Illuminans

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Illuminans
Lux meter.jpg
En luxmeter, som mäter illuminans.
Grundläggande
Storhetssymbol(er) ,
Enheter
SI-enhet Lux (lx)
SI-dimension L−2·J

Illuminans eller belysningsstyrka är en fotometrisk storhet för att mäta hur mycket en yta belyses. Om ett visst ljusflöde träffar en area har illuminansen ett värde; om ytan är större men fortfarande träffas av samma ljusflöde är illuminansen mindre. Det senare inträffar exempelvis med en större yta som antingen placeras längre bort eller vinklas så att den upptar samma rymdvinkel.

Inom det internationella måttenhetssystemet (SI) är illuminans en härledd storhet med beteckningen E eller Ev och mäts i enheten lux, förkortat lx. Uttryckt i andra SI-enheter är 1 lux = 1 lumen per kvadratmeter (lm/m2).[1]

Svensk och internationell standard har formulerat detaljerade krav på belysningsstyrka i olika typer av lokaler, till exempel industri- och hantverkslokaler, kontor, detaljhandel undervisningslokaler och vårdlokaler. Inom varje lokaltyp specificeras rum för olika ändamål - för vårdlokaler till exempel korridor, patienttoalett, förlossningsrum etc. - och ett tabellverk anger vilken lägsta belysningsstyrka som krävs antingen på arbetsytor eller på golvnivå.[2] Som hjälp vid belysningsplanering finns datorprogram, tabeller och diagram för beräkning av belysningsstyrkan i ännu inte byggda rum.[3] De värden som anges i standardtabellerna är i sig inte bindande, men görs oftast bindande genom avtal.[4]

En anordning som används för att mäta illuminans kallas luxmeter. Liksom övriga fotometriska enheter uttrycker lux-värdet inte den enskilda människans ljusupplevelse i den specifika situationen utan utgör en sorts medelvärde som går att mäta fysiskt.[3] Upplevelsen av hur starkt ljuset är går inte att uttrycka i termer av belysningsstyrka utan beror på sammanhanget. Viktiga faktorer är här vilka kontraster som finns i synfältet, hur synsinnet har adapterat till situationen och inte minst den enskilda personens visuella förmåga, referenser och preferenser.[5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Starby, Lars (2006). En bok om belysning. Stockholm: Ljuskultur. sid. 116 
  2. ^ Ljus och rum. Planeringsguide för belysning inomhus (3). Ljuskultur. 2013. sid. 153-178. ”Tabellerna är hämtade ur den svenska standarden SS-EN 12464-1:2011” 
  3. ^ [a b c] Fridell Anter, Karin; Berggren, Leif (2014). ”Belysningstekniska begrepp och mätmetoder”. i Fridell Anter, Karin; Klarén, Ulf. FÄRG & LJUS för människan - i rummet. Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 89 
  4. ^ Fridell Anter, Karin (2012). ”Om belysningsprojektering. En undersökning av arkitekters och andra konsulters arbete och kunskapsbehov”. sid. 35. http://www.arkus.se/publikationer-for-nedladdning/om-belysningsprojektering/. Läst 4 september 2016. 
  5. ^ Säter, Monica (2012). ”Equilibrium User Centred Lighting Design Towards the development of a lighting design that is individually psychologically, physiologically and visually supportive”. http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/165472/165472.pdf. Läst 4 september 2016.