Hardcore Superstar

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hardcore Superstar
Hardcore Superstar 2008.JPG
Hardcore Superstar, Metaltown 2008
BakgrundSverige Göteborg, Sverige
GenrerSleazerock, glam metal, hårdrock, heavy metal
År som aktiva1997
SkivbolagGain Records, Music for Nations
WebbplatsOfficiell webbplats
Medlemmar
Jocke Berg
Martin Sandvik
Magnus "Adde" Andreasson
Vic Zino
Tidigare medlemmar
Thomas "Silver" Silver
Mika "Dyna Mike" Vainio

Hardcore Superstar är ett svenskt hårdrocksband från Göteborg. Bandet bildades 1997 och fick sitt publika genombrott 1999.

De första tio åren (1997–2007)[redigera | redigera wikitext]

Hardcore Superstar bildades hösten 1997 i Göteborg av Joakim Berggren och Martin Sandvik. Deras tidigare band Link hade varit grunge-inspirerat men med det nya bandet ville de dra mer åt rock'n'roll. De behöll trummisen Mika Vaino från Link och rekryterade gitarristen Thomas Silver som nyligen hade slutat i bandet Green Jesus Saviours och tidigare hade spelat tillsammans med Berggren i banden Warhol och Glamoury Foxx. Hardcore Superstar gjorde sin första spelning på klubbscenen Down Under i Göteborg på hösten 1997. Under en tidig klubbspelning blev Berggren presenterad av Silver som "Göteborgs egen Jocke Berg" (sångaren i kent) och det kom att fastna som Berggrens nya artistnamn.

It's Only Rock'n'Roll (1998)[redigera | redigera wikitext]

Genom Silvers kontakter med den göteborgska skivbolagsetiketten Gain Records fick bandet sin låt Hello/Goodbye inkluderad på en samlingsskiva med titeln Gain Experience, vilket ledde till skivkontrakt med Gain. Debutalbumet It's Only Rock 'N' Roll gavs ut den 4 oktober 1998. Hello/Goodbye släpptes som första singel och musikvideo.[1] Som andra singel släpptes Someone Special som under 1999 slutade på topp 20 i Trackslistans årssummering.[2]

Utöver egna klubbspelningar agerade de förband åt Backyard Babies, Motörhead och Dio i Sverige och Norge. Det brittiska skivbolaget Music for Nations blev intresserade och erbjöd ett nytt världsomspännande kontrakt. I slutet av 1998 slutade Mika Vaino i bandet och Jocke Berggren rekryterade då Magnus "Adde" Andreasson som bott ett par år i Los Angeles för att studera musik. Andreasson hade tidigare varit deras originaltrummis i Link och hade även haft det egna bandet Dorian Gray.[3]

Bad Sneakers and a Piña Colada (2000)[redigera | redigera wikitext]

Istället för att ge ut It's Only Rock 'N' Roll på nytt med Music for Nations, vilket skivbolaget föreslog, insisterade bandet på att spela in ett nytt album där de blandade nyinspelningar av låtar från debuten med nyskrivet material. Bad Sneakers and a Piña Colada gavs ut på våren 2000 och blev bandets internationella debutalbum. Someone Special återsläpptes som singel, följd av Liberation och Have You Been Around. Musikvideon till Liberation nominerades för en Grammis.[4] Hela år 2000 ägnades åt turné i Europa och Japan. Turnén fortsatte in i 2001 då de även spelade i Kanada.

Vintern 2001 släpptes den svenskspråkiga singeln Staden Göteborg som var en Troublemakers-cover och gjordes tillsammans med Göteborgsbandet LOK. De två banden gjorde i februari 2001 även en spelning på Pustervik i Göteborg under P3 Popstad, då samtliga medlemmar var på scen samtidigt och spelade varandras låtar tillsammans. Under sommaren upprepade de konceptet när de gemensamt agerade förband åt AC/DCUllevi. Hardcore Superstar fick även öppna åt AC/DC en andra gång i Turin där de ersatte Megadeth.[5]

Thank You (For Letting Us Be Ourselves) (2001)[redigera | redigera wikitext]

I september 2001 kom albumet Thank You (For Letting Us Be Ourselves) med singeln Shame och dubbelsingeln Significant Other / Mother's Love. Detta album hade oväntat ett mer varierat och välpolerat sound än föregångarnas actionrock, med ett par finstämda ballader och stråkarrangemang. Bandet gav sig under hösten ut på ny turné i Europa och Japan som fortsatte under vintern 2002 och följdes av sommarturné där de var ett av banden under invigningen av Öresundsbron i Malmö.

No Regrets (2003)[redigera | redigera wikitext]

På våren 2003 spelades nästa album in och under påbörjad sommarturné släpptes singeln Honey Tongue. I samband med singelsläppet den 17 juli spelade bandet på TV4:s tak i Nyhetsmorgon, vilket orsakade klagomål från kvarterets grannar och ledde till att TV4 därefter inte fick ha högljudda musikframträdanden utomhus.[6] Albumet No Regrets släpptes 27 augusti, återigen med nytt sound jämfört med föregångaren. Från albumet släpptes även singeln Still I'm Glad. Hösten 2003 och vintern 2004 turnerade bandet i Sverige och Europa. I mars 2004 spelade de för första gången i USA där de gjorde en kort turné sponsrad av Svenska Exportrådet tillsammans med tre andra svenska akter. Inför en spelning på CBGB i New York hölls ett cocktailparty på Svenska Konsulatet där medlemmar i bandet hamnade i slagsmål med Aftonbladet-journalisten Fredrik Virtanen.[7]

När man kom tillbaka från USA var stämningen irriterad inom bandet och man bestämde sig för att ta en paus på obestämd tid.[8]

Hardcore Superstar (2005)[redigera | redigera wikitext]

Våren 2005 gjorde bandet comeback med några spelningar i Italien och premiärspelade de nya låtarna Wild Boys och We Don't Celebrate Sundays. De hade återgått till sitt gamla skivbolag Gain och under sommaren släpptes Wild Boys som cd-singel och blev den mest sålda hårdrockssingeln i Sverige. I augusti gjorde bandet sin första svenska comebackspelning på invigningen av Ungdomens Hus i Partille, där de meddelade att det var sista konserten på No Regrets-eran. I oktober följde några spelningar som förband åt Motörhead och cd-singeln We Don't Celebrate Sundays. Den 2 november släpptes det självbetitlade albumet Hardcore Superstar med ett nytt hårdare sound. Albumet som var inspelat i Addes hemmastudio togs emot med toppbetyg i flera av de största svenska tidningarna och nominerades till en Grammis.[9] Under hösten och vintern gav sig bandet ut på ny klubbturné i Sverige och Japan. Även låtarna My Good Reputation och Bag On Your Head lanserades som singlar. En klubbkonsert på Sticky Fingers i Göteborg den 25 mars 2006 filmades och släpptes till sommaren som DVD. I juni 2006 spelade bandet för första gången på Sweden Rock Festival.[10] Under hösten 2006 följde Europaturné med Babylon Bombs som förband och fler spelningar i Japan, däribland en festivalspelning i Tokyo som senare gavs ut på DVD som officiell merchandise.[11]

Bandet ansåg sig med denna comeback ha hittat sitt eget sound, som de senare skulle komma att benämna som street metal.[12]

Dreamin' in a Casket (2007)[redigera | redigera wikitext]

Sommaren 2007 släpptes nya singeln Bastards som sålde guld och fick en tredjeplats på Sommartoppen (där den även blev fjärde populäraste låten under hela sommaren) samt en fjärdeplats på den svenska singellistan. Låten skulle dock komma att utelämnas från det nya albumet. Under sommarturnén spelade bandet åter igen på Sweden Rock Festival, denna gång på största scenen. Denna konsert gavs precis som Tokyo 2006 ut på DVD som officiell merchandise.[11] Under sommaren premiärspelades fler låtar från det kommande albumet (Medicate Me, Sophisticated Ladies och No Resistance).

Den 7 november 2007 släpptes albumet Dreamin' in a Casket. Det spelades in delvis i Addes hemmastudio och delvis i In Flames studio i Göteborg, och hade ett hårdare metal-sound än föregångaren. Det blev åter igen toppbetyg i flera stora tidningar och ännu en Grammisnominering.[13] Titelspåret samt låtarna Silence for the Peacefully och Medicate Me släpptes som singlar. Följande Europaturné kallades "Mentally Damaged Tour" och inleddes i Helsingfors den 12 november.

2008–2018[redigera | redigera wikitext]

Den 24 januari 2008 meddelade bandet via sin hemsida att Thomas Silver valt att sluta i bandet eftersom han tappat lusten till turnélivet. De inbokade spelningarna, bland annat ett utsålt Lisebergshallen i Göteborg, genomfördes med Vic Zino som ersättare. Vic Zino lånades in från Crazy Lixx, som varit förband under Europaturnén, och när han senare under turnén erbjöd sig att stanna blev han bandets nye gitarrist.[14] Bandet fortsatte att turnera under 2008 och uppträdde som musikinslag vid öppningen av NHL i Globen den 4 oktober 2008.[15]

Beg For It (2009)[redigera | redigera wikitext]

I mellandagarna mellan jul och nyår 2008 påbörjades nästa album, återigen i In Flames-studion. Singeln Beg For It släpptes 15 april 2009 och ingick i majnumret av Close-Up Magazine. Albumet med samma namn, Beg For It, släpptes den 3 juni. Låten Into Debauchery blev musikvideo. Albumet blev bandet tredje raka Grammisnominering.[16]

Split Your Lip (2010)[redigera | redigera wikitext]

Den 9 augusti 2010 annonserade bandet att nästa album, med titeln Split Your Lip, skulle släppas i januari 2011. Under en konsert på Götaplatsen den 11 augusti premiärspelade de låtar från albumet (Here Comes That Sick Bitch, Sadistic Girls och Last Call For Alcohol). Med novembernumret av Sweden Rock Magazine 2010 kom en dubbel-singel med låtarna Moonshine och Guestlist. Albumet släpptes den 26 november, två månader före vad som tidigare angetts. Albumet hade repats in under lång tid och spelades in live på fem dagar i Studio Bohus i Kungälv. Adde beskrev sin vision för det nya soundet som ett stökigt lägenhetsbråk.[17] Albumet följdes upp av intensivt turnerande under vintern och följande år. 27 oktober 2011 släpptes även samlingsalbumet The Party Ain't Over 'Til We Say So som gav ännu en klubbturné i Sverige och Europa. Samlingsalbumet innehöll den nya låten We Don't Need a Cure som hade fått sin premiär på Bandit Rock 31 augusti 2011.

C'Mon Take On Me (2013)[redigera | redigera wikitext]

Den 27 februari 2013 kom nästa album, C'mon Take On Me, inspelat på Brew House i Göteborg. Låtarna mixades av Randy Staub, som tidigare arbetat åt Metallica, och bandet instruerade honom att ordna ett storslaget sound. Albumet följdes i vanlig ordning upp av turnerande i Sverige och Europa, och den 1 juni var de förband åt KissFriends Arena i Stockholm. Till albumet gjordes fyra musikvideor, för låtarna One More Minute, Above the Law, Because of You och C'Mon Take On Me.

HCSS (2015)[redigera | redigera wikitext]

I oktober 2014 släpptes singeln Glue inför ett kommande nytt album och under hösten gjordes en Tysklandsturné som support åt Gotthard. I januari 2015 flög bandet över till USA för deras första amerikanska spelning på över tio år, på ett utsålt Whisky a Go Go i Los Angeles. I början av mars kom andrasingeln Touch the Sky och under vårturnén som kallades "When We Touch The Sky Tour" spelades många av låtarna från det ännu osläppta albumet. Den 22 april släpptes albumet med titeln HCSS. En stor del av inspirationen till albumet kom när ett fan i England lyckats gräva fram gamla demos från 1994 med bandets föregångare Link, och några av låtarna var därför nya versioner på 20 år gamla idéer.[18] Glue var det enda fysiska singelsläppet, medan Touch The Sky och även Don't Mean Shit fick musikvideo. Under 2016 turnerade bandet i Storbritannien och USA tillsammans med Michael Monroe.

You Can't Kill My Rock'n'Roll (2018)[redigera | redigera wikitext]

Den 12 oktober 2017 släpptes singeln Have Mercy On Me inför ett kommande album, och under 2018 följde ytterligare fyra singlar (Bring the House Down, Electric Rider, Baboon och AD/HD) innan albumet You Can't Kill My Rock'n'Roll slutligen släpptes den 21 september 2018. Även titelspåret fick musikvideo. Albumet blev Grammisnominerat.[19]

Abracadabra (2021)[redigera | redigera wikitext]

Under sensommaren 2020 meddelade bandet via sina sociala medier att ett nytt album var färdigrepeterat och skulle spelas in under hösten. För produktionen samarbetade man med Johan Reivén som tidigare arbetat på det självbetitlade albumet 2005. Albumet var färdigt att mixas i februari 2021. I mars 2021 tillkännagav Klocktornet destilleri att de tagit fram två spritsorter tillsammans med Hardcore Superstar, och att den första skulle släpps i juni tillsammans med en ny singel och att den andra skulle släppas i augusti tillsammans med det nya albumet. Albumtiteln tillkännagavs som Abracadabra.

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande medlemmar
Tidigare medlemmar

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Studioalbum
Samlingsalbum
Singlar
  • 1998 – Hello/Goodbye
  • 1999 – Someone Special (återsläppt 2000)
  • 2000 – Liberation
  • 2001 – Shame
  • 2001 – Staden Göteborg (med LOK)
  • 2002 – Mother's Love / Significant Other
  • 2003Honey Tongue
  • 2003 – Still I'm Glad
  • 2005 – Wild Boys
  • 2005 – We Don't Celebrate Sundays
  • 2006 – My Good Reputation
  • 2007 – Bag on Your Head
  • 2007 – Bastards
  • 2007 – Dreamin' in a Casket
  • 2007 – Silence For The Peacefully
  • 2008 – Medicate Me
  • 2009 – Beg for It
  • 2009 – Into Debauchery
  • 2010 – Moonshine / Guestlist
  • 2011 – We Don't Need A Cure
  • 2012 – One More Minute
  • 2013 – Above The Law
  • 2013 – Because of You
  • 2013 – C'Mon Take On Me
  • 2014 – Glue
  • 2015 – Touch The Sky
  • 2015 – Don't Mean Shit
  • 2017 – Have Mercy On Me
  • 2018 – Bring the House Down
  • 2018 – Electric Rider
  • 2018 – Baboon
  • 2018 – AD/HD
  • 2018 – You Can't Kill My Rock'n Roll

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hardcore Superstar turnéprogram 2009. Gain Music. 2009. 
  2. ^ ”Tracks hits 1999 - Svenska artister topp 20”. Sveriges Radio. 12 april 2011. https://sverigesradio.se/artikel/4452090. Läst 25 mars 2020. 
  3. ^ Hardcore Superstar turnéprogram 2009
  4. ^ ”Grammisgalan 2001”. https://grammis.se/nominated_year/2001/page/2/. Läst 25 mars 2020. 
  5. ^ ”Hardcore Superstar ersätter Megadeath som förband till AC/DC”. Dagens skiva. 27 juni 2001. http://dagensskiva.com/2001/06/27/hardcore-superstar-ersatter-megadeath-som-forband-till-acdc/. Läst 25 mars 2020. 
  6. ^ ”Nyhetsmorgon, TV4”. 2 november 2011. https://www.youtube.com/watch?v=mUNDuJK69oU. Läst 25 mars 2020. 
  7. ^ ”"De hotade döda mig"”. Aftonbladet. 17 mars 2004. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1MXzm/de-hotade-doda-mig. Läst 25 mars 2020. 
  8. ^ ”Knarket har knäckt dem”. Aftonbladet. 29 april 2004. https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/a/On8B0w/knarket-har-knackt-dem. Läst 25 mars 2020. 
  9. ^ ”Grammis 2006”. https://grammis.se/nominated_year/2006/. Läst 25 mars 2020. 
  10. ^ ”Reportage från Sweden Rock Festival”. https://www.metalcentral.net/oevriga-artiklar/reportage/2387-sweden-rock-festival-reportage-frfestivalen-2006. Läst 25 mars 2020. 
  11. ^ [a b] ”Discogs”. https://www.discogs.com/artist/134911-Hardcore-Superstar?filter_anv=0&subtype=Videos&type=Releases. Läst 25 mars 2020. 
  12. ^ ”HARDCORE SUPERSTAR”. Nuclear Blast. https://www.nuclearblast.de/en/label/music/band/about/71088.hardcore-superstar.html. Läst 25 mars 2020. 
  13. ^ ”Hardcore Superstar - Dreamin' in a casket”. Expressen. 6 november 2007. https://www.expressen.se/noje/musik/hardcore-superstar---dreaminapos-in-a-casket/. Läst 25 mars 2020. 
  14. ^ ”Bandets webbplats 2008-01-24”. Arkiverad från originalet den 13 juli 2006. https://web.archive.org/web/20060713190555/http://www.hardcoresuperstar.com/index2.htm. Läst 13 juli 2006. 
  15. ^ ”Rockstjärnor på is i NHL-premiär”. Svenska Dagbladet. 4 oktober 2008. https://www.svd.se/rockstjarnor-pa-is-i-nhl-premiar. Läst 25 mars 2020. 
  16. ^ ”Grammis 2010”. https://grammis.se/nominated_year/2010/. Läst 25 mars 2020. 
  17. ^ ”Hårdrocksbloggen i Aftonbladet”. https://bloggar.aftonbladet.se/hardrocksbloggen/tag/sweden-rock-magazine/. Läst 25 mars 2020. 
  18. ^ ”Hardcore Superstar | HCSS”. Göteborgs-Posten. 16 april 2015. https://www.gp.se/kultur/musik/hardcore-superstar-hcss-1.80012. Läst 25 mars 2020. 
  19. ^ ”Grammisgalan 2019”. https://grammis.se/nominated_year/2019/page/2/. Läst 30 mars 2020. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]