Estlands geografi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Estlands geografi

Karta över Estland

Estland är ett flackt land, men i söder har mäktiga moränlager från istiden format ett backlandskap med småsjöar. Högsta punkt är Munamägi (317 m) i Baltiska landryggen. På gränsen mot Ryssland ligger den stora Peipussjön (Peipsi), som avrinner genom floden Narva till Finska viken. I norr fortsätter fastlandet i en rad öar i Östersjön. De största är Ösel (Saaremaa) och Dagö (Hiiumaa). Klimatet är tempererat och liknar Mellansveriges. Drygt 1/3 av ytan täcks av skog, mest barrträd men också blandskog med björk, asp, ek och alm. På kalkrika jordar, t.ex. på Ösel och andra öar i väst, påminner växtligheten om Ölands och Gotlands.[1]

Geografiska särdrag[redigera | redigera wikitext]

Estlands Nordvästkust nära Neve i Neve kommun, Läänemaa

Estland är ett platt land med en areal på 45 226 km². Estland har en lång kustlinje längst Östersjön med 1 520 öar och skär där de två största öarna är Ösel med 2 673 km² och Dagö med 989 km². Dessa två öar är populära semestertillhåll i Estland. Landets högsta punkt, Suur Munamägi är en skogsklädd ås i sydöstra delen av landet, och sträcker sig 318 meter över havet.[2] Denna ås är också den högsta punkten i hela Baltikum. Estland täcks av omkring 18 000 km² skog medan 9 260 km² land täcks av jordbruksområden, 2 520 km² av ängar samt betesområden som täcker 1 810 km². Det finns mer än 1 400 insjöar och vattendrag i Estland. Den största av dem, Peipus (3 555 km²) utgör en stor del av gränsen mellan Estland och Ryssland.[3] Den näst största insjön, Võrtsjärv på 270 km² ligger centralt i landet. Narva och Emajõgi är de viktigaste och mest betydelsefulla av de många floderna i Estland.

Estland har en 267 km lång landgräns med Lettland, och 290 km med Ryssland. Från 1920 till 1945 gick Estlands gräns mot Ryssland som det fastslagits i fredsfördraget i Dorpat längre öst om gränsen om floden Narva i nordöst, och förbi staden Petseri i sydost. Detta område som utgör omkring 2 300 km² annekterades av Ryssland av Stalin efter andra världskriget.[4] Estland vill nu ha tillbaka det förlorade området.

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Estland tillhör i sin helhet den baltiska skölden, en del av den östeuropeiska kraton.[5] Berggrunden här är 870 miljoner år gammal. Däremot är Estland en del av en plattform där själva berggrunden ligger under ett nyare skikt. I Estland är dessa nyare, mer stabila skikten cirka 540 - 500 miljoner år gammalt. Så ön Ösel består av en berggrund av kalksten från Silur, cirka 420 miljoner år gammalt från tiden vid bildandet av den Kaledonska orogenesen mycket längre västerut. Denna del av Estland låg vid denna tid under ett grunt hav där det deponerades kalkstenslager i det som bland lokala forskare kallas för Silurbanken. Kusten längre nordöst är annorlunda, och består av lager som består av skikt som tryckts fram av inlandsisen med böljande åsar, Moräner och ett stort antal dödisgropar. Mot havet går en parallell klippformation som brutits igenom av flera floder och flertalet vattenfall utmynnar här. Har finns några av Östeuropas största forsar.

I Viljandi län i söder finns det partier med mycket röd sandsten, en bergstyp som drar till sig geologer.

Städer i Estland[redigera | redigera wikitext]

Län[redigera | redigera wikitext]

Estland är indelat i 15 län (maakonnad; singular maakond):

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia
  1. ^ Alla Världens Länder 2000 Bonnier Lexikon
  2. ^ ”Historia och saga”. Suur Munamägi. http://www.suurmunamagi.ee/se/. Läst 22 april 2017. 
  3. ^ World Water Assessment Programme (United Nations) (2003). The United Nations World Water Development Report. Berghahn Books. ISBN 9781571816276. http://books.google.com/books?id=_CGeiiNE-K4C&pg=PA404&dq 
  4. ^ von Rauch, Georg (1974). The Baltic States: The Years of Independence 1917-1940. Hurst & Co 
  5. ^ Schöneberg; Neugebauer, R.; J. (1997). Einführung in die Geologie Europas.. Freiburg: Rombach Verlag. ISBN ISBN 3-7930-9147-3