Immanuelskyrkan, Tulegatan

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Immanuelskyrkan på Tulegatan
Immanuelskyrkan kring 1900

Immanuelskyrkan var namnet på en tidigare frikyrkobyggnad vid Tulegatan 3 i Vasastan i Stockholm. Kyrkan invigdes 1886 och brukades fram till 1974 då en ersattes av den nya ImmanuelskyrkanKungstensgatan. Kyrkan revs trots ihärdiga protester 1977.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Lutherska missionsföreningen hade 1879 inköpt en tomt, belägen mellan Pärlstickargränd och Tegnérgatan, i det som då var Stockholms fattiga norra utkanter. Genom stadens gaturegleringar kom den att ligga i kvarteret Hälsan. Gustaf Sjöberg utarbetade ritningarna till det nya templet. Hälsovårdsnämnden tillät endast 1 200 sittplatser för att tillräcklig luftväxling skulle kunna äga rum och församlingen fick först avslag på ansökan. Det ansåg församlingen för litet och man fick dispens för kyrkans 2 310 platser. Byggnaden uppfördes 1884-87 av byggmästarna Lars Östlihn och Robert Alderin. Den invigdes 19 december 1886.

Arkitekten hade engelska förebilder som Metropolitan Tabernacle i London, från omkring 1860. Det ljusa kyrkorummet var 44 m långt och 21 m högt och försett med två kolonnuppburna läktare. Ovanför altarbordet fanns en kör- och predikoläktare och i dess fond den stora orgelfasaden. I nedre botten på byggnadens västra ända fanns en vaktmästarbostad med två rum och kök. En- respektive två trappor upp låg samlingssalar för enskilda möten, mindre predikningar och söndagsskolor.[1] Mycket folk drogs till kyrkan tack vare den kände predikanten Paul Petter Waldenström.

Kyrkans krön pryddes till en början av Carl Johan Dyfvermans skulpturgrupp Tron, Hoppet och Kärleken. Kraftiga vindar fick dock en av änglarna att falla ned på gatan. Den reparerades, men gruppen ersattes senare av ett kors.[2]

Kyrkan restaurerades 1909 av Lars Israel Wahlman. Då tillkom tre nischer med målningar föreställande Pauli omvändelse, vilka utfördes av Olle Hjortzberg. På 20- och 30-talet genomgick kyrkan flera om-, på- och tillbyggnader av Höög & Morssing. Trots detta hade den kvar mycket av sin ursprungliga karaktär. Kyrkan var en av den svenska frikyrkorörelsens huvudkyrkor.[3]

Rivningen[redigera | redigera wikitext]

1962 bildade Immanuelskyrkan, tillsammans med BetesdakyrkanÖstermalm, Emauskyrkan i Vasastan, och Missionskyrkan Valhalla en ny församling som fick namnet Immanuelskyrkan. 1960-talet var också årtiondet för omfattande rivningar i City; Valhallakyrkan revs 1962 och Betesdakyrkan året därpå. Immanuelskyrkan var hotad genom planerna på den framtida Rådmansleden i 1960 års trafikledsplan . Som kompensation för förlusterna fick församlingen 1964 tomtsrättsupplåtelse av staden i kvarteret Provisorn. Där reste man 1970 – 1974 den nya Immanuelskyrkan. 1974 slutade man bruka den gamla kyrkan för gudstjänster.[4]

Någon Rådmansleden kom aldrig till stånd. Trots detta, och under ihärdiga protester från allmänheten och Riksantikvarien, revs kyrkobyggnaden på Tulegatan 1977 av staden.[5]Arkitekturhistorikern Fredric Bedoire har betecknat det som "offentlig vandalism" då byggnaden bedömdes vara "en av frikyrkorörelsens mest minnesvärda byggnader".[6] Idag reser sig ett flerfamiljshus på platsen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Claës Lundin: Nya Stockholm (1890)
  2. ^ SvD: En fallen Engel (1888-09-26)
  3. ^ SSM: Byggnadsinventering kv.Hälsan 1975
  4. ^ Gullberg, Anders (2001). City – drömmen om ett nytt hjärta. Moderniseringen av det centrala Stockholm 1951–1979 (två volymer). Monografier utgivna av Stockholms stad. Stockholm: Stockholmia förlag. Libris 8369513. ISBN 91-7031-078-5 
  5. ^ SvD: Försök rädda Immanuelskyrkan (1974-01-12)
  6. ^ Andersson, Henrik O.; Bedoire, Fredric (1977) [1973]. Stockholms byggnader: en bok om arkitektur och stadsbild i Stockholm (3). Stockholm: Prisma. Libris 7406664. ISBN 91-518-1125-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]