Den gode, den onde, den fule

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den gode, den onde, den fule
(Il Buono, il brutto, il cattivo)
Genre Western
Regissör Sergio Leone
Producent Alberto Grimaldi
Manus Handling:
Sergio Leone
Luciano Vincenzoni
Manus:
Age & Scarpelli
Skådespelare Clint Eastwood
Lee Van Cleef
Eli Wallach
Mario Brega
Al Mulock
Originalmusik Ennio Morricone
Fotograf Tonino Delli Colli
Premiär 1966
Speltid 177 min (Italien)
161 min (internationellt)
179 min (Director's Cut)
Land Italien
Språk Italienska
Budget 1,3 milj. USD
Föregångare För några få dollar mer
IMDb SFDb

Den gode, den onde, den fule (italienska: Il buono, il brutto, il cattivo) är en italiensk spaghetti-western från 1966 i regi av Sergio Leone, med Clint Eastwood, Lee Van Cleef och Eli Wallach i huvudrollerna. Handlingen kretsar kring tre revolvermän som konkurrerar om att hitta en nedgrävd skatt mitt bland eldstrider, hängningar, slag i inbördeskriget och fångläger.

Filmen innehåller många av Leones kännetecken, exempelvis en sparsam dialog med långa tagningar som sakta bygger upp ett klimax. Filmen innehåller många extrema närbilder, där endast skådespelarens ögon eller fingrar visas. Under filmens första tio minuter förekommer ingen dialog över huvud taget. Manuset skrevs av Age & Scarpelli, Luciano Vincenzoni och Leone. Filmfotografen Tonino Delli Colli var ansvarig för filmens svepande scener och Ennio Morricone komponerade den numera klassiska musiken till filmen. Det är den tredje filmen i Dollartrilogin med filmerna För en handfull dollar (1964) och För några få dollar mer (1965).[1]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Filmen utspelar sig 1862,[2] under amerikanska inbördeskriget, och kretsar kring tre mäns sökande efter en nedgrävd guldskatt. Tuco (Eli Wallach), egentligen Tuco Benedicto Pacifico Juan Maria Ramirez, är en efterlyst bandit med ett ständigt stigande pris på sitt huvud. De båda andra männen, Blondie (Clint Eastwood) och Angel Eyes (Lee Van Cleef), är prisjägare av olika slag. Angel Eyes söker efter en man vid namn Bill Carson, tidigare Jackson, som stulit en guldskatt från den amerikanska armén. Tuco och Blondie slår sig samman och startar en lönsam verksamhet där Blondie överlämnar Tuco till lokala sheriffer. När Tuco rannsakats och dömts till döden genom hängning dyker Blondie upp och skjuter av snaran precis i hängningsögonblicket, varefter de båda flyr. Väl utom räckhåll för lagens representanter delar de på prissumman. Blondie säger till sist upp samarbetet eftersom han inte tror att Tuco kommer att öka i värde. Därefter lämnar han Tuco i öknen. Tuco lyckas dock ta sig till en stad där han beväpnar sig och ger sig ut för att hämnas på Blondie.

Efter att ha funnit Blondie utsätter Tuco honom för samma typ av ökenvandring som Tuco själv tidigare blev utsatt för. Just när Tuco ska förkorta Blondies lidande dyker en vagn med döda soldater upp. En av soldaterna, Carson, är dock inte riktigt död än. Carson visar sig vara en av männen som stulit guldet. Innan Carson svimmar säger han till Tuco att guldskatten har grävts ned på en specifik kyrkogård. Medan Tuco hämtar vatten berättar Carson för Blondie vilket namn som står på graven. När Tuco kommer tillbaka med vatten har Carson avlidit.

Tuco är nu tvingad till att behandla Blondie väl och de uppsöker därför ett kloster där Tucos bror är munk. Efter Blondies tillfrisknande klär de ut sig till soldater från sydstatsarmén och tillfångatas av nordstatare. I det fångläger de förs till möter de Angel Eyes, en gammal bekant, som tagit värvning. Angel Eyes gör allt han kan för att klämma ur Tuco var skatten finns medan den mer listige Blondie slipper tortyr. Medan Tuco förs bort inleder Blondie och Angel Eyes en form av samarbete för att hitta skatten. Efter flera turer hamnar Blondie och Tuco vid en belägrad bro som de spränger. De tre huvudpersonerna möts slutligen på kyrkogården där Blondie tar en sten på vilken han låtsas skriva namnet på graven där skatten finns. Denna information duellerar sedan männen om i en revolverduell. Duellen slutar med att Blondie skjuter ihjäl Angel Eyes varpå Tuco sedan får gräva upp skatten. Blondie utsätter Tuco för ett sista grymt skämt: Tuco tvingas kliva upp på ett murket träkors med en snara om halsen och bakbundna händer; därefter rider Blondie iväg. Precis när Tuco faller ned från korset skjuter Blondie av snaran och fortsätter därefter sin ritt. Tuco, som fått behålla halva skatten, skriker efter honom Blondie - you know what you are?! A dirty... son of a b.... innan filmens berömda ledmotiv överröstar honom.

Rollista[redigera | redigera wikitext]

  Clint Eastwood   –  Blondie (den gode)
  Lee Van Cleef   –  Sentenza/Angel Eyes (den onde)
  Eli Wallach   –  Tuco (den fule)
  Aldo Giuffrè   –  Berusad nordstatskapten
  Luigi Pistilli   –  Fader Pablo Ramirez
  Rada Rassimov   –  Maria

Tillkomst[redigera | redigera wikitext]

Nästan alla av filmens exteriörer är filmade vid Tabernas, norr om Almeria, en provins i östra Andalusien i södra Spanien. Den avslutande scenen med duell på en kyrkogård kallad Sad Hill inspelades ca 16 km (10 miles) nordväst om Villanueva de Carazo i Provincia de Burgos i norra Spanien [3][4]. De flesta interiörer är filmade i Cinecittà Studios i Rom. Den första versionen av filmen var tre timmar lång. Filmen kom dock att klippas ned och först under 2000-talet kom en utgåva där flera bortklippta scener återställts.

Utgivning[redigera | redigera wikitext]

Filmen hade premiär 15 december 1966 i Italien. I Sverige premiärvisades den 10 april 1968 på biograferna Rigoletto, Rival och Riverside i Stockholm med misshandeln av Tuco bortklippt då den ansågs vara för rå.[5]

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

Filmen spelade in 6,1 miljoner USA-dollar[1] men kritiserades för sin skildring av våld.[6] Leone förklarade att våldet i hans filmer är överdrivet på grund av att han ville göra en skämtsam satir av klassiska western-filmer och menade att Vilda västern utgjordes av våldsamma, okomplicerade män, vilket är styrkan och enkelheten som han försökte återskapa.[7] Idag är Leones insatser för att friska upp western-genren vida kända:[8] Den gode, den onde, den fule har beskrivits som den europeiska filmens bästa representant av western-filmer[9] och Quentin Tarantino har sagt att det är den bäst regisserade filmen någonsin.[10]

Filmen ligger även på åttonde plats på IMDb's lista över de 250 bästa filmerna någonsin.[11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Yezbick, Daniel (2002). ”The Good, the Bad, and the Ugly” (på Engelska). St. James Encyclopedia of Pop Culture. CNET Networks, Inc. Arkiverad från originalet den 11 juni 2008. https://web.archive.org/web/20080611184330/http://findarticles.com/p/articles/mi_g1epc/is_tov/ai_2419100524. Läst 9 juli 2008. 
  2. ^ Gaberscek, Carlo (2010-05-31): "Carlo Gaberscek su IL BUONO, IL BRUTTO, IL CATTIVO (IT 1966)". Cinetecadelfriuli.org. Läst 7 oktober 2013. (italienska)
  3. ^ https://www.theguardian.com/world/2015/nov/29/clint-eastwood-sad-hill-cemetery-good-bad-ugly
  4. ^ "The Good, The Bad and the Ugly - Sad Hill Cemetery Revisited - FILMING LOCATION", som kan ses på YouTube
  5. ^ Il buono, il brutto, il cattivoSvensk Filmdatabas, hämtad 2008-07-19
  6. ^ Fritz, Ben. ”The Good, the Bad, and the Ugly”. Variety. 
  7. ^ Newsmakers - Sergio Leone. Gale. 2004 
  8. ^ Schickel, Richard (2005). ”The Good, The Bad and The Ugly” (på Engelska). All-Time 100 Movies. Time Magazine. http://www.time.com/time/2005/100movies/0,23220,the_good_the_bad_and_the_ugly,00.html. Läst 9 juli 2008. 
  9. ^ ”Sergio Leone” (på Engelska). Contemporary Authors Online. Gale. 2007. http://infotrac.galegroup.com/itweb?cause=http%3A%2F%2Fgalenet.galegroup.com%2Fservlet%2FBioRC%3FfinalAuth%3Dtrue&cont=&sev=temp&type=session&sserv=no. Läst 9 juli 2008. 
  10. ^ Turner, Rob (14 juni 2004). ”The Good, The Bad, And the Ugly”. Entertainment Weekly. 
  11. ^ users, regular IMDb. ”IMDb Top 250”. IMDb. http://www.imdb.com/chart/top. Läst 10 oktober 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]