Ester Jönsdotter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ester Jönsdotter, född 1683,[1] var en svensk extatiker från Norra Åby, norr om Smygehuk i Skåne.

Jönsdotter blev rikskänd för att, enligt vad man trodde, kunna leva utan föda. Hon låg från år 1704 till sängs till synes orörlig och på egen begäran utan att äta, något som fortgick i åtminstone tio års tid. Ester Jönsdotter var ogift, arbetade som piga i Skåne och beskrivs som vacker. Beteendet började efter att hon vid gudstjänsten, under en predikan om äktenskapet, hade kollapsat i kyrkan. Dagen efter började hennes självsvält. Detta tilldrog sig stor uppmärksamhet och gavs en religiös mening. Hennes självsvält gav upphov till skrifter och hon blev föremål för vallfärder av folk som ville betrakta hennes "martyrium". Hennes fall studerades mycket och blev bland annat föremål för en disputation år 1711. År 1714 fick läkaren Magnus Gabriel von Block av Göta Hovrätt i uppdrag att utreda hennes tillstånd. Han författade boken : "Betänckande öfwer Ester Jönsdotters långwarige fastande" (1719). von Bock betraktade Jönsdotters fall som äkta och uppgav en förklaring som på den tiden ansågs vetenskaplig; han hävdade att hennes kropp inte längre "avdunstade" näring utan behöll den hon fått då hon fortfarande åt och alltså inte krävde ytterligare näring, en tes som av samtiden ansågs vetenskaplig och som man trodde stämde även för alpmöss.

Hennes föräldrar tröttnade till slut på hennes självsvält och ställde henne under uppsyn av en korpral Bredberg. En tid efter att hon ställts under Bredbergs vård försvann hon och återkom gravid med Bredbergs barn. Hon födde en dotter som avled efter 13 dagar. Ester Jönsdotter gifte sig sedan med Bredberg och började äta igen. Hon fick åtminstone två barn till.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Jürgen Beyer: Lay prophets in Lutheran Europe (c. 1550–1700) (Brill’s series in church history and religious culture 74). Leiden och Boston: Brill, 2017, s 319–322.
  • Sten Lindroth: Svensk Lärdomshistoria. Stormaktstiden (1975).

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Självsvält under 1 500 år: verk av Gud, djävulen eller viktfixeringen”. Läkartidningen. http://ltarkiv.lakartidningen.se/1999/temp/pda20161.pdf. Läst 17 februari 2013.