Gustaf Kierman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Gustaf Kierman, född 1702 i Askersund, död 15 november 1766 i Marstrand, var en svensk affärsman och politiker.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Kierman var född i Askersund som son till handlaren och rådmannen där Anders Svensson Kierman och Elisabeth Sundberg. Lyckade affärer drog honom till huvudstaden, där han lät uppföra ett hus på Djurgården. Av Stockholms borgerskap valdes han vid 1738–39 års riksdag som fullmäktig för borgarståndet. Han insattes genast i det sekreta utskottet, där han blev kvar under alla av honom bevistade riksdagar fram till Riksdagen år 1760–62. Han anslöt sig här till Hattpartiet och ingick i förening med sin kollega Thomas Plomgren avtal med franske ambassadören att mot en viss penningsumma hålla det vacklande borgarståndet på hattarnas sida.

Efter lyckad tjänst i det avseendet fick han även förtroende att förmedla franskt understöd (eller mutor) till andra politiker som var beredda att ställa sig på partiets sida. Detta underlättade hans karriär och han tillsattes som fullmäktig i manufakturkontoret och i riksbanken, en position varifrån han hade möjlighet att ge sig själv fördelaktiga lån. Han gjorde också stora vinster genom sin position som styresman i växelkontoret "för kursens styrande". 1755 och 1760 blev han också borgarståndets talman och 1757 handelsborgmästare i Stockholm och kort därefter direktör för Ostindiska kompaniet. År 1751 grundade han Kalkuddens tegelbruk utanför Mariefred.[1] Han räknas till de rika köpmän i Stockholm som kallades Skeppsbroadeln.

Han stod på sin lyckas höjd, då hans uteblivna återval till 1765–66 års riksdag förebådade sakernas vändning. När mössorna nu kom till makten underkastades växelkontoret en hård granskning, som hade till följd en allvarsam räfst med växelkontorets ledamöter och i första hand Kierman. Han skiljdes omedelbart från sin befattning vid Ostindiska kompaniet och hans egendom belades med kvarstad som säkerhet för de summor staten ansåg sig ha att fordra åter.

Han dömdes för svekligt förfarande till en månads fängelse på vatten och bröd vid Marstrands fästning, där han avled 15 november 1766. Från Marstrand fördes hans kropp till Riddarholmskyrkan där han gravsattes. Sedan hattarna 1769 återvunnit majoriteten i riksdagen lyckades hans arvingar utverka upprättelse för åtalet och återfick allt arv efter Kierman Hans barn adlades även för hans förtjänster med namnet Kiermansköld.

Kierman var gift första gången 1730 med Anna Katarina Gjöding och andra gången 1753 med Juliana Brandel. Kiermans svärson var militären och hattpolitikern Johan Didrik Duwall.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Clemedson, Carl-Johan (1973). Kärnbo och Mariefred: kultur, vegetation, flora. Sörmländska handlingar, 0346-8097 ; 30. Nyköping: Södermanlands hembygd- och museiförbund. Libris 418807 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]