Fatah
| Fatah | |
| Ordförande | Mahmoud Abbas |
|---|---|
| Generalsekreterare | Jibril Rajoub |
| Grundat | 1959 (som rörelse) 1965 (som parti) |
| Grundare | Yasser Arafat Khaled Yashruti Salah Khalaf Khalil al-Wazir |
| Huvudkontor | Ramallah |
| Politisk ideologi | Socialism Palestinsk nationalism Tvåstatslösningen |
| Internationellt samarbetsorgan | Socialistinternationalen Progressiva alliansen |
| Nationellt samarbetsorgan | PLO |
| Parlamentet | |
| Mandat | 45 / 132
|
Fatah (arabiska: فتح, en omvänd akronym bildat av det fullständiga arabiska namnet Harakat al-Tahrir al-Watani al-Filastini, "Palestinska nationella befrielserörelsen") är en palestinskt nationalistisk rörelse. Fatah grundades av Yassir Arafat och andra aktivister i slutet på 1950-talet och är idag det dominerande partiet i den palestinska befrielseorganisationen (PLO), samt i den Palestinska myndigheten. Organisationen leds idag av Mahmoud Abbas, nuvarande president av Palestina.[1]
Fatah grundades 1959 av medlemmar ur den palestinska diasporan bosatta i Kuwait. Under 1960-talet påbörjade Fatah gerillakrigsföring mot staten Israel utifrån arabiska grannstaters territorium. I kölvattnet av sexdagarskriget etablerade sig partiet som den tongivande palestinska milisgruppen och 1969 utsågs partiledaren Yassir Arafat till ordförande för PLO. Förutom konflikten med Israel har Fatah även präglats av konflikten mot den jordanska staten under Svarta september 1970-1971 samt av sitt deltagande i det libanesiska inbördeskriget.[2] I samband med Osloprocessen (1993–1995) drog sig Fatah tillbaka från väpnad konflikt och erkände staten Israel, även om milisgrupper med koppling till Fatah periodvis har utfört attentat mot israeliska mål. 1996 tog Fatah över kontrollen av den Palestinska myndigheten.
Ideologiskt präglades Fatah ursprungligen av radikala socialistiska, antisionistiska och antiimperialistiska idéer. Med tiden har organisationens budskap gradvis förmildrats vilket lett till interna konflikter, avhopp, och fraktionsbildningar, både i exil och i det ockuperade territoriet. Efter Arafats bortgång förlorade Fatah mycket av sin dominans, särskilt efter förlusten i de palestinska parlamentsvalet 2006 till Hamas. Efter konflikten mot Hamas i Gaza 2007 blev Fatah försvagat och splittrat som en nationell rörelse. Mahmoud Abbas har, trots sin höga ålder, stärkt sin makt inom partiet och marginaliserat den fängslade rivalledaren Marwan Barghouti.[3]
Historia
[redigera | redigera wikitext]Etablering
[redigera | redigera wikitext]Fatah grundades 1959 av medlemmar av i den palestinska diasporan på den arabiska halvön, i synnerhet i Kuwait (då ett brittisk protektorat), där kärngrundarna Salah Khalaf, Khalil al-Wazir och Yassir Arafat var bosatta. Merparten av grundarna och de tidiga medlemmarna i Fatah kom från flyktingfamiljer som tvingats fly sina hem i samband med den etniska rensningen av palestinier 1948. Flera av medlemmarna hade tidigare studerat i Kairo eller Beirut och påverkats av arabnationalistiska idéer. Yassir Arafat hade till exempel viss grundat den palestinska studentföreningen vid Kairos universitet. Efter grundandet i Kuwait anslöt sig även Mahmud Abbas, tidigare bosatt i det brittiska protektoratet Qatar, till organisationen.[4] Fatah gick med i Palestinska befrielseorganisationen (PLO) 1967.
Slaget vid Karama
[redigera | redigera wikitext]1968 riktade Israel en stor militär operation mot den jordanska byn Karama, där Fatahs högkvarter samt ett palestinskt flyktingläger befann sig. Operationen var ett svar på attacker mot Israel, inklusive raketattacker från Fatah och andra palestinska miliser in på den ockuperade Västbanken. De palestinska milisgrupperna fick tidigt kännedom om den planerade attacken, vilket ledde de rivaliserande milisgrupperna Folkfronten för Palestinas befrielse samt den Demokratiska fronten till att utrymma området. På Arafats order stannade dock Fatah-milismännen kvar i området. [5]
Natten den 21 mars attackerade Israel byn med marktrupper, bepansrade fordon och stridsflygplan. Fatah stod fast och överraskade den israeliska militären. När Israels styrkor intensifierade sin kampanj blev den jordanska armén involverad, vilket tvingade israeliska styrkor att retirera för att undvika fullskaligt krig. I slutet av slaget hade runt 150 Fatah-medlemmar, 20 jordanska soldater och 28 israeliska soldater omkommit. [6] Trots det högre arabiska dödstalet ansåg sig Fatah ha segrat tack vare den israeliska arméns snabba reträtt. Karama betyder "värdighet" på arabiska, vilket bidrog till den symboliska betydelse som slaget fick för det palestinska och arabiska folket, speciellt efter nederlaget 1967. Slaget vid Karama bidrog därmed till att befästa Fatahs roll som en ledande palestinskt aktör, vilket kulminerade i att Yasir Arafat valdes till ordförande för PLO 1969. [7]
Svarta september
[redigera | redigera wikitext]Ytterligare information: Svarta september
Mot slutet av 1960-talet ökade spänningarna mellan palestinier och den jordanska regeringen kraftigt; kraftigt beväpnade palestinska grupper hade skapat en slags "stat inom staten" i Jordanien, och kontrollerade till slut flera strategiska positioner i landet. Efter slaget vid Karama började Fatah och andra palestinska miliser ta allt större plats i den jordanska offentliga rummet. I de palestinska flyktinglägren hade den jordanska polisen redan tappat allt inflytande och när palestinska motståndsmän tog sig till större städer uppträdde de ofta på ett sätt som störde ordningen. Många uppträdde i kamouflagekläder och beväpnade sig med AK-47. Jordaniens kung Hussein var oroad, då många av palestinierna var motståndare till kungen samtidigt som han trodde att de väpnade anfallen på Västbanken gjorde det svårare att nå en uppgörelse med Israel om att återlämna Västbanken.
Den 17 september 1970 omringade den jordanska armén städer med en betydande PLO-närvaro, inklusive Amman och Irbid, och började rikta attacker mot milisgrupper, inklusive Fatah, i de palestinska flyktinglägren. Dagen därpå inledde 10 000 syriska trupper, märkta med Palestinska befrielsearméns (PLA) symboler, en invasion genom att avancera mot Irbid, som de palestinska milismännen hade ockuperat. Den 22 september drog sig de syriska styrkorna tillbaka från Irbid efter att ha lidit stora förluster i en samordnad luft- och markoffensiv av jordanska styrkor. Efter en ett kort uppehåll och signerande av avtal mellan Arafat och Kung Hussein så återupptogs striderna i januari 1971 och de palestinska grupperna drevs ut ur städerna. Fatah-krigare flydde till Syrien och Libanon, där de upprättade baser. Ledaren Abu Ali Iyad höll ut i Ajlun till nederlaget i juli 1971 och avrättades, vilket ledde till att hans anhängare bildade Svarta september-organisationen, som mördade Jordaniens premiärministern Wasfi al-Tal i november 1971 som hämnd.[8]
Relationer
[redigera | redigera wikitext]Partiet har status som konsultativ medlem i Socialistinternationalen. Det har legat i konflikt med Hamas sedan 2007, bland annat i Gazaremsan. Deras ungdomsförbund Fateh Youth (Shabibet Fateh) är konsultativ medlem i IUSY.
Svenska Socialdemokratiska partiet benämner Fatah som sitt systerparti.[9]
Syriska inbördeskriget
[redigera | redigera wikitext]Fatah har under det syriska inbördeskriget tagit ställning för president Bashar al-Assad och det styrande Baathpartiet och har hjälpt de syriska säkerhetsstyrkorna att fördriva upproriska från de palestinska bosättningarna söder om Damaskus.[10]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/adult/fatah. Läst 7 november 2025.
- ^ Yazīd Ṣāyiġ, red (2010). Armed struggle and the search for state: the Palestinian national movement, 1949-1993. Clarendon Press. ISBN 978-0-19-151354-1. Läst 7 november 2025
- ^ ”Fatah” (på brittisk engelska). ECFR. 20 mars 2018. https://ecfr.eu/special/mapping_palestinian_politics/fatah/. Läst 7 november 2025.
- ^ Gowers, Andrew (1992). Behind the myth: Yasser Arafat and the Palestinian revolution (1st American ed). Olive Branch Press. ISBN 978-0-940793-86-6. Läst 7 november 2025
- ^ Aburish, Saïd K. (1999). Arafat: from defender to dictator. Bloomsbury paperbacks (Paperback ed-). Bloomsbury. ISBN 978-1-58234-049-4. Läst 7 november 2025
- ^ Morris, Benny (2001). Righteous victims: a history of the Zionist-Arab conflict, 1881-2001 (1st Vintage Books ed). Vintage Books. ISBN 978-0-679-74475-7. Läst 7 november 2025
- ^ Yazīd Ṣāyiġ, red (2010). Armed struggle and the search for state: the Palestinian national movement, 1949-1993. Clarendon Press. ISBN 978-0-19-151354-1. Läst 7 november 2025
- ^ Shlaim, Avi (2009). Lion of Jordan: the life of King Hussein in war and peace (First Vintage Books edition). Vintage Books. ISBN 978-1-4000-7828-8. Läst 7 november 2025
- ^ ”Demokratiarbete pågår, sid 10”. Olof Palme International Center. https://www.palmecenter.se/wp-content/uploads/2014/06/Demokrati-arbete-p%C3%A5g%C3%A5r-2013.pdf. Läst 16 oktober 2023.
- ^ The Economist: "The difficulty of picking sides" 2013-06-22.
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Författare: Ahmad Hussein, Den välkända konflikten och Den eftertraktade freden
- Redaktör: Lars Gösta Hellström, Palestina - en bakgrund till Mellanösternkonflikten
| |||||||
