Eldsalamander

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Eldsalamander
Salamandra salamandra MHNT 1.jpg
Eldsalamander
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassGroddjur
Amphibia
OrdningStjärtgroddjur
Urodela
FamiljSalamandrar
Salamandridae
SläkteSalamandra
ArtEldsalamander
S. salamandra
Vetenskapligt namn
§ Salamandra salamandra
AuktorLinné, 1758
Utbredning
SalamandraSalamandraMap.png
Utbredningskarta
Hitta fler artiklar om djur med

Eldsalamander (Salamandra salamandra) är ett groddjur i familjen salamandrar. Arten beskrevs för första gången vetenskapligt år 1758 av Carl von Linné.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Fullt utvecklade individer uppnår i Centraleuropa en längd på 23 centimeter och en vikt på 40 gram. Besläktade arter i andra regioner, till exempel i Israel, kan bli betydligt större. Vikten varierar mycket under djurets liv. Det beror delvis på att de äter mycket vid god tillgång till föda. En väl utvecklad eldsalamander av 19 centimeters längd kan väga upp till 55 gram, och dräktiga honor ännu mer.

På djurets rygg är den svarta huden försedd med ett mönster av gula fläckar eller strimmor. Mönstrets färg kan även vara orange eller till och med röd. I undantagsfall förekommer eldsalamander utan mönster, eller som albino.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten förekommer i stora delar av Central-, Syd- och Sydösteuropa. Den saknas i Skandinavien, Irland, Storbritannien och Nordösteuropa. Tidigare räknades några salamander i norra Afrika och Sydvästasien till Salamandra salamandra, men idag är de klassade som egna arter.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Eldsalamander livnär sig huvudsakligen av ryggradslösa djur, såsom gråsuggor, mjuka skalbaggar, daggmaskar och snäckor. Larverna äter dessutom hoppkräftor och andra vattenlevande kräftdjur, samt as.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dägg-, grod- och kräldjur (1988) s. 159–160