Anselm av Canterbury

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sankt Anselm av Canterbury
Sankt Anselm av Canterbury
Bekännare, Kyrkolärare
Född1033
Aosta, Piemonte, Italien
Död21 april 1109
Canterbury, England
Vördas inomRomersk-katolska kyrkan
Helgonförklarad1494, Rom av
Alexander VI
Förklarad kyrkolärare1720 av
Clemens XI
HelgedomKatedralen i Canterbury
Helgondag21 april

Anselm av Canterbury, född 1033 i Aosta, Piemonte, Italien, död 21 april 1109 i Canterbury, England, var en italiensk teolog och filosof tillhörig benediktinorden. Anselm vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan. Hans helgondag firas den 21 april. 1720 utropades han till kyrkolärare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Anselm föddes år 1033 utanför Aosta och beskrevs som ett religiöst barn. Redan vid 15 års ålder sökte sig Anselm till klosterlivet men nekades av den lokala abboten. Efter sin mors död började han resa för att senare anlända till klostret i Bec i Normandie för att studera. Efter några år studier avlade han 1060 sina klosterlöften för att sedan, 1063, efterträda sin gamle lärare Lanfranc som prior. Från det till att han utnämndes till ärkebiskop av Canterbury (från året 1093 till hans död 1109) arbetade Anselm vidare med att utveckla sin filosofiska teori, bland annat genom att bidra till att grunda skolastiken.[1]

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Som ärkebiskop av Canterbury ivrade Anselm för kyrkans frihet. I sitt filosofiska tänkande betonade han förnuftets betydelse för tron, uttryckt i satsen Credo ut intelligam (latin ”jag tror för att jag skall förstå”). Därmed menar Anselm att det är möjligt att genom ratio greppa vissa av uppenbarelsens sanningar. Anselm söker beskriva förhållandet mellan tro och vetande genom uttrycket fides quarens intellectum (latin ”tron som söker ett sätt att förstå”). För Anselm står således inte tro och vetande i ett motsatsförhållande, utan den rationella kunskapen kan ses som ett resultat av tron. Dock är tron alltid grunden för Anselm.

I sitt så kallade ontologiska gudsbevis sökte han visa att Guds existens är innesluten i själva gudsbegreppet.

Av stor betydelse för västerländsk teologi var hans försoningslära som han utlade i Cur Deus Homo (latin ”Varför blev Gud människa?”). Endast Gud kunde försona Adams synd, men försoningsoffret måste bäras fram av en människa, och det var därför Gud blev människa i Jesus Kristus. Andra viktiga verk författade av Anselm är Monologion (en utläggning av den katolska tron utifrån förnuftet, utan argument hämtade ur Bibeln), Proslogion och De grammatico.

Anselm utnämndes till kyrkolärare 1720. Åttahundra år efter Anselms död, 1909, promulgerade påve Pius X encyklikan Communium Rerum, i vilken Anselms skrifter kommenteras och hyllas.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stokes, Philip (2012). Filosofi: 100 stora tänkare. sid. 48-49 

Översättning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]