Emiratier
Emiratier (arabiska: إماراتي) är vanligtvis en benämning på medborgarna och en etnisk grupp som delar sin kultur och arabiska ursprung i förbundsstaten Förenade arabemiraten. Totalt består befolkningsgruppen av cirka 1 000 000 emiratier vilket utgör 19% av befolkningen i landet.[1][2]
|
| Förenade Arabemiratens flagga |
| Antal sammanlagt |
|---|
| Ca 1,5 miljoner |
| Språk |
| Religion |
Förenade arabemiraten består av sju emirat, som domineras eller härskas av olika kungliga familjer. Abu Dhabi var hem för Bani Yas stamkonfederation; Dubai bosatte sig 1833 av en utlöpare av Bani Yas, Al Bu Falasah; Sharjah och Ras Al Khaimah är hem till Al Qasimi eller Qawasim; Ajman till Al Na'im och Fujeirah till Sharqiyin.
Historia[redigera | redigera wikitext]
Förenade arabemiraten är en union av sju emirat där deras historia är sammanflätad med olika imperier, såsom de i Persien, Portugal och Storbritannien. Sändebud från den islamiske profeten Muhammed såg öarna konvertera till islam omkring 630 e.Kr. [3]Historiskt sett har Förenade arabemiraten och andra persiska gulfstater varit en del av Persien, befolkningen bestod mestadels dels av perser. Under de senaste århundradena har det varit vanligt med blandäktenskap mellan perser och araber i regionen. Andra folkgrupper, som kurdiska och azeriska köpmän, har också seglat över persiska viken och bosatt sig i området.[4]Det persiska rikets 2000-åriga styre över Förenade arabemiraten slutade år 1892 när Storbritannien erövrade området. 1971 förklarade Förenade arabemiraten självständighet från Storbritannien, samma år gjorde Irans kejsare territoriellt anspråk på landet. Förenade arabemiraten utmanade Irans suveränitet över två öar i Persiska viken. 30 November 1971 invaderade Iran Förenade arabemiraten och erövrade öarna vid kusten. Den internationella samfundet fördömde invasionen. Iran motiverade maktövertagandet och hävdade att öarna var en del av det persiska riket sedan 600-talet f.Kr. Efter kriget gick Förenade arabemiraten med på ett avtal där de erkände Irans suveränitet över öarna och garanterade säkerheten för den persiska lokalbefolkningen. Iran lovade i utbyte att inte invadera Sharjah, Dubai eller Abu Dhabi.[5]
Emiratism[redigera | redigera wikitext]
Emiratism (eller emirianism) är förespråkandet av emiratiernas nationella identitet. Regeringen införde ett system för att främja emiratism genom att ge dem arbete i den privata sektorn och uppmuntra dem att ansluta sig till privata sektorns anläggningar på arbetsplatsen. Detta åstadkoms på flera sätt, som att öka synligheten för den emiratiska kulturen, genom att bevara den kulturella identiteten i emiraten och genom att företrädesvis anställa emiratier i arbetsstyrkan. Den sistnämnda politiken kallas emiratisering av regeringen.[6]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ ”CIA - The World Factbook” (på engelska). www.cia.gov. 8 februari 2012. Arkiverad från originalet den 4 januari 2019. https://web.archive.org/web/20190104010155/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ae.html. Läst 3 mars 2012.
- ^ ”UAE population touches 6 million” (på engelska). UAEInteract.com. 7 okt 2009. Arkiverad från originalet den 22 februari 2012. https://web.archive.org/web/20120222063527/http://www.uaeinteract.com/docs/Expat_numbers_rise_rapidly_as_UAE_population_touches_6m/37883.htm. Läst 9 mars 2012.
- ^ ”Figure 4.5. Aboriginal identity population by both sexes, total - age, % change (2006 to 2016), Canada and census metropolitan areas and census agglomerations, 2016 Census – 25% Sample data”. dx.doi.org. http://dx.doi.org/10.1787/888933724347. Läst 26 augusti 2023.
- ^ Balfour-Paul, Glen (1994). The end of empire in the Middle East: Britain's relinquishment of power in her last three Arab dependencies. Cambridge Middle East library (1. paperback ed). Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-46636-3. Läst 26 augusti 2023
- ^ Taryam, Abdullah O. (2017). The establishment of the United Arab Emirates 1950-85. Routledge library editions: history of the Middle East. Routledge, Taylor & Francis Group. ISBN 978-1-138-22578-7. Läst 26 augusti 2023
- ^ Barak Kalir, Malini Sur, red (2012-12-07). Transnational Flows and Permissive Polities. doi:. http://dx.doi.org/10.1017/9789048515875. Läst 26 augusti 2023.