Dykpetreller

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dykpetreller
Peruvian Diving Petrel Fledge.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Stormfåglar
Procellariiformes
Familj Dykpetreller
Pelecanoididae
Gray, 1871
Släkte Pelecanoides
Lacépède, 1799
Arter
  • Pelecanoides garnotii
  • Pelecanoides magellani
  • Pelecanoides georgicus
  • Pelecanoides urinatrix
Hitta fler artiklar om fåglar med

Dykpetreller (Pelecanoididae) är en familj i ordningen stormfåglar (Procellariiformes) vilken omfattar det enda släktet Pelecanoides.

Familjen innehåller bara fyra arter vilka alla är små fåglar (15-23 cm) som finns på södra halvklotet. De skiljer sig ganska markant från de andra i ordningen stormfåglar som alla är skickliga flygare. Dykpetreller är istället anpassade till att simma på havet. Med sina små kroppar, korta vingar, korta halsar, trubbiga näbbar och svartvita teckning påminner de om alkor. De fyra arterna är alla lika varandra och går bara att skilja på detaljer och utifrån var de befinner sig.

De är stannfåglar och häckar i stora kolonierarktiska öar och på öar söder om Nya Zeeland, Sydamerika och sydöst om Australien i markhålor som de besöker om natten.

De lägger ett stort vitt ägg någon gång mellan juli och december som paret turas om att ruva i åtta veckor. Efter åtta veckor är ungen flygg och tar hand om sig själv. Till skillnad från de andra ordningen ruggar dykpetrellerna alla sina vingpennor efter häckning och är därför oförmögna att flyga tills det växt ut nya.

Darwin nämner särskilt dykpetrellerna som inspiration till tanken om parallell evolution. Han beskriver dessa fåglar som han såg från fartyget HMS Beagle när han närmade sig Eldslandet och han slogs av hur oerhört lika dessa fåglar var alkorna.[1]

Arter i systematisk ordning[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Alfred Brehm (1926) Djurens liv. Fåglarna. 4:e fullständigt omarbetade & tillökade upplagan, Stockholm, vol.9, sid:465