Elektromagnetisk induktion

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Induktion innebär att en elektrisk ström alstras (induceras) i en elektrisk ledare, om ett magnetfält genom ledningsslingan varierar. Detta fenomen nyttjas i exempelvis, mikrofoner och i elektriska generatorer. En vanlig konstruktion av en generator är en spole som roterar i ett magnetfält.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Induktionseffekten upptäcktes av britten Michael Faraday under 1830-talet, och beskrevs matematiskt i Maxwells elektromagnetiska ekvationer. Den började användas industriellt vid 1800-talets slut.

Enligt sägnen skall en politiker ha frågat Faraday till vilken nytta effekten var, och Faraday ska ha svarat att politikern en dag skulle kunna uppbära skatt på den.

Matematisk beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Om e är den elektromotoriska spänningen och Φ är det magnetiska flödet så gäller för en transformator att:

per lindningsvarv.

För en rak ledare med längden som rör sig i ett magnetfält med hastigheten :

Riktningen på en eventuell ström ges av Lenz lag vilken innebär att den inducerade strömmen motverkar sin orsak.

Den magnetiska kraften är lika med den magnetiska flödestätheten multiplicerad med strömmen och längden på ledaren :

där den komponent av flödestätheten som är vinkelrät mot strömmen används.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet induktion kommer från latinets inducere = "att leda in".

Se även[redigera | redigera wikitext]