Sunni

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stater med en muslimsk befolkningsandel på över 10%.
Grön: Sunni
Röd: Shia
Blå: Ibadi

Begreppet sunni är en övertalningsdefinition skapat under en period av hårda politiska och kulturella motsättningar inom abbasidkalifatet. Syftet är att uppnå tolkningsföreträdet till användandet av ahadith, profetcitaten, som efter de sista salafiyas död vid 700-talets slut var en omistlig källa till Profetens gärningar. Ordet sunni kommer från det arabiska ordet sunna som avser de läror som etableras via imamernas fatwor, offentliggjorda omdömen. Betydelsen blir ungefär "uttolkningar". Man kan likna det vid det slaviska ordet "pravda". Sunnism ska inte förväxlas med det ortodoxa begreppet "Profetens Sunna" som avser en mycket begränsad mängd ahadith, 200-400 st beroende på tolkningsskola där källorna består av en mycket liten krets av närstående. Innebörder och praxis av Profetens Sunna tolkades och förmedlades av ca 20 Följeslagare som alla utom 3-4 personer anslöt sig till Alis parti eller till utbrytarna i Muhakkimahrörelsen. Sunnismen som skapades år 850 är i själva verket teologiskt riktad mot den ortodoxi som hyllade "Profetens Sunna". Sunnismen är alltså inte ortodox utan utgör början till det som kallas klassisk islam.

Sunni är en teologisk och politisk reaktion mot den vid denna tid dominerande mutaziliska teologin och gentemot övriga ortodoxa riktningar. Till de ortodoxa hör de som idag kallas ibadhiya, jaafar, maliki och hanafii. Sunni har i motsats till dessa sina rötter i den tidiga tolkningsskolan jabriya och den bokstavstrogna rörelsen Ahl al-Hadith som samlade sådana muslimer som levde kvar i de ålderdomliga förislamska föreställningarna om "ordets magi", ödestro och rituell precision. Sunnismen grundades i Irak omkring år 850 för att ge en plattform till den konservativa religiösa opposition som växte gentemot den abbasidiska staten som trasades sönder av palatskupper och en allt mer självständigt agerande armé.

Sunniterna bestod från början av resterna av den äldre skolan jabriya, de ödestroende, anhängarna till ahl al-hadithrörelsen och shaafii, anhängare till imamen ash-Shaafi. Det som särskiljer imam ash-Shaafi från hans samtida ortodoxa imamer Malik ibn Anas och Abu Hanifa är att han vidgar de skriftlärdes yrkeskompetens och jurisdiktion till samma nivå som huvudkällorna Koranen och ahadith, profetcitaten. Genom att fastställa att enighet bland imamer under samma qadi, skriftlärde inom en och samma jurisdiktion, gällde som giltig sunna, alltså uttolkning av Sharia kom han att skänka kalifatet en kår av ideologer. Brytningen mellan dessa tre imamer och deras respektive anhängare var fundamental. Malik och Abu Hanifa var aristoteliker medan ash-Shaafi var platonist, M.+H. betraktade Koranen som Guds hjälp och upplysning till mänskligheten vars intentioner och omständigheter måste förstås. Ash-Shaafi ser Koranen som en nedstigning av Gud till Jorden som inte ska utsättas för tolkningar utan enbart följas. Tolkandet ska istället ske av ahadith som ses som Profetens tillämpningar av Sharia, Koranens Budskap. Sådan tolkning kan enbart utföras av imamer och resulterar i fatwor som efter att blivit fastställda av fatwaråd ledda av en mufti anses som giltig sunna. Ash-Shaafi betraktades av de ortodoxa som en överlöpare och gick i landsflykt till Fustat/Kairo där han snart blev misshandlad till döds av en student. Den ledande oppositionelle imamen under 800-talet Ahmed ibn Hanbal, en hängiven shaafii, var drivande vid bildandet av den sunnitiska rörelsen.

Inom sunniislam finns fyra större tolkningsskolor: maliki, hanafi, shaafi, och hanbali. De fyra första kaliferna Abu Bakr, Umar ibn al-Khattab, Uthman ibn Affan och Ali ibn Abi Talib innehar en särskild ställning och bär titeln "de rättledda kaliferna". Den sistnämnde störtas i ett uppror under ledning av den ummayyadiske guvernören i Damaskus, Muawiya, som besegrar kalifatets armé 661. Därvid upphör Rashidunkalifatet och ersätts av Ummayyaderna. De ortodoxa muslimerna erkänner sällan ummayyaderna, undantag finns, utan drar sig undan, bort från maktens centrum Damaskus-Kairo-Bagdad. Ahl al-hadithrörelsen är däremot i huvudsak lojal mot makten. Upproren under ummayyadernas 87 år vid makten är minst 10 st och i några fall mkt stora och våldsamma. De allra flesta börjar i rikets periferi om så bara nere i södra Irak. Sunnismen grundas som en konservativ reaktion både mot en allt mer manipulativ maktapparat och motståndare till den ortodoxa radikalismen.

Efter att riktningarna malikii och hanafii till stor del övergick till den asheritiska eller maturidiska teologin efter cirka år 1000 kom de att inräknas bland sunniterna. Genom att de turkiska folken, liksom muslimerna i Indien, huvudsakligen var hanafi kom merparten av världens muslimer från och med högmedeltiden att höra till den sunnitiska kretsen. Sunnis anhängare, sunniter eller sunnimuslimer. Just nu 2015 så är dom flesta muslimer med i den sunnutiska kretsen ca 90%.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Store norske leksikon
  • W. Montgomery Watt, "The Majesty that was Islam, the islamic world 661-1100". Sidgwick&Jackson, London 1984
  • "Encyclopedia of Islam"