Gustav III:s ryska krig

Från Wikipedia
Gustav III:s ryska krig

Slaget vid Svensksund
Ägde rum 1788–1790
Plats Östra Finland och Östersjön med Finska viken.
Utfall Freden i Värälä
Resultat Freden resulterade i:
  • Inga gränsförändringar
  • Samtliga fångar skulle frigivas utan lösen
  • Svenska staten skulle årligen utan tull få föra ut spannmål för 50 000 rubler ur ryska hamnar
  • Ryssland förlorade sin rätt från Freden i Nystad att lägga sig i svensk politik
Casus belli Sverige angriper Ryssland för att återerövra tidigare förlorade områden, samt hävda Sveriges oberoende
Stridande

Sverige

Kejsardömet Ryssland
Befälhavare och ledare
Sverige Gustav III Ryssland Katarina den stora
Styrka
32 000 man i början 14 000 man i början
Förluster
ca 3 000 döda soldater i strid
18 000 döda av andra orsaker 		ca 2640 döda soldater i strid
minst 6 000 tillfångatagna
Okänt antal döda totalt

Gustav III:s ryska krig (även kallat svensk-ryska kriget 1788–90) utspelades 1788–1790 efter att Sveriges kung Gustav III anfallit Ryssland i hopp om att återta förlorat område, och att hejda den ryska inblandningen i Sveriges inre angelägenheter. Kriget slutade oavgjort, bland annat på grund av myteri av vissa höga svenska officerare, det så kallade Anjalaförbundet. Fred slöts i Värälä 1790 utan gränsjusteringar.

Sverige lyckades dock nå målet att få Ryssland att avstå rollen som garant för frihetstidens författning. Denna hade upphävts av Gustav III år 1772, och därefter hade frågan varit ett irritationsmoment i kontakten mellan de två länderna, eftersom den gjorde att Ryssland formellt hade rätt att vidta åtgärder för att återställa författningen.

Bakgrund och förberedelser

Ännu sommaren 1787 då Gustav III besökte Finland hade han inga planer på ett krig mot Ryssland. Det rysk-turkiska kriget 1787–1791 hade från augusti 1787 riktat Rysslands stridskrafter åt ett annat håll. Sedan Österrike i februari 1788 förklarat Moldavien krig och därmed trätt in i kriget mot Turkiet bevarades en allians mellan Österrike och Ryssland mot Preussen. Preussen låg från mars 1788 i förhandling med Holland och Storbritannien om en allians för att stävja Rysslands växande intressen i Orienten. Samtidigt rådde i Danmark missnöje över den fientlighet mot Sverige som alliansen med Ryssland framtvingade. Gustav III bedömde tidpunkten som helt rätt. Därtill hade inrikespolitiska problem minskat populariteten hos kungen. Åren 1780–1785 var alla utom ett missväxtår med svält i Sverige, och åtgärder som förbudet mot brännvinsbränning och avvittringen i Finland var impopulära. Johan Christopher Toll hade redan 1784 fått i uppdrag att lägga upp en plan för försvar av Finland inför ett möjligt anfall. Åtminstone i juli 1787 började han fundera på möjligheterna på ett offensivt krig och sedan han fått utbrottet av krigshandlingar mellan Ryssland och Turkiet bekräftade 19 september 1787 började han omedelbart planera för ett anfallskrig.

En hemlig krigskonselj, i vilken Toll och finansministern Eric Ruuth ingick började planera anfallet den 13 januari 1788, sedan man fått in underrättelser om att Storbritannien inte var helt avogt inställt mot att stödja ett sådant krig. Från den 16 januari ingick även major Otto Wrede som Tolls biträde i konseljen. 25 januari 1788 lade Toll fram sitt anfallsförslag, som gick ut på en landstigning i närheten av Sankt Petersburg, varifrån man snabbt kunde belägra staden innan försvaret hunnit sättas i stånd. Under mötet enades Oranienbaum som den lämpligaste platsen för en landstigning, varigenom de rikare delarna av staden därigenom enkelt kunde intas av invasionsstyrkan.

Inofficiellt, utan att man närmare berättade om bakgrunden inhämtades Carl August Ehrensvärd, Fredrik Henrik af Chapman och Otto Henrik Nordenskiölds synpunkter och flottans tillstånd för att kunna genomföra en sådan operation. Vid ett följande möte 3 februari då Gustaf III visade sig vilja snabba på genomförandet och inleda anfallet redan i maj ansåg Toll att det var olämpligt. Enligt honom skulle det bli svårt att föda armén - så tidigt på året skulle man inte kunna påräkna att kunna få tag på någon föda i Ryssland, och att till Finland transportera över tillräckligt med proviant för arméns underhåll på den tiden skulle inte räcka. Han menade också att de turkiska armérörelserna troligen skulle bli som mest aktiva under sommaren, och att de vore en fördel att så mycket av Rysslands flotta som möjligt skickats till Medelhavet innan anfallet inleddes, så att chanserna att kunna besegra den ryska flottan, vilket var nödvändigt för planens lyckade genomförande ökade. Gustaf III invände att han redan sänt trevningar om en allians med Storbritannien, och att det bara var en tidsfråga innan dessa avslöjades av Ryssland som därmed skulle vara förberett. Han menade även att om ryska flottan hunnit avgå till Medelhavet kunde den orsaka svenska handelsflottan svårt avbräck. Vidare befarade han att en befarad österrikisk krigsförklaring mot Turkiet kunde göra landet benäget till fred med Ryssland. Ruuth befarade främst finansieringen, som Gustaf III ansågs skulle garanteras genom brittiska subsidier vilka han ansåg mer eller mindre säkerställda. Efter en kompromiss beslutade man om juli som en tidpunkt då en krigsförklaring ansågs lämplig. Under täckmantel av spaning och exercis skulle en eskader utsändas första vårdag för att upphandla proviant för armén.

Sedan dröjde nästa konselj. Den 20 februari sammankallades krigskonseljen på nytt, nu på Stockholms slott. De svenska transportfartygens positioner i svenska hamnar bestämdes och spreds ut för att undvika stockning. Till samlingspunkt i Finland bestämdes Sveaborg. Toll hade vid det här laget genom att påpeka svagheter i planeringen börjat förlora kungens förtroende. Åtminstone vid denna tidpunkt, troligen långt tidigare var kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelt invigd i planerna, och från denne som först haft invändningar mot kriget, vände senare sedan och blev dess förespråkare då hans bittre fiende Toll började göra invändningar. Den 26 februari informerades Michael Anckarsvärd, som visserligen tillstyrkte tidpunkten för ett krig, men inte den planering som framfördes, vilken nu gällde framryckning till lands längs Finska viken.[1]

Sedan det visat sig att underhandlingarna mellan Storbritannien och Sverige strandat ökade Tolls invändningar. Krigskonseljerna fortsatte fram till den 13 april. Den 5 maj skickades Toll ned i landet för att förbereda försvaret av Älvsborg, Göteborg och Varberg. Avsikten var uppenbart att bli av med honom. Redan tidigare hade i stället en "secretissime beredning" med Gustaf III, Gustaf Mauritz Armfelt och Berndt Johan Hastfer som ledamöter.[1]

Svenska stridsfartyg i Stockholm utrustas för krig 1788. Akvarell av Louis Jean Desprez

Natten till den 21 maj informerades riksrådet Carl Sparre av kungen om hans avsikt att angripa Ryssland. Sparre avrådde från ett sådant företag, varpå kungen svarade sig inte planera något krig men fått uppgifter om att Ryssland planerade ett angrepp och att han fordrade arméns sammandragande. Dagen efter lade Gustaf III fram en förfalskad depesch från den svenske envoyén i S:t Petersburg, Johan Fredrik von Nolcken, för riksråden Gustaf Adolf Hjärne, Nils Adam Bielke, Joakim Beck-Friis, Melker Falkenberg, Carl Sparre, Fredrik Sparre, Johan Gabriel Oxenstierna och Fredrik Vilhelm Ridderstolpe. Dessa tillstyrkte nu mobilisering, men att inget angrepp från svensk sida skulle göras och att man borde sända depescher till Ryssland för att avhöra kejsarinnans svar.[1]

Den svenska krigsförklaringen och krigets inledning

Hastfer fick senare order om att anstalta ett falskt överfall av ryska kosacker som skulle utgöra krigsorsak. Anfallet, som kungen fått uppslag till av Gudmund Jöran Adlerbeth, genomfördes natten 27–28 juni.[1] Hastfer inledde redan då de första rapporterna om de ryska kosackernas anfall ankommit en anfall mot Nyslott med 1.300 man, dit han ankom den 2 juli. Det visade sig då att man glömt stormstegar, och tvingades sedan besättningen vägrat ge sig att inleda en belägring. Sedan man efter sex veckor inte lyckats nå ett avgörande hävde man belägringen.

Gustav III, som den 23 juni avseglat från Stockholm ombord på Amphion fick underrättelserna om anfallet 2 juli då han befann sig i Helsingfors, och avsände då en krigsförklaring till kejsarinnan. De svenska flottmanövrerna dröjde dock, medan den ryska flottan löpte ut från Kronstadt den 4 juli gick den svenska först 6 juli från Hangö in i Finska viken. Den välkänt som sjöofficer inkompetente hertig Karl som var överbefälhavare över flottan fick först 7 juli information om krigsförklaringen gjorde sig ingen brådska att inleda sina aktioner. Gustav III, som i avvaktan på att inleda stridigheterna besökt ryska gränsen blev mycket förbittrad då han 12 juli återvände till Helsingfors och ännu fann den svenska flottan kvar i staden. Efter kritik från kungen löpte han slutligen ut med flottan 14 juli, och 18 juli stod sjöslaget vid Hogland. Slaget slutade oavgjort, men var en kraftig missräkning för svenskarna, som inte lyckats skaffa sig sjöherravälde i Finska viken, vilket var nödvändigt för att kunna lyckas med en framgångsrik landstigningsoperation.

I stället tvingades man nu förlita sig på att rycka fram landvägen mot Sankt Petersburg. Gustaf Mauritz Armfelt ryckte med en mindre styrka över gränsen 12 juli och överrumplade en rysk gränspostering vid Storabborrfors, varifrån man sedan ryckte vidare till Högfors 14 juli, där man fann bron uppbränd och måste vänta till den 17 juli innan man kunde fortsätta framryckningen och 18 kom fram till Summa, 2/3 mil från Fredrikshamn. Huvudarmén, vars befäl överlämnats till kungagunstlingen Gustaf Mauritz Armfelts farbror Carl Gustaf Armfelt, beordrades att genomföra ett anfall mot Fredrikshamn, och 24 juli lämnade Gustav III Helsingfors och begav sig till arméns högkvarter i Hussula, dit han ankom den 28 juli. Här visade sig missnöjet i armén stort. De flesta misstrodde anfallskriget, trupperna beklagade sig över brist på föda och dålig utrustning. Situationen kom som något av en chock för Gustav III, som trott att kriget skulle mötas med entusiasm. 29 juli sammanträffade kungen med Gustaf Adolf von Siegroth och Michael Anckarsvärd för att närmare planera anfallet. [2]

Anfallet mot Fredrikshamn och myteriet i armén

Man beslutade om en landstigning mellan Fredrikshamn och Viborg, men inte om något datum. Det hela måste dock ske före 4 augusti, då truppernas proviant inte skulle räcka längre än så. Den 1 augusti avseglade Anckarsvärd med skärgårdsflottan och samma dag utbröt myteri bland soldaterna i Hussula. Åbo läns och Björneborgs regementen började utan order att avtåga mot Anjala. Man lyckades övertala soldaterna att vända om, men även bland officerarna spred sig missnöjet och inte mindre än 180 officerare sade upp sig från sina tjänster och lämnade armén. Efter att hjälpligt lyckats återställa ordningen i armén, genomförde Anckarsvärd den 3 augusti en landstigning öster om Fredrikshamn. Måns von Rosenstein hade redan med en avdelning ur skärgårdsflottan lagt till utanför staden. Då artilleriet var placerat i sina ställningar och anfallet förberett erhöll Gustaf Adolf von Siegroth som förde befälet över landtrupperna order av kungen att som attacken från väster och Hussula och Summa inte kunde verkställas stod det Siegroth fritt att inställa även sitt anfall om han så önskade. Siegroth valde då att avbryta anfallet och åter stiga ombord på skärgårdsflottan. Gustaf Mauritz Armfelts trupper hade förgäves väntat på förstärkningar från huvudarmén i Summa. Den 4 augusti infann sig kungen hos honom med en mindre trupp, varifrån de gemensamt sedan retirerade till Högfors och Kymmenegård.[2]

Den svenska myndigheten Riksgäldskontoret grundades 1789 genom att Gustav III genomdrev Förenings- och säkerhetsakten under Riksdagen 1789, som ett led i att säkra finansiering av kostnaderna för det pågående kriget.

Strider

Referenser

  1. ^ [a b c d] General Tolls krigsplan år 1788 - Dess utförande och sammanbrott, Erik Ludvig Birck
  2. ^ [a b] Berättelser ur Svenska historien, C. G. Starbäck, 2:a upplagan

Vidare läsning

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Gustav_III:s_ryska_krig&oldid=39919505”