Folkkyrka

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

En folkkyrka är en benämning huvudsakligen inom lutherdomen på ett kyrkosamfund som omfattar ett folk, men är även ett uttryck för en teologisk riktning. Benämningen härrör från danska folkekirke.

Svenska kyrkans värdegrund kallas ofta "folkkyrklig". Folkkyrkotanken härrör från 1880-talets Tyskland, och fick ett särskilt genomslag hos socialdemokraterna. Det var biskopen Einar Billing som först formulerade tanken i Sverige, men det blev senare ett alternativ till statskyrkotanken i socialdemokraten Arthur Engbergs regi. Även kyrkomän som Billing och andra folkkyrkoförespråkare som Manfred Björkquist inom Ungkyrkorörelsen, var emot en elitistisk styrning av kyrkan, och ansåg att endast Gud skulle vara överställd i folkets kyrka.[1] Folkkyrkotanken blev sedermera den värdegrund som Svenska kyrkan antog.

Från 1950-talet markerades hur folket via de politiska riksdagspartierna borde engagera sig i, och ta ansvar för kyrkan. Drivande för denna linje var Karl-Manfred Olsson. Hans linje fick mycket starkt genomslag, först genom socialdemokraternas uppslutning för den, och därefter genom övriga partier. Dessa tog nu säte i kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Alternativet blev högkyrkligheten; under början av 1900-talet var den lutherska så kallade "lundensiska högkyrkligheten" stark, dess främste talesman var biskop Gottfrid Billing i Lund. På 1930-talet växte den nutida högkyrkligheten fram, som kommit att kritisera den partipolitiskt influerade folkkyrkligheten. Alternativ till riksdagspartiernas engagemang i kyrkopolitiken blev de opolitiska nomineringsgrupperna i kyrkomötet, bland dem "Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan", förkortat POSK, samt Öppen kyrka, Frimodig kyrka, Gabriel med flera. En lång rad andra motsvarande valkorporationer finns på lokal- och stiftsnivå. Många av dem ifrågasätter inte folkkyrklighetens teologi, men avvisar dess partipolitiska metoder.

I Sverige regleras Svenska kyrkan i lagen om Svenska kyrkan. Trots att kyrkan inte är en del av statsförvaltningen är den således ändå styrd av staten vilken i nyss nämnda lag reglerar Svenska kyrkans grundläggande funktion och organisation. I lagen anges bland annat att Svenska kyrkan ska vara en demokratiskt styrd folkkyrka. Vidare omnämns Svenska kyrkan i 8 kap. 2 § regeringsformen, som stadgar att föreskrifter ska meddelas genom lag om de avser trossamfund och grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund. Svenska kyrkan intar således en mellanställning, inte statskyrka men inte heller fullt ut en från staten fristående kyrka.

I vissa sammanhang kan "folkkyrklig" mer allmänt beteckna strävanden efter en samhällstillvänd kyrka med "låga trösklar", som är öppen och tillgänglig för alla. Folkkyrkligheten i denna mening kan delas in i en traditionell form och en progressiv form. Den traditionella betonar kyrkans roll och möjligheter som traditionsbärare i samband med till exempel dop, konfirmation, bröllop, begravning eller årets högtider, det vill säga i de sammanhang där allmänheten traditionellt mest efterfrågar kyrkans medverkan. Den progressiva folkkyrkligheten eftersträvar en modernisering av kyrkan och kännetecknas av en påtaglig öppenhet för nya influenser från utvecklingen i samhället eller från andra religiösa traditioner än luthersk kristendom.

I Finland finns två folkkyrkor:

Enbart den evangelisk-lutherska kyrkan omnämns dock i Finlands grundlag.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ En fri kyrka? Del 2 Maciej Zaremba, 1999-12-03.