Harmonica – en hämnare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Harmonica – en hämnare
(C'era una volta il West)
GenreÄventyr, western
RegissörSergio Leone
ProducentFulvio Morsella
Bino Cicogna
ManusSergio Donati
Sergio Leone
SynopsisDario Argento
Bernardo Bertolucci
Sergio Leone
SkådespelareClaudia Cardinale
Henry Fonda
Jason Robards
Charles Bronson
OriginalmusikEnnio Morricone
FotografTonino Delli Colli
KlippningNino Baragli
DistributionParamount Pictures
Premiär1968
Speltid165 minuter
LandItalien Italien
SpråkItalienska
engelska
IMDb SFDb

Harmonica – en hämnare (italienska: C'era una volta il West, engelska: Once Upon a Time in the West, "Det var en gång i västern") är en italiensk-amerikansk film från 1968 i regi av Sergio Leone.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Filmen utspelar sig omkring 1870 under byggandet av järnvägen mellan Atlanten och Stilla havet och handlingen gäller ytligt sett striden om äganderätten till en framtida järnvägsstation (Sweetwater) i närheten av Flagstone, Arizona. På ett djupare plan är det en klassisk historia om oförsonligt hat och personlig hämnd, om en människa som inte har några andra drivkrafter för sitt handlande än hämndlystnaden och vars själva existens blir meningslös när den rituella hämnden är fullbordad.

Harmonica (Charles Bronson) förföljer revolvermannen Frank (Henry Fonda) som jobbar för det stora järnvägsbolaget som dess "problemlösare". Frank är en psykopatisk mördare som inte drar sig för att döda kvinnor och barn när han anser att situationen så kräver. En av Fondas klassiska repliker är svaret när han får kritik av sin chef för att ha dödat en hel familj som han bara fått i uppdrag att skrämma: "People scare better when they're dying".

Orsaken till att Harmonica - som hellre spelar munspel (harmonica) än talar - förföljer Frank och dödar hans underhuggare en efter en antyds genom drömaktiga minnessekvenser som successivt blir allt tydligare. Men det är först vid det slutliga mötet mellan de två männen som orsaken blir helt klar. Först när Frank är döende avslöjar Harmonica orsaken för honom.

Rollista[redigera | redigera wikitext]

  Claudia Cardinale  –  Jill McBain
  Henry Fonda  –  Frank
  Jason Robards  –  Cheyenne
  Charles Bronson  –  Harmonica
  Gabriele Ferzetti  –  Morton
  Paolo Stoppa  –  Sam
  Woody Strode  –  Stony
  Jack Elam  –  Snaky
  Keenan Wynn  –  Sheriff
  Frank Wolff  –  Brett McBain
  Lionel Stander  –  Barman
  Al Mulock  –  Knuckles

Om filmen[redigera | redigera wikitext]

Filmen regisserades av italienaren Sergio Leone och innehåller många av hans kännetecken, så som en sparsam dialog och långa tagningar som sakta bygger upp ett klimax. Filmen innehåller många extrema närbilder, där man exempelvis endast ser skådespelarens ögon. Filmens första 15 minuter är filmhistoriens förmodligen längsta inledningsscen där tre av Franks revolvermän väntar på tåget som Harmonica ska anlända med. En klassisk detalj i inledningen är när Jack Elam fångar en fluga i sin revolverpipa och sedan milt leende sitter och lyssnar på surrandet när flugan försöker komma ut. Alla stora roller har en egen filmmusik som återkommer under hela filmen, oftast när karaktären är en stor del av scenen. Harmonicas filmmusik är väldigt känd, men även Jills och Cheyennes musik är känd.

Filmen är inspelad i Utah och Arizona i USA, Cinecittà Studios i Rom i Italien och runt Almeria i södra Spanien. Den floppade i USA, enligt de flestas mening för att tempot var för långsamt och för att Henry Fonda fick spela en psykopatisk mördare vilket för den amerikanska publiken närmast tedde sig som ett helgerån, men i exempelvis Tyskland är det en väldigt känd film.

Filmen har ett stort antal inarbetade referenser till tidigare klassiska westernfilmer. Idén till inledningsscenen är till exempel tagen från Sheriffen, som också börjar med att tre banditer väntar på ett tåg. En annan koppling till Sheriffen är att Jack Elam även medverkade i den.

Filmen hade svensk premiär 4 augusti 1969 på biografen Palladium i Stockholm.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]