs i kommunfullmäktige röstade 63 för fällningen av almarna och 34 mot. Socialdemokraterna var enhälligt för och Moderaterna enhälligt emot.[4] Den 23 april 1971 fastställde Regeringen Palme I planeringen för tunnelbanestationen under Kungsträdgården.[4]

Till bakgrunden hör även att den framstegsoptimism som präglat rekordåren började ge vika för miljörörelsen och 68-vänsterns samhällskritik. Almstriden blev till en symbolstrid mot vad man såg som städernas förfulning i samband med tidens stora stadssaneringsprojekt som Norrmalmsregleringen och Miljonprogrammets nya bostadsområden.[5][6]

Historiska bilder[redigera | redigera wikitext]

Bildserie tagen av fotografen Lennart af Petersens i maj 1971.

Förlopp[redigera | redigera wikitext]

Märken efter motorsågen syns ännu 40 år efter händelsen, foto: 11 maj 2011.

13 hundraåriga skogsalmar skulle tas bort för att ge plats åt en ny tunnelbaneuppgång. Tusentals stockholmare protesterade och under en veckas tid ockuperades platsen med hängmattor och tältläger.[7] Demonstranterna upprättade en telefonlista som skulle användas ifall polisen skulle ingripa eller skydda en eventuell fällningen nattetid. Demonstranterna klättrade även upp i almarna för att förhindra fällningen.

Situationen eskalerade när arbetare anlände till platsen, med uppdrag att fälla almarna med motorsåg. Arbetarna eskorterades och skyddades av polis. Demonstranterna försökte bryta igenom polisens linje, med skadade poliser och demonstranter som följd.[8]

Göran Folin, aktiv under almstriden, talar på 40-årsdagen av almstriden.

Följder[redigera | redigera wikitext]

Demonstranternas aktion kritiserades från många håll som odemokratisk och i strid med den representativa demokratins fattade beslut. Landshövdingen och tidigare borgarrådet Hjalmar Mehr var den mest framträdande (s)-politikern som stod bakom beslutet att fälla almarna.

Resultatet blev så småningom att det planerade bygget av uppgången försenades och istället förlades österut, till en privatfastighet vid Arsenalsgatan 10, och öppnades först 1983, sex år efter det att resten av Kungsträdgårdens tunnelbanestation öppnats i oktober 1977. Utsmyckningen av tunnelbanestationen har flera referenser till rivningen av stora delar av Stockholms innerstad, bland annat utgörs stora delar av dekoren av delar från hus som revs och det finns också en stubbe som symbol för almstriden. Flera av almarna står ännu kvar.

Almstriden har även kommit att betraktas som en vändpunkt i den vid tiden pågående Norrmalmsregleringen.[9] Fortfarande efter 40 år engagerar Almstriden. Till minnet samlades den 11 maj 2011 ett antal före detta almaktivister.

Protesten fick stor uppmärksamhet i dåtidens medier, och artister som Cornelis Vreeswijk var närvarande och spelade visor för demonstranterna. Musikgruppen Envoys spelade in låten "Almarna åt folket", en svenskspråkig cover på John Lennons "Power to the People" från samma år. Operakören, sjöng från balkongen till Operan och under ledning av Kjerstin Dellert, "Låt Almarna leva".[10]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Helldén (2005)
  2. ^ Andersson (2000), s. 94
  3. ^ Edlund (2007), s. 45
  4. ^ [a b] SVT (13 juni 1971). ”Almarna och demokratin”. SVTplay.se. http://svtplay.se/v/1393245/oppet_arkiv/almarna_och_demokratin?sb,k103107,1,f,103108. Läst 23 oktober 2009. 
  5. ^ SVT (13 maj 1971). ”Almprotestens symbolvärde”. SVTplay.se. http://svtplay.se/v/1371826/oppet_arkiv/almprotestens_symbolvarde?sb,k103107,1,f,103108. Läst 7 december 2009. 
  6. ^ Ralph Fiedler, Göran Folin från Alternativ Stad (17 juni 1978). ”Almarna i Korsnäsgården”. SVTplay.se. http://svtplay.se/v/1371833/oppet_arkiv/almarna_i_korsnasgarden?cb,a1364145,1,f,103108/pb,a1364142,1,f,103108/pl,v,,1371826/sb,k103107,1,f,103108. Läst 7 december 2009. 
  7. ^ Visit Stockholm om Almstriden
  8. ^ P3 Dokumentär om Almstriden
  9. ^ Hall (1999), s. 172
  10. ^ [1]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]