Fredrik Bogislaus von Schwerin

Från Wikipedia
Fredrik Bogislaus von Schwerin, porträtterad 1826 av Johan Gustaf Sandberg.

Fredrik Bogislaus von Schwerin, född 6 oktober 1764 i Stralsund, död 9 april 1834 i Stockholm, var en svensk greve, präst, riksdagsman och finansman. Han var far till Wilhelm von Schwerin och Filip von Schwerin.

Biografi

Fredrik Bogislaus von Schwerin var son till greve Jacob Philip von Schwerin, en ättling till den sista av ätten Burensköld, och grevinnan Charlotta von Bohlen, dotter till Carl Julius Bernhard von Bohlen i hans andra äktenskap. Han var bror till Curt Philip Carl von Schwerin.

Schwerin utnämndes redan 1777 till kornett och 1780 till sekondadjutant vid Västgöta kavalleri. Han genomgick 1777–1779 krigsakademien i Berlin och besökte därefter universiteten i Uppsala och i Strassburg. Efter hemkomsten 1784 fattade han beslutet att ägna sig åt det prästerliga kallet, troligen därtill förmådd av sin önskan att fortast möjligt kunna bereda ett hem åt sin blivande maka, hovfröken Louise af Petersens, en av det gustavianska hovets berömda skönheter.

Han erhöll 1785 avsked från militärtjänsten, avlade efter en tids teologiska studier i Uppsala prästexamen inför domkapitlet i Linköping och prästvigdes där 1786, redan dessförinnan utnämnd till hovpredikant. Efter ytterligare ett års studier i Göttingen, där han 1787 promoverades till filosofie magister, blev han i februari 1788 av kung Gustav III utom förslaget utnämnd till kyrkoherde i Sala och förordnades kort därefter av biskop Benzelstierna i Västerås till kontraktsprost. Samma år fick han befallning att som fältpräst och preses i fältkonsistorium medfölja kungen till Finland. Han återvände därifrån inom kort, påverkad av den allmänna adliga förbittringen mot kungen. Denna oppositionella åskådning bidrog säkerligen till, att han, trots en så lysande början, inte vidare sökte eller vann någon befordran. Efter statsvälvningen 1809 blev han utnämnd till teologie doktor.

Sitt prästerliga kall skötte Schwerin med samvetsgrannhet. Han var en gammaldags sträng och patriarkalisk natur, något despotisk, ombytlig och häftig, men rättrådig och oegennyttig och därför högt ansedd i hemorten. Med utpräglat praktisk begåvning och stort intresse för ekonomiska ärenden, ägnade sig Schwerin med mycken iver åt lanthushållning och trädgårdsskötsel. Sin egen prästgård gjorde han genom anläggning av en stor trädgård och nyodlingar till en mönstergård och sökte påverka allmogen att följa hans exempel. Jämte ekonomiska studier bedrev han även historiska studier samt intresserade sig för vitterhet och uppfostringsfrågor. Resultat av dessa studier var ett häfte Skrifter i uppfostran och allmän cultur (1805) samt Grundlinier för staternas historia (2 band, 1811–13). Sitt intresse för den nya skolan vitterheten visade han genom att insända bidrag, poetiska översättningar och litterära granskningar till fosforisternas kalendrar. Det var dock först med sitt inträde i det politiska livet, som Schwerin skulle förvärva den berömmelse och det inflytande, som hugfäst hans namn.

Från 1812 års riksdag deltog Schwerin som ledamot av Riddarhuset i alla följande riksmöten, så länge han levde. Redan vid sin första riksdag gjorde han sig bemärkt genom att tala emot indragningsmakten. "Utrustad med en imponerande gestalt och en stark välljudande stämma, ägde han i hög grad förmågan att i sitt tal inlägga denna övertygande kraft, denna moraliska överlägsenhet, som icke undgå att vinna beundrare och anhängare." Genom studier hade han kommit att beundra den engelska parlamentarismen och ville efter mönstret av denna utbilda den svenska konstitutionen. Vid riksdagen 1815 framträdde han som ledare av en nybildad riddarhusopposition, som på samma gång förfäktade större hänsyn till och beroende av riksdagen från regeringens sida och särskilt gjorde sig till uttryck för en agrarisk strömning, gående ut på höga skyddstullar för jordbruket och kraftigare befordran av dess intressen. Som ordförande i ett särskilt utskott, som tillsattes för att behandla frågan om "förlägenheten i den allmänna rörelsen", avgav Schwerin till utskottets protokoll ett "gigantiskt votum", som också lades till grund för utskottets betänkande (särskilt tryckt under titeln "Om förlägenheten i den allmänna rörelsen, orsakerna dertill och botemedlen deremot", 1815).

Missnöjd med regeringens hållning och de enligt hans mening kraftlösa åtgärder som vidtogs med anledning av detta betänkande, beslöt Schwerin att överge politiken och ägnade sig i stället åt musik. Men redan nästa år övergav han fiolen, för att tillsammans med Askelöf och Livijn delta i utgivningen av en tidskrift, "Läsning till utbredande af medborgerliga kunskaper". Företaget upphörde efter några häften, och Schwerin utgav då istället en bok, Bidrag till kännedom af fäderneslandet (1817; ny uppl. 1903), vari han lämnade en historisk översikt av svenska varuprisens och kursens förändringar. Vid riksdagen 1817–18 blev Schwerin ordförande i bevillningsutskottet.

1820 bildade Schwerin tillsammans med likatänkande Sällskapet för medborgerlig talarkonst efter mönstret av engelska diskussionsklubbar, men sällskapet hann bara hålla ett sammanträde innan det förbjöds av överståthållarämbetet, vilket förbud den skuggrädda regeringen trots besvärshänvisning till Högsta domstolen skyndade sig att på administrativ väg stadfästa. Schwerins ekonomiska insikter gjorde emellertid, att han trots sin oppositionsställning av regeringen insattes i den viktiga finanskommittén 1822, och därmed hade han funnit den politiska uppgift, som skulle bli hans livs förnämsta. Vid 1823 års riksdag avsade han sig visserligen valet till bankoutskottet, vars ordförande han skulle blivit, av harm över att han ej i stället invalts i det politiskt mer betydande konstitutionsutskottet, men hans ställning som oppositionsman var över. Hans aristokratiska och innerst konservativa åsikter förändrades inte i en mer demokratisk och radikal strömning, som var fallet för Carl Henrik Anckarsvärd och Johan Gustaf Hierta.

Som ordförande för bankofullmäktige ägnade sig Schwerin efter denna tid nästan uteslutande åt arbetet på en myntreglering. Vid riksdagen 1828–30 var han ordförande i statsutskottet och hade väsentlig förtjänst i genomdrivandet av de viktiga lagarna angående myntbestämningen och för Rikets ständers bank 1830, varigenom den långvariga realisationsfrågan fick sin principiella lösning. Med mycken iver verkade han de följande åren för realisationsverkets snara igångsättande. Ehuru dödssjuk, lät han sig i mars 1834 föras upp på Riddarhuset för att tala emot ett uppskov med realisationens verkställighet.

Schwerin invaldes 1804 i Vetenskapsakademien men avsade sig ledamotskapet 1821 av missnöje med akademiens nya statuter.

Bibliografi i urval

  • Undertecknad har författat. Stockholm. 1809. Libris 2395304 
  • Skrifter i upfostran och allmän cultur utgifna af gr. F.B. Schwerin ... Uppsala. 1805. Libris 2424530 
  • Grund-linier till staternas historia. 1-2. Af F.B. Schwerin. Uppsala: Stenhammar och Palmblad. 1811-1813. Libris 2407548 
  • Läsning till utbredande af medborgerliga kunskaper. Stockholm: Tryckt hos Carl Deleen. 1816. Libris 13790734 
  • Bidrag till kännedom af fäderneslandet. Af grefve Fr. Bogisl. v. Schwerin. Uppsala: Zeipel och Palmblad. 1817. Libris 2414793  - Nytryck utkom 1903.
  • Handlingar och uplysningar rörande banker i andra länder, utgifne på Banco-Styrelsens föranstaltande. 1828. Libris 13799316 

Källor

Vidare läsning

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fredrik_Bogislaus_von_Schwerin&oldid=31708520”