Satan

Illustration av en djävul, troligen Satan själv, i manuskriptet Codex Gigas, även kallad ”Djävulsbibeln” (tidigt 1200-tal). Han är avbildad med tvetunga för att symbolisera hans falska ord.

Helvetet av Hans Memling (runt 1485).

Djävulen i Gustave Dorés illustration av Den gudomliga komedin (runt 1861–1868).

Satan eller Fan, vanligen även noanamn såsom djävulen, hin, hin håle, hin onde, den onde, den andre, den lede med mera, är personifikationen av ondskans furste i tillvaron i de abrahamitiska religionerna. Främst en maskulin figur; han förekommer i sedvänja, mytologi och folktro. Då andemakterna tänks såsom farliga övermänskliga väsen, finns alltid möjligheten för att de skall bli uppfattade som företrädesvis goda eller onda makter. All folktro känner andar, som är mer fruktade än vänliga.

Hans egennamn utöver Satan och Fan brukar anges som Lucifer eller Beelzebub (den senare ibland om hans son). Även Mefistofeles (en av hans tjänare från tysk folktro) har använts om honom.

I modern tid är Satan främst en legend eller myt i stora delar av världen men en stor andel judar, muslimer och kristna föreställer sig emellertid fortfarande Satan som ondskan personifierad. Även evangelikalisterna betraktar djävulsfiguren med största allvar.

Etymologi

Satan härrör ursprungligen från hebreiska: שָׂטָן, śāṭān som betyder ”motståndare, fiende, anklagare” med mera.

Fan (uttal: /fán/ eller /fáann/) härrör fornsvenska: fænden (jämför svordomen fanders) som troligen är inhämtat från västgermanskan i betydelsen ”frestaren” och torde vara besläktat med ordet ”fiende”.

Noanamn och kenningar

I svenskan finns noanamn och kenningar för Satan för att undvika att säga det. Exempel lyder:

• avgrundsanden – ”djävulen”
• böveln – sidoform till bödel (”skarprättare”)
• den andre (”hin”), den fule, den gamle (gamle, gamlefar, gammalkarlen, gammalkärn), den lede, den onde, den onde anden, den sure – jämför engelska: Old One
• det ondas upphov och befrämjare
• djävulen
• dronn, drån – sammandragning av kognat till äldre norska: drauen, snarast ”onda väsendet”, till fornnordiska: draugr, ”gengångare, troll”
• Erik, Gamle Erik (Gammal-Erik, Gammel-Erke, Gammel-Erker, Gammel-Jerk, Gammel-Järk), Horn-Erik
• frestaren
• fursten, denna världens furste, mörkrets furste
• Guds och människors fiende
• Hans, Hans-Mattsson, Gamle Hans (Gammal-Hans, Gammel-Hans)
• hin (”den andre”), hin håle (”den där hårde”, hålen), hin onde (”den där onde”), även hin håke (håke, håken, haken, håkan, håkkens, håkksen)
• lögnens fader
• ovännen
• Petter, Horn-Petter (Horn-Per, Hornper), Röde-Petter, Svarte-Petter
• pocker, puken – ”smådjävul i helvetet”; jämför engelska: Old Poger, även Puck
• rackaren, raggen, raggfas (ragg + fasa?) – troligen från tyskan i betydelser från smutsarbetare, dödgrävare, med mera; jämför engelska: Old Roger
• skam
• Sjul (”Sigurd”), Gammel-Sjul ('Gammal-Sjul, gammalsjul) – även i norskan som Sjur
• själafienden
• tramen, guds tramen – av fornnordiska: tramr, ”djävul, ond ande”

Jämför med engelska noanamn: Old Nick (”Gamle Nick”), Old Harry (”Gamle Harry”), Old Poger (”Gamle Poger”), Old Roger (”Gamle Roger”) och Old One (”den gamle”).

Semitiskt eller persiskt ursprung

I den iranska religionen zoroastrismen ligger Ahura Mazda i ett evigt krig med den onde Ahriman, ett krig där mänskligheten bestämmer utgången av genom att välja sida. Denna dualism med satansfigur påverkade judendom efter Kyros den stores erövring av Babylon.

Exempel på tidig judisk litteratur där Anklagaren (se Jobs bok), eller ha-satan, är en ängel som tjänar under Gud.

Satan i kristendomen

Tavlan Den fallna ängeln målad av Alexandre Cabanel 1847 som porträtterar Satan.

Huvudfåran inom kristendomen anser, utifrån en tolkning av de heliga hebreiska Skrifterna, att Satan är jämställd med djävulen. För de flesta kristna tros han vara en ängel som gjorde uppror mot Gud och den som talade genom ormen och förledde Eva till olydnad mot Guds befallning. Hans slutgiltiga mål är att leda människorna bort från Guds kärlek - att leda dem till att göra sådant som Gud motsätter sig. Satan har också identifierats med den som anklagar Job, den som frestar Jesus i evangelierna, laglöshetens kraft i Andra Thessalonikerbrevet 2:7 och draken i Uppenbarelseboken. Innan hans uppror var Satan en av de högsta änglarna och den "ljusaste på himlen". Hans stolthet och högmod anses vara ett skäl till varför han inte böjde sig för Gud och Hans vilja som alla andra änglar gjorde, utan själv sökte regera i himlen. Tron att Satan en gång var en stolt ängel som gjorde uppror mot Gud finns dock inte explicit uttryckt i Bibeln utan baseras snarare främst på slutsatser (till exempel Hesekiel 28). Satan brukar kallas "demonernas härskare", "den här världens härskare" och "denna världens gud". Uppenbarelseboken beskriver hur Satan kommer att kastas ner från himlen till jorden och föra krig mot "de som lyder Guds bud och tror på vittnesbördet om Jesus". Slutligen kastas Satan i sjön som brinner av eld och svavel, inte som härskare, utan som en bland många, och blir plågad var evig dag och natt.

Det övergripande temat i Nya Testamentet är att Satan frestar och förleder mänskligheten i synd för att hindra dem från att följa Gud. I annan, icke-traditionell, kristen tro (till exempel hos Kristadelfianerna) hänvisar inte ordet "Satan" i Bibeln till ett övernaturligt, personligt väsende utan till vilken "motståndare" som helst och avser bildligt människans synd och frestelser.

Paulus

Paulus talar om ”mörkrets välde” (Kol 1:13), och ”herrarna i denna mörkrets värld” (Ef 6:12). Synd och död följs åt (Rom 5:12). Människorna blir slavar under synden för att sedan skördas av döden (Rom 5:21; 6:16). Ett annat ondskefullt par är köttet och världen. Köttet är i detta sammanhang ett slags sammansvärjning mot Guds vilja och skapelsens ursprungliga mål, på så vis att Paulus kan tala om ”köttets sinnelag” som är vänt mot döden. Köttet och världen betraktas som instrument som används av ”mörkrets krafter” för att förvränga och vilseleda skapelsen och människan. Därför kan Paulus säga att det inte är ”mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6:12). Kristus har emellertid besegrat dessa makter (Kol 2:14-15). Paulus tal om ”kosmiska makter” (Kol 2:8-20) låter oss ana en värld som skapades god, men där vissa krafter har förvrängts och vänt sig mot Gud, med katastrofala följder för skapelsen. De kosmiska makterna skulle då vara änglamakter, inte så långt från vad som i modernt vardagsspråk kallas för naturlagar (men naturligtvis också något mer än det).

Satan i judendomen

Satan (hebreiska: הַשָׂטָן, ha-Satan ("motståndaren", "anklagaren"); arabiska: الشيطان, ash-shayataan ("åklagaren") är ett ord som härstammar från den semitiska roten śṭn och som betyder "att vara fientlig" eller "att anklaga".

I den hebreiska Bibeln

I Jobs bok (Iyov) är ha-satan ("anklagaren") namnet på en ängel underkastad Gud. Inom judendomen gör ha-satan inte något ont, utan påpekar människornas onda böjelser och handlingar för Gud. Ha-satan har ingen makt om inte människorna gör onda saker. Efter att Gud framhäver Job som den mest rättrådiga människan på jorden ber ha-satan om tillstånd att pröva Jobs tro. Job blir med Guds tillåtelse berövad sina tillgångar, hans tio barn dödas och han själv drabbas av varbölder över hela kroppen. Job vägrar ändå förbanna Gud och bevisar då sin rättrådighet mot Gud och stod emot Ha-Satans prov. Slutligen återupprättar Gud Job och han får dubbelt så mycket boskap som tidigare, samt tio nya barn som kompensation för de tio som dött.

I Toran nämns satan bara två gånger, båda gångerna i berättelsen om Bileam och hans åsna i Fjärde Moseboken (Bamidbar) kapitel 22–24. Herrens ängel identifieras som en motståndare eller ett fysiskt hinder för Bileam och hans resa i Fjärde Moseboken 22:22. Senare i Fjärde Moseboken 22:32 identifierar Herrens ängel sig genom att säga sig vara en motståndare och använder återigen termen satan.

I Första Krönikeboken (Divrei Hayyamim) 21:1 provocerar satan David att förstöra Israel.

I Apokryferna

Apokryferna är religiösa skrifter som inte godkänns som religiösa texter i judendomen och många moderna protestantiska riktningar av kristendomen. Dessa verk bär vanligtvis namnen på gamla hebreiska stormän i syfte att fastställa deras giltighet bland de verkliga författarnas samtida.

I Vishetens bok förklaras att döden kom in i världen genom djävulens avund. Andra Henoksboken, även kallad slaviska Henoksboken, innehåller hänvisningar till en väktarängel ("egregore") med namnet Satanael. Andra Henoksboken är en pseudepigrafisk text vars tidpunkt för tillkomst och författarskap är okänt. Texten beskriver Satanael som en fallen ängel och en ond ande som visste skillnaden mellan vad som är "rättfärdigt" och vad som är "syndigt". Första Henoksboken innehåller hänvisningar till Satariel (som tros vara densamme som Sataniel eller Satanael). Hans namn är likt de andra änglarnas namn - Mikael, Rafael, Uriel och Gabriel.

I Tredje Baruksboken benämns Samael (eller Sammael) som den som planterar kunskapens träd, vilket sedermera blir anledningen till att han kastas ut ur paradiset.

I Talmud

Talmud nämner Satan på många ställen. På alla dessa skriftställen är Satan underkastad Gud och har ingen självständig existens. Ibland identifieras Satan med olika demoner, såsom Asmodeus. Ibland finns det även en viss sympati för honom. I en kommentar till Jobs bok uttrycker rabbinerna sympati att hans uppgift var att "bryta fatet men inte spilla vinet".

I den kabbalistiska litteraturen och dess derivat, chassidisk litteratur, ses Satan som en av Guds åklagare, vars uppgift är att locka människan till synd och sedan vända och anklaga syndaren. En ytterligare förståelse av Satan kommer från en liknelse där en prostituerad blir anställd av kungen (Gud) att fresta hans son (en jude). Den prostituerade måste göra det bästa hon kan för att fresta sonen, men innerst inne hoppas hon att sonen kommer att klara provet. På samma sätt ser den kabbalistiska och chassidiska traditionen på Satan; hans uppgift är att fresta oss så gott han kan och vända och anklaga oss, men innerst inne är hans önskan att vi ska stå emot hans frestelser.

Satan i islam

Shayṭān (arabiska: شيطان) är det ord som används inom islam för att hänvisa till Satan, eller djävulen. Shayṭān (från roten šṭn, شطن) är ett adjektiv som betyder "vilse" eller "avlägsen" och kan både användas om människor ("al-ins", الإنس) och djinner. Iblis (arabiskt uttal: [ˈibliːs]) är namnet på djävulen som nämns i Koranen i samband med skapelseberättelsen. Ordet kan härledas från den arabiska verbroten balasa بَلَسَ, med betydelsen "han misströstade"; därför skulle namnets språkliga mening kunna vara "han/det som orsakar misströstan".

Enligt Koranen vägrade Iblis att lyda Guds befallning att böja sig för Adam och blev följaktligen utkastad från himlen och gavs anstånd fram till Domedagen. När Gud befallde alla änglarna att böja sig för den första människan vägrade Iblis, som var fylld av övermod och avund, att lyda (han kunde välja att lyda eller inte, eftersom han som djinn hade fri vilja) då han såg Adam som underlägsen honom själv i Skapelsen eftersom Adam skapades av lera och Iblis genom "eld utan rök".

"Vi har skapat er och sedan format er; därefter sade Vi till änglarna: "Fall ned på era ansikten inför Adam!" Och de föll ned inför honom, [alla] utom Iblis; han hörde inte till dem som föll ned på sina ansikten. [Gud] sade: "Vad hindrade dig från att falla ned på ditt ansikte [inför Adam] såsom Jag befallde dig?" [Iblis] svarade: "Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld utan rök, men honom skapade Du av lera."

– Koranen 7:11-12.

Det var efter denna händelse som Iblis fick namnet Shayṭān. Shayṭān hävdar att om han ges anstånd till den dag då de döda skall återuppväckas (Domedagen) ska han lägga sig i bakhåll för de längs Guds raka väg och ansätta dem framifrån och bakifrån, från höger och från vänster. Han hävdar att Gud kommer att finna de flesta av människorna otacksamma. Gud accepterar Iblis anspråk och garanterar vedergällning för Iblis och hans anhängare i form av helvetet. Shayṭān sänds till jorden tillsammans med Adam och Eva och förleder dem där till att äta av frukten från det förbjudna trädet.

I andra religioner

Jezidism

Ett av namnen på den viktigaste gudomen inom jezidismen, Malek Taus, är shaitan. Jezidism är dock inte detsamma som satanism utan kan bättre förstås som en kvarleva av en förislamsk forniransk religion under starkt inflytande av en mindre sufisk rörelse grundad av Shaykh Adi. Sambandet med Satan, som ursprungligen gjordes av muslimska utomstående, väckte intresse hos europeiska resenärer och esoteriska författare på 1900-talet.

Bahá'í

Inom bahá'í-rörelsen betraktas "Satan" inte som en självständig ond makt som inom vissa andra religioner, utan står för den grundläggande naturen hos människorna. `Abdu'l-Bahá förklarade: "Denna lägre natur i människan symboliseras av Satan - det onda jaget inom oss, inte en ond personlighet utanför."

Satanism

Satan porträtterad av Gustave Doré i John Miltons Det förlorade paradiset.

Satanistiska grupper har olika åsikter om Satan, från övertygelsen om att han existerar och borde dyrkas (teistisk satanism), till Anton Szandor LaVeys symboliska tolkning som betonar den enskildas vilja och strävan efter tillfredsställelse.

Många av de "satanistiska" lärorna kommer inte ursprungligen från faktiska satanister, utan från kristna. Den mest kända borde vara den medeltida folksägnen och teologin rörande demoner och häxor. Ett senare exempel är det så kallade "satanic ritual abuse" från 1980-talet och Michelle Remembers memoarer, där satanismen skildras som en ogrundad konspiration av djävulsdyrkare som bland annat infiltrerar samhället, kontrollerar världen, kidnappar spädbarn och offrar människor.

Nutidsuppfattningen

I moderna tider har djävulsgestalten haft varierande öden och det förekommer rikliga anspelningar på djävulen i till exempel viss rockmusik, och de ungdomskulturer som formas omkring denna och liknande musik.

Medeltidens bildspråk

Helvetet, Satan och djävlarna har alltid förekommit i rikligt mått i konsten och litteraturen. Ett av de verk som illustrerar den blandning av skräck och igenkännande som präglade medeltidens förhållande till det onda, är Dantes Divina Commedia och Hieronymus Boschs målningar.

I Dantes bok Den gudomliga komedin färdas författaren själv genom helvetets olika avdelningar (det finns nio) med den romerske diktaren Vergilius som sin guide. Längst ned finner han Djävulen själv, fastfrusen i evig kyla och is, men innan han nått dit har han beskrivit för läsarna om alla möjliga slags plågor och straff och presenterat en mängd demoner och andra onda väsen. Den franske konstnären Gustave Dorés illustrationer av Dantes bok är välkända.

Boschs helvetesmålningar har gett upphov till många spekulationer – exempelvis att han intog droger och sedan målade vad han såg. Hans tavlor är överfulla av till synes ondskefulla varelser som fått formen av egendomliga missfoster, fiskar som går med krycka och mössa, nakna människor fångna i bubblor av slem, smådjävlar som sticker och pinar dem som dömts till Helvetet. Ängeln Lucifers fall från himlen finns vanligen med på Boschs tavlor, men djävulen själv är inte avbildad. Man kan i hans framställningar se hela den döende medeltidscivilisationen i ett sista ljussken innan den försvinner för alltid.

Se även

• Baphomet
• Beelzebub
• Djävul
• Gud
• Hin håle
• Lucifer
• Samael
• Satanism

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelsksspråkiga Wikipedia.

Skrift

1. Bamberger, Bernard J. (2006). Fallen Angels: Soldiers of Satan's Realm. Jewish Publication Society of America. ISBN 0-8276-0797-0.
2. Forsyth, Neil (1987). The Old Enemy: Satan & the Combat Myth. Princeton University Press. ISBN 0-691-01474-4.
3. Forsyth, Neil (1987). The Satanic Epic. Princeton University Press. ISBN 0-691-11339-4.
4. Gentry, Kenneth L. Jr (2002). The Beast of Revelation. American Vision. ISBN 0-915815-41-9.
5. Graves, Kersey (1995). Biography of Satan: Exposing the Origins of the Devil. Book Tree. ISBN 1-885395-11-6.
6. Pagels, Elaine (1995). The Origin of Satan. Vintage. ISBN 0-679-72232-7.
7. Rudwin, Maximilian (1970). The Devil in Legend and Literature. Open Court. ISBN 0-87548-248-1.
8. Russell, Jeffrey Burton (1977). The Devil: Perceptions of Evil from Antiquity to Primitive Christianity. Cornell University Press. ISBN 0-8014-9413-3.
9. Russell, Jeffrey Burton (1992). he Prince of Darkness: Radical Evil and the Power of Good in History. Cornell University Press. ISBN 0-8014-8056-6.
10. Russell, Jeffrey Burton (2005). The Birth of Satan: Tracing the Devil's Biblical Roots. Palgrave Macmillan. ISBN 1-4039-6933-7.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Satan.
  Bilder & media
• Jewish Encyclopedia: Satan (engelska)
• Catholic Encyclopedia: Satan (engelska)