Försoningslära

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Religion
Världreligionerna symboler

Försoningslära, inom kristen teologi hur Jesu Kristi död på korset lett till försoning mellan Gud och människor.

Klassisk försoningslära[redigera | redigera wikitext]

Hos de tidiga kyrkofäderna, som funderade mycket över kristologi och treenighetslära, finns ingen riktigt utvecklad försoningslära, och det är osäkert hur de skulle ha ställt sig till de sentida försoningslärorna. I den tidiga kyrkan beskrivs Jesu död framför allt som en seger över ondskan. Människan har sedan urminnes tider levt under djävulens, dödens och syndens förtryck, och genom att han frivilligt lät sig avrättas har Jesus slutligen besegrat dessa tre. Den klassiska försoningsläran kallas också hos 1900-talsteologen Gustaf Aulén för den dramatiska försoningsläran, då den uttrycker Guds kamp emot det onda. Enligt Aulén var den klassiska försoningsläran också väl företrädd hos Martin Luther liksom hos Aulén själv.

Objektiv försoningslära[redigera | redigera wikitext]

Den objektiva eller juridiska försoningsläran, bygger på att Guds känsla för rättfärdighet kräver att den som bryter mot hans regler får ett straff. Eftersom de syndande människorna aldrig klarar av att uppfylla Guds krav på rättfärdighet, förtjänar de att straffas, men eftersom Gud samtidigt älskar dem vill han inte utdöma straffet. Gud är således i konflikt mellan sin egen kompromisslösa rättfärdighet och stora kärlek. Lösningen på dilemmat blir enligt trinitarisk teologi att Gud själv blir människa i Jesus Kristus och tar på sig straffet (se vidare inkarnationen och Guds lamm). Antitrinitariska kristna menar att Gud sänder sin "enfödde son" (Joh. 3:16), som även är den utlovade Messias/Kristus och vår frälsare, att dö i människans ställe för att sedan uppstå och på så sätt visa dem att det finns ett evigt liv.

Namnet juridisk försoningslära kommer av denna juridiska straffsymbolik, och namnet objektiv försoningslära kommer av att Gud är objekt för försoningen, alltså att det är Gud som är vred och skall försonas.

Läran formulerades av Anselm av Canterbury1000-talet, men formuleringar som pekar åt samma håll finns också hos kyrkofäderna Tertullianus och Augustinus. Den blev det vanligaste förhållningssättet i västerlandet efter Anselm

Framför allt kalvinistiska och lutherska kyrkor tenderar att använda en juridisk terminologi. Man menar att Jesus tog på sig ett straff som människorna förtjänade. Vissa andra riktningar tonade ner denna juridiska terminologi, och menar att Jesus genom sin död visade den yttersta lydnaden gentemot Gud i människornas ställe.

Subjektiv försoningslära[redigera | redigera wikitext]

Den subjektiva försoningsläran formulerades i opposition mot den objektiva av Pierre Abélard på 1100-talet.[1] Namnet kommer sig av att Gud i den här läran inte är objekt i försoningen, utan subjekt, den som handlar och ser till att det blir försoning.

I den här läran och enligt den trinitariska teologin blir inte Gud människa för att ta på sig ett straff, utan för att bevisa sin kärlek till människorna genom att göra sig sårbar, gå ner på deras nivå, och ta på sig den behandling de utsatte honom för. Det som hindrar människor från att närma sig Gud är inte att Gud är vred och vill straffa dem, utan människornas egen ovilja att ändra sig.

Martin Luther återknöt i samband med reformationen till den klassiska försoningsläran. Den senare reformatoriska återknöt dock till Anselm av Canterburys tankar. Anselms förhållningssätt är fortfarande det vanligaste i både katolsk, luthersk och kalvinistisk teologi. Försoningsläran har dock aldrig fastslagits genom auktoritativa beslut vid kyrkomöten eller liknande instanser.[1]

I Sverige argumenterade Paul Petter Waldenström och Helge Åkesson för den subjektiva försoningsläran. Eftersom den stred mot Svenska kyrkans lära innebar det att Waldenström förlorade sitt ämbete som präst och att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen splittrades och Svenska Missionskyrkan bildades, liksom Fribaptistsamfundet. Idag är försoningsläran inte föremål för strid mellan kyrkorna, och det finns gott om präster i Svenska kyrkan som föredrar den subjektiva, även om det står i strid med kyrkans officiella teologi.

Subjektiv försoningslära har ingenting att göra med adjektivet subjektiv i betydelsen personlig, osaklig eller med filosofin subjektivism att göra, även om moderna uppslagsverk ibland gör den kopplingen.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord försoningslära)

Se även[redigera | redigera wikitext]