Herman Eriksson
| Herman Eriksson | |
 | |
| Tid i befattningen 7 mars 1941–30 september 1944 | |
| Statsminister | Per Albin Hansson |
|---|---|
| Företrädare | Fritiof Domö |
| Efterträdare | Bertil Ohlin |
| Tid i befattningen 13 december 1939–7 mars 1941 | |
| Statsminister | Per Albin Hansson |
| Företrädare | Förste innehavaren |
| Efterträdare | Axel Gjöres |
| Tid i befattningen 31 augusti 1938–14 oktober 1939 | |
| Statsminister | Per Albin Hansson |
| Företrädare | Karl Levinson |
| Efterträdare | Gunnar Hägglöf |
| Född | Gustaf Herman Eriksson 20 oktober 1892 Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län |
| Död | 18 februari 1949 (56 år) Saltsjöbadens församling, Stockholms län |
| Politiskt parti | Socialdemokraterna |
| Alma mater | Uppsala universitet Stockholms högskola |
| Yrke | Ämbetsman, diplomat, politiker |
| Ministär | Regeringen Hansson II Regeringen Hansson III |
| Maka | Lydia Viktoria Westlund (g. 1918–1949; hans död) |
| Föräldrar | Erik Eriksson Emma Kristina Quist |
Gustaf Herman Eriksson, född 20 oktober 1892 i Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län, död 18 februari 1949 i Saltsjöbadens församling, Stockholms län, var en svensk ämbetsman, diplomat och politiker (socialdemokrat).[1]
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Efter studier vid Uppsala universitet blev han 1913 anställd som kanslist i riksdagens första kammare, samtidigt som han bedrev vidare studier i juridik vid Stockholms högskola. År 1919 tillträdde Eriksson en tjänst som arkivarie i Kammarkollegiet, och 1930 blev han förste kanslisekreterare vid Finansdepartementet. År 1936 tillträdde han posten som generaldirektör och chef för Kommerskollegium, där han kom att bli kvar till 1945.
År 1938 utsågs Eriksson till konsultativt statsråd (juristkonsult) i regeringen Hansson II. Vid andra världskrigets utbrott 1939 fick han i uppgift att organisera ett nytt departement för frågor kring folkhushållningen; han tillträdde därefter som Sveriges förste folkhushållningsminister i samlingsregeringen Hansson III. Denna post innehade han till 1941, då han övertog posten som handelsminister.
Eriksson var i regeringssammanhang känd som en skicklig förhandlare. Han tog bland annat personlig del i de förhandlingar som ledde till det första handelsavtalet med Sovjetunionen 1940, och han deltog även i förhandlingar med de krigförande parterna i andra världskriget som ledde till överenskommelsen om den så kallade lejdtrafiken.
År 1944 lämnade Eriksson på egen begäran regeringen för att överta posten som verkställande direktör i AB Vin- & Spritcentralen. Han lämnade detta uppdrag redan året därpå, för en tjänst som envoyé vid Sveriges ambassad i Washington, D.C.. År 1947 blev han ambassadör i USA, och samtidigt Sveriges representant hos Förenta nationerna. På grund av sjukdom utnämndes han av regeringen till den mindre krävande posten som ambassadör i Köpenhamn 1948. Han kom dock aldrig att hinna tillträda denna befattning.[1]
Familj[redigera | redigera wikitext]
Eriksson var son till snickaren Erik Eriksson och Emma Kristina Quist. Han gifte sig 1918 med Lydia Viktoria Westlund (f. 1892).[1]
| Företrädare: Karl Levinson |
Konsultativt statsråd i Sverige juristkonsult 1938–1939 |
Efterträdare: Gunnar Hägglöf |
| Företrädare: Första ämbetsinnehavaren |
Sveriges folkhushållningsminister 1939–1941 |
Efterträdare: Axel Gjöres |
| Företrädare: Fritiof Domö |
Sveriges handelsminister 1941–1944 |
Efterträdare: Bertil Ohlin |
| Företrädare: Wollmar Boström |
Sveriges ambassadör i Washington 1947-1948 |
Efterträdare: Erik Boheman |
| Företrädare: Gustaf von Dardel |
Sveriges ambassadör i Köpenhamn 1948-1949 |
Efterträdare: Gustaf von Dardel |
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] ”Gustaf Herman Eriksson”. SBL. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15432. Läst 18 maj 2022.